tisdag 27 november 2012

Kan vi aldrig lära oss att det finns en gråskala?

Såg en dokumentär om Mao och kulturrevolutionen. För oss som var med då är det tydligt hur allt som var vitt blir svart och tvärtom. Men så enkel är inte verkligheten.

Mao Tse tung orsakade 30 miljoner kinesers död i Det stora språnget. Ytterligare närmare 200 000 dog under kulturrevolutionen. Allt förstärkt med en trevlig kvinna som berättade om sina personligt hemska upplevelser under kulturrevolutionen.

Eftersom jag var en av hundratals miljoner som entusiastiskt följde kulturrevolutionen så skäms jag. Jag skäms för att jag tanklöst trodde på alla propagande och aldrig stannade upp och funderade. Mycket kan man också fundera över hur miljoner kunde dö av svält innan kulturrevolutionen utan att resten av världen, eller ens Kina fick veta.

Jag har lärt mig den hårda vägen. Vänder alltid på argumenten, retar folk till vansinne genom att ifrågasätta. Det har ett pris som tidvis varit rätt högt. Makten vill inte ha en slav på vagnen som viskar "kom ihåg att du är dödlig!"

Men alla har inte lärt sig. Dokumentären var precis lika ensidig som en gång den propaganda som kom från Kina. Under en timme förekom inte ett gott ord om Mao Tse tung eller kulturrevolutionen. Underlaget för de siffror och den information som presenterades var oklart.

För det fanns förstås en annan sida. Hundratals miljoner är inte idioter. Som jag minns det hade Sovjetunionen svikit drömmen om kommunismen genom att skapa en ny orubblig klass av byråkrater som regerade med terror.

När Mao sa "det är rätt att göra uppror" uppfattades det som en förnyelse, att det fortfarande fanns hopp om en klasslös och rättvis framtid. Kommunismen var till för att ge jämlikhet och rättvisa åt de fattiga. Den hade misslyckats i Sovjet.

Kina stödde de befrielserörelser som vräkte undan den gamla kolonialismen och nu ville Mao störta den kommunistiska byråkratin.Verkställande direktörer, generaldirektörer och administratörer skickades ut på landsbygden för att lära sig hur folket de styrde över hade det. Jag gillade tanken med prao då och jag gör det fortfarande.

Ja, det gick överstyr i Kina också. Sedan dess är diskussionen om rättvisa och jämlikhet väldigt tyst. Idag görs inga dokumentärer om hur skillnaden mellan fattig och rik i Sverige eller i Kina ska minskas. Ska vi aldrig lära oss att för att gå framåt måste vi ta vara på det positiva och minska det negativa?
Cassandra

måndag 19 november 2012

Finns det någon borgerlig allians i landstinget?

Bilden av landstingspolitiken i Sörmlands monopoliserade lokaltidningar har i många år präglats av en sak - kritik mot socialdemokratin och S-FP-M-majoriteten. Frågan är vad som är hönan och ägget. Den borgerliga politiken i landstinget har också sedan många år i stort sett enbart handlat om bitterhet mot FP och att ta makten från S.
När den liberala ledarsidan ger sig på folkpartiets mest framträdande och framgångsrika företrädare undran läsaren vad tidningen vill ha i stället? Både på nyhets- och ledarplats vore det intressant att få en granskning av de borgerliga partier som är i opposition i landstinget.
Finns det överhuvudtaget något gemensam borgerlig oppositionspolitik utom att kritisera majoriteten?
Finns det någon gemensam syn på hur landstingets ekonomi ska komma i balans?
Hur ska medborgarnas krav på ständigt tillgänglig vård av högsta kvalitet förenas med dramatiskt ökande kostnader för avancerad mediciner och teknisk utrustning?
Har oppositionen en gemensam budget? Har dom en plan för vården eller regional utveckling?
Frågorna är många, medias "granskning" lyser med sin frånvaro.
De olycksaliga "regnbågallianserna" där alla partier gick ihop för att ta makten är knappast ihågkomna för att vården eller regionpolitiken gjorde enorma framsteg under dessa år. Deras minne är den eufori som spred sig i framförallt borgerliga kretsar över att äntligen ha makten.
Många kockar gör sällan en bra soppa. För drygt fyra år och ett val sedan hoppade folkpartiet och miljöpartiet av för att få stopp på en ekonomi i fritt fall.
Sedan dess har ekonomin förbättrats kraftigt, vårdval har införts, köer har kortats och ett utvecklingsarbete med patienten i centrum har kommit en bra bit på väg i sjukvården.
Bitterheten i borgerligheten präglar politiken i landstinget liksom E-K:s ledarsida. Lämna majoriteten är budskapet. Att göra det utan ett klart alternativ och för att få in fler privata vårdbolag med säte på Cajmanöarna verkar vara en ovanligt illa genomtänkt fråga att spräcka samarbete på.
Cassandra


onsdag 14 november 2012

Kul att det går bra!

Efter tre års försämring och ett års stampande på stället förbättras betygen i Eskilstunas grundskolor. Det är oerhört glädjande, framförallt för eleverna som får vad de enligt lag har rätt till, nämligen en grundläggande utbildning.

Eskilstunas förbättring kommer samtidigt som en svag försämring pågår i resten av Sverige. Det gör att vi närmar oss målet att Eskilstunas ungdomar ska ha samma chanser som andra. Fortfarande är det dock omkring 150 ungdomar varje år som går ut grundskolorna i Eskilstuna utan att ha fått tillräcklig utbildning för att kunna gå vidare till gymnasiets ordinarie program.

Att få reda på resultaten i skolan är inte enkelt.  Jag letar förgäves i journalisternas rapporter, men blir mer förvirrad än klarögd. Bästa sättet är att gå till Skolverkets statistik Där finns både meritpoäng och behörighet till gymnasiet, skola för skola och kommun för kommun. Men det krävs rätt höga grundskolebetyg för att ta sig igenom och hitta rätt i statistiken.

Valfriheten ökar i Eskilstunas grundskolor, men möjligheten att jämföra försämras. Varken kommunen eller journalistiken underlättar för elever och föräldrar. Medan landstinget utvecklar jämförelser mellan vårdcentraler och mottagningar har kommunen försämrat sin service.

Utan bra underlag lämnas valfriheten helt åt skvaller och kommersiella krafter med reklam, mässor eller erbjudanden om luncher och fria datorer. Den som är emot vinster i välfärden bör verka för att den offentliga välfärden uppfyller medborgarnas krav. I Eskilstuna går det baklänges.

Det jämförelseverktyg som tidigare fanns på varje grundskolas hemsida är borta, troligen var den för dyr. Där kunde en förälder enkelt jämföra betyg, enkätresultat, ekonomi, lärartäthet och andra faktorer, skola för skola.

Tidigare låg också varje skolas analys av resultaten och en redovisning av planer för utveckling på hemsidan. Nu hittar jag bara hela kommunens övergripande plan. Statens krav på en sådan kvalitetsredovisning har försvunnit, men det behöver inte betyda att kommunens ambitioner att ge medborgarna information försvinner.
Cassandra

onsdag 31 oktober 2012

Att leva på socialbidrag

Bra idé att Folket utmanade kommunstyrelsens ordförande att leva på socialbidrag en månad. Bra att han nappade. Här kommer ett tips som hjälper Jimmy Jansson. Beställ Linas matkasse och du får 40 portioner god och nyttig mat för 1 538 kronor.

Linas matkasse kommer varannan vecka och innehåller fem rätter beräknade för fyra personer. Det är god och varierad mat med mycket grönsaker. Fisk och vegetariskt finns alltid med. En stressad KS-ordförande slipper handla och behöver bara komplettera med frukostmat, lite ärtsoppa och blodpudding för att klara sig genom månaden. Sätter du deg på morgonen och bakar på kvällen klarar du brödkostnaden billigt.

Enda nackdelen är att du får äta samma mat fyra gånger, men om du fryser in och tar till lunchlådan så går det nog att variera. Med tanke på att svenska folket levt i hundratals år på salt sill och gröt, så klarar du nog en månad på det viset.

Grejen med socialbidrag är inte att det är omöjligt att leva en månad på den nivån. Vi som har  inkomster slösar våra pengar på färdigmat, restauranger, alkoholhaltiga drycker, godis och alldeles för mycket kött. Inte nyttigt och inte ens gott i längden.

Problemet är ojämlikheten. Att tandläkarbesök, en stulen cykel eller trasig tvättmaskin blir stora probem. Att inte kunna planera för långsiktiga mål som en semesterresa eller ett teaterbesök i Stockholm. Försörjningsbidrag är inte tänkt att vara i åratal, men arbetsbrist eller sjukdom kan tvinga in folk i bidrag under alldeles för lång tid.

Det största problemet är barn som inte kan påverka familjens ekonomi, och som känner sig utanför när de inte kan hänga med i konsumtionskarusellen med Ipad, 21-växlade cyklar och märkeskläder. Än värre, som inte kan ta tillvara möjligheterna att idrotta, spela instrument eller hänga med på skolresan.

Lycka till med experimentet! Redovisa gärna dag för dag vad du gör av med pengarna på om det inte känns för privat. Det blir ett intressant underlag för diskussioner om vad vi egentligen behöver.
Cassandra


fredag 19 oktober 2012

När lögn ger sämre journalistik

Den minut Kalla Fakta hade filmen från frysröran visste de att de hade ett scoop. Att de då valde att ljuga vid intervjun med djurparkschefen har lett till att jag vet att djurparkschefen ljög, men jag vet fortfarande inte varför pumorna avlivades.

Ja, ibland är det nödvändigt för journalister att ljuga med sina avsikter för att få fram sanningen. Men lögn är ett farligt vapen. I det här fallet hade journalisterna sanningen; döda utrotningshotade djur huller om buller. Då hade jag velat att den ansvarige fick ge sitt genomtänkta svar på varför de låg där. Sen kan jag som tittare välja hur jag ville reagera.

Bilderna på de frysta djuren är så starka att ingen djurparkschef hade kunnat slingra sig undan. Jag hade ändå velat veta vad som faktiskt hände. Nu ledde en lögn till en annan. Djurparkschefen trodde att reportrarna ville göra ett vanligt djurparksreportage och gav dumt nog ett lögnaktigt och ofullständigt svar till varför vissa djur var borta. Det kommer hon att ångra resten av livet.

Som tittare gav Kalla faktas bilder en stark obehagskänsla och en djurparkschef som ljög, men ingen förklaring. Inte undra på att dödshoten dyker upp. Dålig journalistik enligt min mening.

Cassandra

onsdag 17 oktober 2012

Färgtuber och certifikat?

"Vad en miljöcertifiering värd när det används gifter med risk för utsläpp". Jag fick en kommentar på twitter som är värd ett varv till om landstingets miljöcertifiering och folkhögskolans färgtuber.

Landstinget släpper dagligen ut tusentals giftiga ämnen. Ett exempel är ambulanser som spyr ut en livsfarlig blandning av tungmetaller, ozon, koldioxid, kväve och partiklar, ett annat exempel är de medicinrester vi kissar ut i våra vattendrag. Allt går inte att ändra över en natt. Jag vet bara ett sätt att bli bättre; genom att sätta upp mål och systematiskt förbättra på område efter område. Det är vad miljöcertifiering handlar om.

Alla anställda i landstinget, inklusive lärarna på folkhögskolan har genomgått en interaktiv miljöutbildning på nätet. Där fick vi lära oss att ett av landstingets miljömål 2011 var en total genomgång av de hundra- eller tusentals kemikalier som används runtom i landstinget.

Resultatet har jag inte läst eller läst om, men jag kan på goda grunder gissa att man slängt en hel del som stod i skåp och skrymslen, att många farliga kemikalier bytts mot mindre farliga (till exempel inom städning och rengöring) och att man ser över åtgärder för att begränsa de allra farligaste som inte går att avstå från. Färgtuberna på folkhögskolan borde ha ingått i genomgången. Vore intressant att veta förklaringen till att de inte åkte ut i första vändan. En bra journalistisk frågeställning.

Jag har själv som chef inom landstinget genomgått en ganska tuff granskning av utomstående miljörevisorer som ifrågasatte om vi på informationsenheten gått igenom utbildningen, kände till mål och regelverk och vilka mål vi skulle gå vidare med. Jag fick bakläxa på flera punkter och fick komma tillbaka och rätta till det som brast.

Självklart gör inte alla tusentals anställda och chefer exakt det som förväntas. Därför är det bra med journalistiska larm som får organisationen att stå på tå, men det måste finnas proportion på bevakningen. Ingenstans framgår hur många färgtuber det handlar om eller hur många mikrogram kadmium som kan ha nått våra vattendrag. Jämfört med de miljoner som skattebetalarna lagt ner på att rena tex lustgas de senaste åren är det svårt att bedöma färgtuberna som miljöhot.

Av ovanstående framgår att jag anser att miljöcertifiering är det mest effektiva sätt vi har att lösa enorma miljöproblem. Några tuber konstnärsfärg ändrar inte på det. Vad hände för övrigt med Eskilstuna-Kurirens miljöcertifiering? Jag har inte läst om den på länge. Om den fortfarande gäller borde E-K:s medarbetare vid det här laget vara väl införstådda med hur en miljöcertifiering fungerar och tidningen borde vara ett föredöme för andra.

Cassandra

tisdag 16 oktober 2012

När tidningen bestämmer vad du ska få veta

16 procent av eleverna i Eskilstuna går i friskola. Det är en intressant, egen nyhet i Eskilstuna Kuriren. Men att Sörmlands största arbetsgivare, landstinget, blivit miljöcertifierat är det nog få som uppfattar.

Tidningars logik är enkel.
Regel 1 - en nyhet som man tagit fram själv slås alltid upp störst. Så även idag. En granskning av friskolorna är efterlängtad och bra. Den fyller halva första sidan och får hela första uppslaget i tidningen.

Problemet är när det händer flera saker samma dag.

Varenda sörmlänning är berörd av vad landstinget gör, som patient eller anställd. Att landstinget som femte i landet blir miljöcertifierat är en process som pågått i många år och som påverkar vår gemensamma framtid. Presskonferensen får mininalt utrymme på förstasidan och artikeln ligger på sidan nio.

Regel 2 - kritik i detaljer får mer utrymme än positiv och långsiktig helhet. Gårdagens nyhet i TV var att konstnärer använder kadmium i sin färg. Förklarligt, men inte bra blir det när rubriken på miljöcertifieringen blir "Eskilstuna folkhögskola använder giftig färg". Inte många som läser tidningen lär minnas något om landstingets miljöcertifieringen efter detta.
En enkel lösning i det här fallet vore två artiklar bredvid varandra.

Ett exempel, men det är inte ensamt. Häromveckan slog en egen nyhet om tusendelars felräkning i förskolan ut den kanske största satsningen som gjorts i Eskilstuna på många år - att landstinget bygger ut Mälarsjukhuset för miljarder.

Nyhetsvärdering är svårt. Hur medborgarna ska få viktig kunskap om det som berör dem är ännu svårare. Inte undra på att informatörerna blir fler.

Cassandra

torsdag 11 oktober 2012

Byt vinst mot demokratiskt inflytande!

Vänstern vill ta bort vinster i välfärden. Det är bra, men räcker inte. Att vinst i vården blivit en succé beror på att de som byggde välfärden inte förstått skillnaden mellan fackliga krav och medborgarnas krav.

Vi väljare är inte dumma. Att människor i årtionden röstat på borgerliga partier beror inte bara på att de vill bli rika på sänkta skatter. Det beror också på systemfel i välfärden som de som byggt den inte vill se och förändra.
Att flytta sitt barn till en annan skola är ett stort steg, men bättre än att bita ihop och lida av mobbning, lotteri i vilken kvalitet på utbildning barnet får eller att digital teknik inte används i klassrummet.

Den offentliga sektorn växte och frodades efter kriget. Alla var nöjda, men sakta kom också klagomål. Dåligt bemötande, köer, undermålig kvalitet, små eller obefintliga möjligheter för föräldrar, anhöriga eller andra att påverka och förändra innehållet i verksamheten.
I det läget var det bäddat för en politisk offensiv med valfrihet och konkurrens. Om du är missnöjd kan du i alla fall byta skola, vårdcentral eller hemtjänst. Vi fick inte bara valfrihet utan ett helt paket av marknadskrafter, företag och vinster i välfärden. Nu börjar systemet krackelera. Kvaliteten har försämrats samtidigt som enskilda företagare blir rikare. Det borde vara läge för ett annat alternativ, men vad är det?

Vinst är ett slags kvalitetskontroll. Om produkten har hög kvalitet och rätt pris blir den såld och företaget går med vinst.
Det fungerar inte bra i välfärden. En strulig tonåring eller en dement mamma behöver hög kvalitet men priset är fast och det enda som kan öka vinsten i välfärden är färre personer, lokaler eller tillbehör. Uppföljningen är så gott som obefintlig.

Om vi inte har vinst måste vi ha någon annan typ av uppföljning och kvalitetskontroll. Hur ska den se ut? SSU skriver idag om "modellkommuner" där politiker, tjänstemän och fackföreningar ska styra. Jaha, var det inte precis det som misslyckades?

Nyckeln är demokrati. Välfärden byggdes för alla medborgare och alla medborgarna ska kunna påverka välfärden. Uppföljningen från medborgare, elever, anhöriga, patienter som visar på brister i kvalitet ska leda till förändring. Medborgarnas krav ska självklart vägas mot anställdas, men verksamhetens mål är överordnade.
Politiker i landsting och kommuner träffar dagligen anställda. Fackföreningar har laglig rätt till inflytande. När det gäller medborgare, föräldrar, elever, patienter, anhöriga som grupp finns få eller inga kanaler att påverka landsting och kommuner.

Socialdemokraterna och annan vänster måste en gång för alla skilja mellan att vara demokratiskt vald att företräda medborgare från att vara fackliga företrädare

Ge medborgare/brukare minst samma inflytande som anställda/fackföreningar i kommuner och landsting


Erkänn konflikten mellan anställda och brukare - det är ett bra sätt att börja lösa den!
Cassandra

måndag 24 september 2012

Miljöbäst - varför visste jag inte det?

Kör in mot stan och ser flaggorna med "Eskilstuna, Sveriges miljöbästa kommun". Jag blir glad, men funderar varför det kom som en överraskning med utmärkelsen?

Jag har inte läst motiveringen men lägger ihop det jag vet:
först i Sverige med sexfärgad sopsortering. Sparar lastbilarna som kört till förbränning i Uppsala samtidigt som återvinning av material ökar.
Tillverkningen av pruttgas av en del av soporna. Kör själv på gasen och likaså gör bussen till Skogstorp.
Fler cykelbanor, gångvägar längs ån, uteträning och planteringar. Cykeldagar, "I stan utan min bil" och andra kampanjer.
Men mest av allt det som syns minst - det långsiktiga arbetet med mål för varje del av kommunen. Att skolor, åldringsvård, stadsbyggnad och andra delar av kommunen har utbildat, satt mål och följt upp hur vi långsamt men säkert använder mindre energi, mindre farliga kemikalier, mer ekologisk mat, färre transport.
När stans största arbetsgivare arbetar systematiskt  mot ett mål och ställer krav på sina leverantörer ger det resultat. Då och då syns resultat tydligt. Då kommer det i tidningen, radio och TV, men isolerat från andra områden som också utvecklas.
Helheten, det som gör att jag och dom som deltar känner oss stolta över våra insatser och vår stad, blir sällan synligt. Utom då och då i en eller annan ranking.

Jag vet att det är svårt. Att beskriva blir ofta att räkna upp fina ord och konstiga mätetal i CO2 eller mikrogram, men när inte tidningarna tycker det är mödan värt måste kanske kommunen måste bli bättre på att ge medborgarna återkoppling på hur kommunen når sina mål? Jag tycker det är ett demokratiskt krav.

Läser insändarna och där florerar hur många fel som helst. Att Eskilstuna är en av Sveriges mest ekonomiskt välskötta kommuner verkar inte vara allmän kunskap heller.

Kan det vara så i Eskilstuna att det anses fult att berätta vad vi gör bra? Vad vi gör dåligt är inga problem att läsa i tidningarna varje dag.
Att sätta upp flaggorna är i alla fall det bästa jag sett på länge! Heja Eskilstuna!
Cassandra

torsdag 6 september 2012

Använd den gemensamma plånboken!

Strålande septemberväder. Vi går Prins Bertils stig från Halmstad längs kusten. Havet glittrar, ömsom klippor, ömsom sand, måsar, tallskog. Vi möter unga och gamla som går, springer, cyklar. En skola verkar ha friluftsdag längs stigen, en äldre man med rullator är på väg till handikappbadet, en äldre kvinna sitter och dricker kaffe på en bänk med en yngre kvinna vid sidan.

Stigen är välskött. Det finns papper på toaletterna, små skyltar berättar om stenbrottet där dom slet vid förra sekelskiftet. Söndrumsgnejsen finns i Washingon DC och Köpenhamn. Det gamla stenbrottet är numera hamn för en flotta av segelbåtar, byggd av arbetslösa AK-arbetare på 1930-talet liksom rhododendronparken i Tylösand. I juni är den fylld av sagogrottor där man kan stå rak under taket klätt med rosa kronor. Tylösands golfbanor byggdes också av arbetslösa på 30-talet med statlig lön. Nu spelar dom Solheim cup på banorna.

Halmstad är så vitt jag vet en kommun som lever och blomstrar. Stigen, handikappbadet, skyltarna, golfbanorna, parken och hamnen bidrar till staden. Allt kommer ur den gemensamma plånboken som Flislasses pappa kallade den. Vem skulle annars bekosta och underhålla en vandringsväg längs kusten? Alla kan använda den. Här avgör varken plånbok, ålder, hälsa eller religiös åskådning. Havet slår in mot stranden och måsarna dyker lika för alla.

Varför läser jag så sällan om hur fantastiskt bra det är att göra vissa saker tillsammans? Det kostar förstås också, men ingen blir rikare än någon annan av det vi gör tillsammans. Vi blir alla rikare när vi hejar på varandra längs stigen.

Visst kan vi sänka skatter. En naturupplevelse är ingen primär kommunal uppgift, men nog var det bättre att dom byggde golfbanor på 30-talet som vi har glädje av än idag än att dom bara gått hemma och gjort ingenting. Sverige är för rikt för att låta människor gå sysslolösa.

När vi gått 14 kilometer belönar vi oss med en glass på ett café vid havet. Den betalar vi gärna ur den egna plånboken.
Cassandra

fredag 31 augusti 2012

Läsvärt om S-koden


1972 var jag 22-årig ordförande i Umeå FNL-grupp. Jag tog mod till mig och ringde ordförande i arbetarekommunen och föreslog samarbete kring kravet att USA skulle lämna Vietnam, Laos och Kampuchea. Svaret blev kort; ”vi sysslar inte med tvärpolitiskt samarbete”.

Jag minns detta när jag läser Carl Hamiltons ”S-koden”. Därmed bröt Umeås starke man nämligen mot två av de tre grundprinciper som enligt Hamilton gjort svensk socialdemokrati till den mest framgångsrika i västvärlden.

Hamilton är ekonom, lärare på Handelshögskolan och författare. Hans partipolitiska sympatier är jag oklar över, men nog hyser han en stor respekt för 1920- och 1930-talets svenska socialdemokrati. Vad han lyfter fram är att partiet inte alls varit enbart pragmatiskt utan till skillnad från vad många anser utvecklade en stark och framgångsrik egen ideologi. S-koden består enligt Hamilton av tre grundläggande delar:

Gemenskap är frihetens förutsättning
När resten av Europas socialdemokrater halstarrigt höll fast vid att enbart företräda arbetarna och vägrade samarbete med liberaler under 30-talskrisen banades väg för totalitära partier. I Sverige insåg S att samarbete gynnade alla. Samarbete med andra partier och stegvisa reformer som bröt kapitalets makt, förstärkte jämlikheten och gynnade hela folket blev svenskarnas modell. I folkhemmet fanns inga kelgrisar eller styvbarn, eller i en modernare variant – alla ska med! Även kapitalet ingick genom Saltsjöbadsavtalet om samverkan mellan arbete och kapital. Det gynnade Sverige och blev så småningom ett föredöme i hela världen. Sverige hade låg arbetslöshet, trygghet och sammanhållning. Socialdemokratin regerade längst av alla s-partier.

 När arbetarekommunens ordförande i Umeå avvisade samarbete gjorde han ett vägval som växt fram i efterkrigstidens rädsla för kommunisterna och ”löss i fanans veck”. Allt mer blev partiet en sluten sekteristisk sfär där kraven på absolut lojalitet och lång trogen tjänst i rörelsen överskuggade den framgångsrika brobyggande gemenskapen.

Politiken kan och ska leda
Svenska socialdemokrater bröt enligt Hamilton medvetet mot den tidens utopiska och teoretiska modellbyggen. Både hos höger och vänster finns utopier som bygger på 1800-talets filosofier om en lagbunden utveckling av samhället.

Marxisternas utopi utlovar att det klasslösa samhället ska komma som en nödvändig följd av industrialismen. En elit av kommunistiska partimedlemmar ska leda oss genom revolution, socialism och kommunism till ett lyckorike.

De svenska socialdemokraterna tog striden mot diktatur och passiv väntan på en lagbunden utveckling. Politik och demokrati kan och ska styra staten och ekonomin. De använde Keynes metoder och lyckades bygga en välfärdsstat. För de kommunistiska modellbyggena gick det sämre.

Hamilton hävdar att socialdemokraterna lyckats betydligt sämre med att bemöta motsvarande utopi och teoretiska modellbygge hos högern. I 25 år har vi levt med ”normekonomer” som likt kommunismens ofelbara partiledning ger recept som måste följas utan avvikelse. Marknaden ska inte styras; avreglering, konkurrens och privatisering leder mot lyckoriket med hög sysselsättning, god kvalitet och rättvis fördelning. Staten får inte påverka. Vi har fått en lag som förbjuder politiken att lägga sig i penningpolitik och ränta. Riksbanken är oavsättlig och ansvarar inte inför något. Två stater i Europa har ekonomer i stället för demokratisk valda politiker i ledningen. Svaret på all kritik är att det krävs mer anpassning till modellen, mer avreglering, mer frihet för kapital…

Resultatet efter 25 år med en normekonomisk utopi är enligt Hamilton bland annat en väsentligt sämre ekonomisk utveckling än de föregående 25 åren, upprepade finansbubblor och kriser, högre permanent arbetslöshet, snabbt ökande inkomstklyftor, sämre kvalitet i skola och välfärd, fler fattiga, ökade motsättningar mellan etniska och religiösa grupper och ett försvaga näringsliv.

Folkrörelsen, ett sätt att lära
Gunnar Sträng var en av de socialdemokrater som cyklade runt och organiserade arbetare. Idag ser vi inte många organisatörer cykla eller vandra för att organisera fattiga föräldrar eller de boende i nedgångna bostadsområden.

Folk i rörelse var grunden för socialdemokratin. All verklig demokrati bygger på folk i rörelse, men boken blir riktigt sorglig när Hamilton citerar Tage Erlander i en sen intervjun med Jan Troell. Som svar på frågan om det fanns något han ångrade i välfärdsbygget svarade Erlander:

”Kanske förlorade vi känslan att det är på dig det beror”.

När jag ringde ordförande i Umeå arbetarekommun var jag inte kommunist. Det var inte heller 90 procent av de flera hundra studenter och gymnasister i Umeå som engagerade sig mot USA:s krig i Indokina.  Vi var en folkrörelse som lärt oss mötesteknik i ABF och frikyrkan. Vi var unga och provocerande, men engagerade. Socialdemokraterna kallade oss ”slipslös drägg” och byggde sin egen Vietnamrörelse med enbart s-märkta medlemmar. Tusentals ungdomar lämnades därför helt åt kommunisternas lösningar. Jag ser de gamla FNL:arna ibland i media. Knappt någon blev socialdemokrat.
Därefter lyckades partiet med konststycket att få varje modern folkrörelse att vända sig emot partiet, till exempel kärnkraftsmotståndarna, miljörörelsen och EU-motståndarna.

När näringslivet och borgerliga krafter på 1980-talet bemötte vänstern med att satsa resurser på att knyta till sig intellektuella i konservativa tidskrifter och tankesmedjor la S ner sina tidningar, stötte bort den intellektuella vänstern och lyckades aldrig på allvar knyta ihop medelklass och akademiker med arbetarna igen.

Hamilton spänner över många områden och över en lång tidsperiod. Självklart har han inte rätt i allt, men som utgångspunkt för en diskussion om framtiden är S-koden ett försök att anknyta till socialdemokratins rötter. Det är den mest intressanta och spännande bok om samhället jag läst på länge.

Han förordar en mild tuktan av normekonomerna, en mer aktiv styrning från staten, mer samarbete kring gemensamma mål och att gå ut och lyssna till och organisera rörelse kring de många sprickor som uppstått i välfärden. Det låter samtidigt som ganska försiktiga grepp och som en revolution av den gängse politiska agendan. Jag är för.

Cassandra

söndag 26 augusti 2012

Det går inte att svälta Grekland ur krisen

Har hälsat på kompisar i Grekland. Intrycket är entydigt - fortsatt svältkur kan bara bli katastrof.

När Europa låg i ruiner efter kriget reste vi oss igen tack vare stora penningsinsatser från Marshallhjälpen. När 30-talsdepressionen härjade satsade sig både Roosevelt i USA och Sveriges socialdemokrater sig ur krisen. Nu är Europa i kris igen och nu hörs bara en enda lösning - spara, spara, spara. Vad är skillnaden?

Mina vänner har bott de senaste 25 åren i Grekland och är i 60-årsåldern. Hon är svenska som forskar på ett grekiskt forskningsinstitut, han har ett företag i IT-branschen. Det går ingen nöd på dem men krisen märks; hennes lön har sjunkit, han har minskat antalet anställda från tio till två, sonen är hemma efter sex års universitetsstudier. Arbetslösheten ligger kring 25 procent, hus går inte att sälja, priserna för oss turister har sjunkit, det var glest på tavernorna mitt i augusti som är toppmånad för semester i Europa. Men värst är kanske ovissheten; hur går det med pensioner, får ungdomarna jobb, vad händer med valutan?

Grekland är ett fantastiskt land - maten, musiken, naturen, historien, havet, solen och framförallt trevliga, vänliga gästfria människor. Åk dit! Kanske skulle Merkel, Reinfeldt och dom andra ta sig en vecka på en solsäng vid havet. Över en fetaostsallad kunde de diskutera vad som kan göras för att satsa på att utveckla Greklands resurser. Grekerna jobbar lika hårt som oss, men organisation och produktivitet måste stärkas, samtidigt som korruptionen bekämpas.

Att i stället fortsätta kräva nedskärningar med fantasibelopp leder bara till att botten går ur Grekland och sen antagligen land efter land i Europa, inklusive Sverige. Människor måste ha hopp. Om hoppet försvinner kan vad som helst hända. Ta fram den där gamla boken som Keynes skrev en gång i tiden och börja bläddra i den!
Cassandra

lördag 11 augusti 2012

Grönt flygsäte?

För första gången har jag klimatkompenserat en flygresa. 260 kronor för 2 600 ton känns bättre, men inte bra.
I nästa vecka åker vi till Grekland, lite (eller mycket) värme efter denna sommar känns bra. Dessutom ska vi träffa gamla vänner, höra deras version av Greklandskrisen.
Men med tiden har det kännts allt mer olustigt med flygresor. Klimatfrågan är på riktigt. Varje dag dör människor på grund av klimatkatförändringar. Torkan i USA i sommar påverkar majsskörden, vilket i sin tur kan få väldiga konsekvenser för fattiga runt om i världen. Visst, en sommar har inget säkert samband med att jag flyger, men temperaturen stiger obönhörligt.
Vi vet alla att det är så, ändå känns det avlägset att vi till exempel skulle flyga mindre. Friheten i att kunna ta sig snabbt runt jorden är viktig för många av oss. Att jorden kräver förändringar har ännu inte nått oss på allvar. Det känns till och med lite präktigt att tala om att man klimatkompenserat. Frågan är dessutom - kan jag köpa mig fri? Vingresor skickar en länk, "Greenseats" tackar för bidraget och planterar träd för pengarna. Det är förstås ett steg på vägen, men varför finns det inte snabbtåg. Det vore bättre. Och då har vi ändå inte börjat prata om köttet.

Cassandra

måndag 6 augusti 2012

Vad är sambandet mellan idrott och flaggor?

Visst är det kul och spännande att se människor som gör fantastiska prestationer. Dom har en begåvning som de tagit vara på och de når till slut ett länge önskat mål. Kul, men vad har det med nationalsånger och flaggor att göra?
Vi har alla fått gåvor, vi kan tänka, vi kan umgås och vi kan skapa. Svårigheten är att utveckla våra förmågor. För det mesta krävs lång och tråkig övning med många bakslag. Det krävs också en hel hord av människor som stöttar och hjälper till. I enstaka fall lyckas vi nå osannolika mål. Det är roligt att se, särskilt om det är inom ett område jag själv utövar eller intresserar mig för.

För egen del är jag mest intresserad av den som kan komma med intressanta tankar om samhällsfrågor. Vad är det som får samhällen att fungera? Hur kan vi avstyra girighet, avund, maktkamp och krig för att i stället bygga något tillsammans? Bra teater och konst är jag också intresserad av. Stora insatser på detta område följer jag gärna, men jag har ingen tanke på att vi ska sjunga nationalsången om någon svensk skriver den bästa boken om en global och fredlig jord.

Jag tycker det är kul att se Bolt och grabbarna springa fortast i världen och lite spännande att se vem av dom som ska komma etta, tvåa, trea. Men varför ska dom svetta ner en flagga efteråt? Och varför ska kvällstidningarna sörja för att det inte är svenska flaggor kring sprintrar och hoppare?

Nationalismen är enligt mitt sätt att se enbart av ondo. De enda som tjänat på nationalism är nybörjarkapitalister på 1800-talet som behövde tullar för att kunna bygga upp sina företag utan konkurrens utifrån. Diktatorer behöver också nationsgränser som markering av hur långt deras makt sträcker sig.

Men vanliga människor har dött i krig, plågat varandra och inte tjänat på nationsgränser. Se bara på gamla Jugoslavien som snart är fler länder än nån kan räkna upp och inget av de länderna klarar sig på egen hand, men en flagga och en nationalsång och egen trupp i OS har de alla.

Däremot vill jag värna det svenska språket, röda stugor, Evert Taube och surströmming. Inte hjälper nationalism eller nationalsånger där, det är vi själva som måste prata, sjunga, måla och på andra sätt bevara det som vi håller kärt.

Må vi alla hjälpas åt att utveckla våra förmågor och nå våra mål!

Cassandra

onsdag 18 juli 2012

Fristadstorget - vad ska vi rösta om?

Funderar över de tusentals personer som skrivit på för en folkomröstning om Fristadstorget. Vad är det egentligen dom vill vi ska rösta om?

Först, en folkomröstning kostar säkert miljoner att genomföra. Då är det rimligt att de som begär det skriver under med namn, adress och personnummer, så vi vet att de är myndiga, bor i Eskilstuna och inte skriver på varje gång de köper en korv i kiosken.

Rädda torget och ekonomin! Det är rubriken på namninsamlingen i korvkiosken.

1. Ekonomin
"För åttonde året i rad visar Eskilstuna kommun ett positivt ekonomiskt resultat med ett överskott om 164 miljoner kronor" skriver kommunens årsredovisning. När stater och banker nedgraderas har Eskilstuna kommun gått mot strömmen och höjt sitt betyg hos Svensk KommunRating till A.
2. Vänta med ombyggnaden
Det är snart 30 år sedan den senaste upprustningen av vårt gemensamma vardagsrum. Hemma byter vi nog soffa eller tapetserar om oftare än så i vårt finrum. Vi renoverar inte alla de andra rummen och lämnar vardagsrummet.
Enormt mycket har hänt i Eskilstuna under dessa 30 år, stan har vuxit och förändrats i grunden. Det vore konstigt om inte stadens torg behöver rustas.

3. Ta hänsyn till skulder
68 miljoner kronor är mycket pengar, men de ska betalas på 20-30 år. Precis som när vi lånar till hus eller bil är en investering en god affär om vi har nytta av den under många år.

2. Folket har inte fått säga sitt
Men det har dom ju. Flera hundra eskilstunabor har lämnat synpunkter via webb, vykort eller till de tjänstemän som stått på torget och lyssnat. Fristadstorget är ett bra exempel på att kommunen vill ha dialog och ansträngt sig för att få det.

3. Torghandeln försvinner
Det gör den inte heller. En uttalad tanke bakom det nya förslaget är att torghandeln är viktig.

4. Korvkiosken ska vara kvar
Tja, det kan man ha olika åsikter om, men ska vi folkomrösta om en korvkiosk?

5. Förslaget är dåligt
Kan vi också tycka olika om, men att folkomrösta fram en arkitektritning är knappast möjligt. Det ligger mycket arbete och dialog med företag, torghandlare, medborgare, polis och andra bakom det här förslaget. Med ett öppet sinne kan förändring vara kul!

6. Det är dumt med förändring
Gör ingenting, rör ingenting, låt allt bli vid det gamla är bästa sättet att lägga en stad i graven.

Cassandra

onsdag 20 juni 2012

En positiv insändardag i veckan!

Här kommer ett tips från Trogen prenumerant på Eskilstuna-Kuriren - inför en insändardag med bara konstruktiva ideer från allmänheten!

Eskilstuna tillhör gnällbältet, det kan var och en konstatera som läser lokaltidningens insändare. Det finns inga förändringar som inte går att kritisera, det finns inga politiker som gör något gott, det finns ingen som kan köra i rondeller, det finns ingen sämre stad än Eskilstuna, det
finns inga andra kommunala frågor än mer pengar till skola och äldreomsorg.

Läs insändarna. Sen är den dan förstörd. Jag kan tyvärr inte redovisa några jämförande undersökningar, men nog ligger vi i gnälltoppen i alla fall!

Därav detta enkla förslag - inför en dag med bara konstruktiva, framtidsinriktade, uppmuntrande och tacksamma insändare! Gärna på måndagar. Resten av veckans fem dagar kan kritik och gnäll få bre ut sig så ingen misstänker att yttrandefriheten är i fara.
Cassandra
( som tycker det är en jättebra idé att lägga pengar på att fräscha upp Fristadstorget och råkar veta att Eskilstuna är en av Sveriges ekonomisk mest välskötta kommuner)

torsdag 14 juni 2012

Kolla aldrig en bra story

Jörgen Danielsson blev frikänd. Därmed bekräftas min tidigare bedömning att arvodesaffären är Sörmlands största tidningsanka. Hur kunde det bli så? Svaret är enkelt, tidningsledningarna följde inte sitt journalistiska uppdrag.
Alla journalister har skojat om det; "kolla aldrig en bra story", underförstått - för då kanske den spricker och inte blir den löpsedel du tänkt. Därför är grundregeln; presentera det material du har för den som bedöms ha gjort något fel, låt hen ge sin förklaring. Om materialet är bra håller historien, annars är det bara att skriva om.

Så gjorde nu inte journalisterna på koncernen Eskilstuna-Kuriren. Dom körde historien utan att sätta sig ner med de anklagade för att höra deras version. Den versionen kom först i tingsrätten och där blev Danielsson frikänd när alla fakta var på bordet. Det tog nästan två år och kan inte rädda hans namn och goda rykte. Landstinget Sörmland får inte tillbaka sitt förtroende och en ledning som lyckats vända den ekonomiska utvecklingen i landstinget åkte ut.

Det finns gott om duktiga och ambitiösa journalister som känner till hantverkets grundregler i koncernen Eskilstuna-Kuriren. När en tidning publicerar dåligt material är det undantagslöst redaktionschefen som är ansvarig. De tre redaktionschefer som beslutade att publicera materialet ställde inte de enkla frågor som de borde ha gjort: Vad säger Danielsson och Finstorp, vilka andra har ansvar? vad är tjänstemännens roll, är det riktigt att publicera en månad före valet när en utredning är på väg? Fanns det något ont uppsåt? Vem vinner och vem förlorar på publiceringen?

För mig och dem som följt frågan någorlunda är förtroendet för främst Sörmlands Nyheter och Eskilstuna-Kuriren borta så länge nuvarande ledningar finns kvar. Jag ser det som att de tog en rövare för att påverka utgången i valet. De förlorade, men Sörmlands Nyheter gav inte upp utan försökte fälla den nyvalda ledningen i landstinget. De förlorde igen. Sånt är förödande för journalistiken och banar väg för alternativa informationskällor.
Cassandra

lördag 2 juni 2012

Enfald är tidens ord

Enfald "brist på genomtänkthet eller eftertanke" enligt Wiktionary. Vår tids ord. Kan användas  till exempel om chefredaktörer och åklagare, men det finns lysande undantag.

I vår mediestyrda tid presenteras vi ofta färdiga lösningar; rätt eller fel, ond eller god, vi eller dom. Det är som om det bara finns ett svar på varje fråga och rätt svar är enkelt att finna. Här är ett par exempel.

Enfald 1. En chefredaktör på en borgerlig tidning får i valrörelsen uppgift om att en ledanden S-politiker fått 90 procent av riksdagsmannaarvode när det finns fullmäktigebeslut om 75 procent. En enkel faktauppgift breds ut på sidorna i tre tidningar i fem dagar och fäller S-poltikern. Resultat - läsaren kan bara dra en slutsats, politiker är onda och försöker sko sig, fördomar mot politiker och demokrati stärks.

En riktig publicist hade sagt till journalisten "Bra, ta reda på hur det kan komma sig, vilka som är ansvariga, vad som gjorts för att rätta det, om det är ett långsiktigt systemfel. Intervjua alla berörda. Kom sen tillbaka med en artikel!"

Enfald 2. En åklagare har av tidningar gjorts uppmärksam på skumraskaffärer i politiken. Han arbetar ett halvår med att läsa handlingar och intervjua tiotals misstänkta tjänstemän och politiker. Ett fel hittar han. Fullmäktige har beslutat om fyra landstingsråd, men pengar har betalats ut till sex. Till slut hittar han en lapp med fördelning av pengar till politiker. Den är underskriven av en ledande politiker och har använts som underlag för utbetalningar. Politikern åtalas och får ensam ta på sig ansvar för något som tiotals personer under lång tid varit delaktiga i.

En klok åklagare hade tagit reda på varför någon betalar ut pengar med en sådan lapp som underlag, vilka rutiner som finns för utbetalningar och vilka tjänstemän som ansvarar för utbetalningar. Hur förhåller sig politikers ansvar till tjänstemäns, har ansvariga politiker och tjänstemän förstått vad som varit fel och rättat felen? Slutligen - vad skulle den enskilda personen vinna på att göra fel? Resultat - ytterligare förstärkning av fördomar eftersom ingen orkar läsa förklaringen som kommer i rättegången.

Icke enfald. Läser den utmärkta tidskriften Filter som har ett långt reportage om den lilla ön Furillen på Gotlands östkust. Hit kommer en driftig entreprenör och lyckas locka kändisar från hela Sverige att bo i en grå eremitkoja eller ett avskalat hotell - ända tills några sommargäster sätter stopp.
Efter halva artikeln är jag beredd att ställa mig med en påk i handen utanför sommargästernas hus tillsammans med andra lokala öbor och skrika åt sommargästerna.

men artikeln fortsätter med att intervjua sommargästerna, ta upp principiella frågor om strandskydd, allemansrätt och rikas företräde framför fattiga. När hela artikeln är slut vet jag varken vad som är rätt eller fel, däremot har jag fått mig en tankeställare. Verkligheten är aldrig enkel. Om fler artiklar såg ut som denna skulle vårt samhälle kanske gå framåt i stället för bakåt.
Cassandra

söndag 27 maj 2012

En rättegång som är ett politiskt misslyckande

I landstinget Sörmland präglas det politiska livet av oförsonlighet och bitterhet. Det är djupt bekymmersamt, inte minst när det gått så långt att politiska frågor når tingsrätten och därmed befäster motsättningarna.

Demokrati är en ömtålig planta som kräver både sol, vatten och näring för att utvecklas. En förutsättning är att olika ideologier och världsbilder får konfronteras med varandra, men en lika viktig del är att lyssna, lära och respektera varandra. Då kan motsatt syn utvecklas till kompromisser som gagnar flertalet.

Att politiker har respekt för varandras olika utgångspunkter, litar på varandra och ibland har kul tillsammans är förutsättningar för demokratin, men det är mycket länge sedan politiker från majoritet och opposition var kompisar i landstinget Sörmland. Det är ett demokratiskt problem.

I vårt mediestyrda samhälle blir konfrontationen allt mer framträdande. Politik framstår som en tävling där sakfrågorna försvinner och konfrontationen blir huvudsaken. Så har det varit många år i Sörmland.

På torsdag och fredag genomförs en rättegång som aldrig borde blivit av. Förre landstingsstyrelsens ordförande i Sörmland står åtalad för trolöshet mot huvudman. Men, det handlar inte om pengar, det handlar om att beslut har fattats på fel sätt. Majoriteten fördelade de pengar de hade rätt till, men besluten togs inte i fullmäktige eller landstingsstyrelsen. Därmed blev fördelningen inte offentligt synlig.

Det var fel, det är alla överens om och felen är rättade. Det skedde vid ett landstingsfullmäktige hösten 2010 där alla beslut blev offentliga. Därmed borde frågan vara avgjord, men i stället vägrade oppositionen att delta i beslutet och tågade ut ur salen. Konfrontationen fortsatte.

Arvodesfrågan har drivits in absurdum med större intresse av att finna fel och misstänkliggöra än att lösa frågan till sörmlänningarnas bästa.  För detta har oppositionen ett stort ansvar. Det är ironiskt att den ende politiker som fullt ut tagit sitt ansvar och avgått från sin post nu är den som också ställs inför rätta.

I en god demokrati löser partierna problem offentlig och tillsammans. Så har inte skett i detta fall. Frågan är hur djupa sår denna strid har rivit upp i demokratin och om de går att läka.
Cassandra

fredag 11 maj 2012

Vad innebär läraryrket?

Lärarfacken går ut hårt i avtalsrörelsen. Svenska Dagbladet hade en stort uppslagen artikel där de klagade över ökad "administration". Vad de tog som exempel var utvecklingssamtal och motivation av skolkare. Då undrar jag varför min bild av läraryrket skiljer sig så starkt från de fackliga organisationerna.

Vilket uppdrag har jag gett lärarna, vad betalar jag dom för? Jo, för att eleverna ska lära sig det som riksdagen har beslutat att dom ska kunna. Det handlar alltså om elevernas inlärning och det går inte så bra. Resultaten i grundskolan är att tusentals ungdomar slutar utan tillräcklig kompetens för att komma vidare i livet. Det får förskräckliga konsekvenser; först och främst för individerna, men också för arbetslöshet, socialbidrag, brottslighet och otrygghet i samhället.

Hur löser man detta? Genom individualisering; att läraren har olika metoder för olika elever, genom att använda modern teknik och uppföljning, uppföljning, uppföljning. Vad som fungerar, vilka metoder som passar olika elever är den stora pedagogiska frågan.
Skolk är ett mycket tydligt exempel på att pedagogiken misslyckats. Elevern tycker inte det är värt mödan att gå till skolan.
Utvecklingsplaner och utvecklingssamtal är ett sätt att föra dialog med eleven och elevens föräldrar för att nå individuella mål.
Om detta är "administration" vad ser då lärarna som sin uppgift?  Jag begriper faktiskt inte, för de kan väl inte mena att lärarens uppgift är att stå längst fram i klassrummet och hålla fina föreläsningar?

För 50 år sen handlade det om att lära ut. Läraren presterade sin föreläsning. Om den inte landade rätt var det eleven det var fel på. Nu handlar det om inlärning, att faktiskt ta reda på och följa upp vilken undervisning som fungerar och att det inte alltid är samma pedagogik som fungerar på alla elever. Så har det stått i läroplanerna i tiotals år, ändå räknas det tydligen som administration att göra uppföljning.

Sen talar facken mycket om att höja status genom att höja löner. Så fungerar det inte. Höjda löner följer på bättre resultat. Bättre resultat ger både status och höjda löner. Våga ge duktiga lärare så höga löner att det märks att resultat lönar sig!

Slutligen borde facken ta sig en funderare på varför så få söker sig till läraryrket. En starkt bidragande orsak kan vara att facken under de senaste 15-20 åren konsekvent utmålat läraryrket som ett straff snarare än ett stimulerande möte med den unga generationen. Jag tror inte det är en långsiktigt god facklig strategi.

Cassandra


lördag 21 april 2012

Slöjan skymmer sikten

Den norske galningen, en rad högerextrema partier, medier och andra är väldigt upptagna av att araber och muslimer är på väg att ta över. Lite pinsamt att dom missar att den stora förändringen i världen sker på helt annat håll.

Araberna må ha olja, en välsignelse eller en förbannelse är frågan, för det betyder att de sedan lång tid är stenhårt hållna i diktaturer stöttade av västvärlden. Folkens frigörelse tar sig därför ibland extrema uttryck, men först med fredliga demonstrationer har de lett till viss framgång.

Sedan Sovjetblockets fall har väst styrts av USA. För att upprätthålla sina extremt stora militärutgifter och sin ekonomi i sönderfall har USA startat "kriget mot terrorismen" med fullt fokus på arabvärlden. Media följer snällt med och opinionen har fullt upp med svartmuskiga faror och oändliga turer i USA:s presidentvalskampanjer.

Samtidigt händer det stora saker i resten av världen. Kina har på kort tid tagit över den ledande rollen på i stort sett alla områden utom militär anfallsmakt.
En enda siffra för att visa vad som händer. Bilen är den grundbult som byggt USA och väst:
2009 producerade Kina 13,8 miljoner bilar. USA producerade 5,7 miljoner. I Kina steg produktionen med 48 procent. I USA sjönk den med 24 procent.
Begrunda den långsiktiga betydelsen av detta.

Kina köper företag, råvaror och mark i Europa och resten av världen. Världen förändras, men vi matas varje dag med tredje kandidaten till republikanernas presidentnominering medan jag vågar påstå att knappt någon i Sverige vet namnet på den som styr Kina.

Min poäng är att om vi slutar vara rädda för den där kvinnan i slöja som vi möter på gatan och i stället tar reda på vad som händer i tysthet i styrelserummen i de bolag som styr världen, så kanske vi också kan påverka framtiden. Partier och media - ta ert ansvar!

Cassandra

söndag 15 april 2012

Om sakers betydelse

För andra gången har jag varit med om att tömma ett hus med två personers samlade liv i saker. Det ger perspektiv på vad vi samlar omkring oss och dess värde. En ful vas som stått på samma hylla i 40 år får ett eget värde. Det är svårt att göra sig av med föremål, ting, saker, prylar vi förknippar med dom vi älskar och deras historia.

Nu handlar inte detta om några storkonsumenter, tvärtom, svärmor var inte sentimental, hon kastade mycket. Men båda var också barn av sin bondekultur, en hemslöjdskultur där alla sydde, virkade, knypplade, svarvade, täljde och snickrade.

Jag står med ett berg av hemvävda lakan med knypplade spetsar och slingrigt vackra monogram, här finns blekingesöm på dukar och bonader, näversöm i lampor och tavlor, vackert mönstrade damastdukar med servetter, handdukar, hemvävda gardiner, väggbonader med tänkespråk... Som om inte det var nog har jag redan plockat på mig från mitt eget föräldrahem.

Och vi använder ju påslakan. Lägger jag på en duk är jag hela tiden rädd att någon ska spilla rödvin för jag kan ju inte det dom kunde om fläckborttagning. Väggarna kan ju inte bara vara täckta med sömmade bonader.

Spara till barnen - men tre pojkar, vågar jag hoppas att någon av dom kommer ihåg vem som vävt och sömmat, kan dom skilja på hemvävt och köpetyg? Kommer dom att bry sig? Vad kommer deras partner att tycka om svunna kvinnors arbete?

De här sakerna har ett riktigt värde. Dom är gjorda med arbete och kärlek. Varje liten del är omsorgsfullt arbetad, ingen fåll är ful, baksidan går att vända utan att skämmas.

Vi lever i en överkonsumtion utan like. Vi handlar, köper, shopar saker utan värde. Samtidigt förkastas ting där arbete och skönhet är nedlagt. Hur gick det till, hur löser jag detta?

Cassandra

onsdag 4 april 2012

Ska doktorn ge neutral information om landstinget?

Moderaterna i Landstinget Sörmland tycker att information från landstinget ska vara neutral. De har tagit sin förtroendemannatid till att räkna politiska citat i 200 pressmeddelanden från 2011. I stället för att vara glada för att landstinget är öppet och kommunicerar mer än de flesta är partiets ledare upprörd.

- Det är ett allvarligt problem att landstingets officiella kommunikation, som borde vara objektiv och saklig, i så hög utsträckning präglas av partipolitiska uttalanden från majoriteten, säger Magnus Leivik, gruppledare för moderaterna, i en kommentar till rapporten.
I detta är han överens med Eskilstuna-Kurirens ledarskribent Alex Voronov, som också tycker att offentlig sektor ska hållas fri från besvärande påminnelser om att den är demokratiskt styrd.
Samma sak menar många ledande tjänstemän och åsikten uttrycks ofta i insändare; sammanfattningsvis - låt doktorerna bestämma, dom vet bäst. Och följdriktigt; låt doktorerna informera, dom är neutrala

Jag har aldrig hört någon utveckla den här teorin. Vilka doktorer - är det distriktsläkarna, ögonkirurgerna eller hjärtläkarna som ska bestämma hur sju miljarder ska fördelas mellan dem och informera om framsteg och bakslag?
Ska det ske i något slags storforum eller i traditionell form där statusen avgör vilka frågor som ska informeras om och vem som ska uttala sig? Och hur är det med sjuksköterskor, undersköterskor, sjukgymnaster, fastighetsansvariga, inköpschefer och alla andra som arbetar i sjukvården? Kanske är det egentligen patienterna som borde kalla till presskonferens och uttala sig!

Demokratin är effektivast
Expertvälde i all ära, men själv är jag en varm anhängare av att experter och patienter har var sin röst att utse dom som har ansvar för hur pengarna ska fördelas och vilka områden som ska prioriteras. Min uppgift som medborgare blir att ta reda på till exempel om partierna vill satsa mest på förebyggande hälsovård eller hjärtkirurgi och göra mitt val.

När väljarna sagt sitt har majoriteten fyra år på sig att genomföra det dom lovat. Till sin hjälp har dom 7 000 anställda som ska arbeta i den riktning majoriteten av sörmlänningarna vill att sjukvården ska gå.

Självklart måste väljarna få rapporter under de fyra åren, så de kan utvärdera i nästa val. Ska rapporterna ske i en särskild "politisk" värld eller ska de kopplas till verksamhetens resultat? Landstingsledningen är länken mellan politik och verksamhet och den länken är extremt viktig. Utan en bra koppling mellan politiska mål, budget och resultat pågår verksamheten utan att beröras av politiska beslut och då är demokratin och valen meningslösa.

Sen kan jag tycka att politiker inte behöver ta åt sig all ära. Ibland gör verksamheterna fantastiska insatser som de kan få visa upp utan att nån politiker står bredvid och påpkar att de anslagit pengarna. Vi väljare förstår nog ändå.
Jag kan också med säkerhet säga att den som vill påverka i minoritet gör det bäst genom en positiv dialog. Den som hela tiden letar fel och anklagar tjänstemän när de gör sitt jobb ger i alla fall inte mig något vidare förtroende.

Cassandra

söndag 25 mars 2012

Arvodesaffären - den största tidningsankan i Sörmland

Efter åtta månader och fyrahundra sidor kan åklagare Jonas Strömberg avfärda påståenden om att Jörgen Danielsson fått för högt arvode av Landstinget Sörmland:
”Jag påstår inte att Danielsson fått för högt arvode” säger han i Eskilstuna-Kuriren. ”Det har inget med åtalet att göra” svarar Strömberg när Östnytt frågar om Danielssons arvode.
Därmed kan vi sammanfatta mediedrevet som ledde till Danielssons avgång i förra valrörelsen som den största tidningsankan i Sörmlands moderna historia.

Vi tittar i backspegeln till augusti 2010. Det är fyra veckor kvar till valet. Då slår koncernen Eskilstuna-Kuriren till med sitt ”avslöjande” om arvoden i landstinget.
Redan från första dagen tar redaktionerna på sig en juridisk roll som både polis, åklagare och domstol.
”De gav sig själva olagliga arvoden” skriker rubrikerna på förstasidan i Eskilstuna-Kuriren, Sörmlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren.
Texten på första sidan innehåller fem meningar. I varje mening står ordet olaglig.
Efter fem dagar med samma budskap i hela länet blir Danielsson en belastning för sitt parti i valrörelsen. Han avgår i lojalitet med partiet och förlorar inte bara sin försörjning utan också sitt namn och goda rykte i en exempellös förtalskampanj.

Men tidningarna hade fel. Det var inte olagligt.

Om journalisterna skrivit en korrekt rubrik kunde den ha sett ut så här:

Oppositionsråd avstår en del av sitt arvode för att oppositionsledaren ska få ett något högre arvode. Landstingsstyrelsens ordförande Gustaf Wachtmeister är ytterst ansvarig.

Då hade Jörgen Danielsson troligen fortsatt att leda landstinget Sörmland idag.

Så var det med den granskande journalistiken. Men vem bryr sig? Det har gått lång tid och ingen minns längre något annat än att Jörgen Danielsson är en skurk som lurat till sig pengar.

Mediedrevet har orsakat en oerhörd skada, inte bara för Danielsson som person utan för Landstinget Sörmland och demokratin. God journalistik är en förutsättning för demokratin. Dålig journalistik skapar demokratiförakt.

Det är knappast troligt att koncernen Eskilstuna-Kuriren tar sitt ansvar och ger Danielsson upprättelse. Snarare gör de som tidigare, slår tillbaka med all kraft mot dem som försöker ge en motbild och ser lynchstämningen på kommentarsfält och insändarsidor som ett tecken på god journalistik.

Åtalet
Sen har tidningarna osedvanlig tur. Åklagaren har nämligen åtalat Jörgen Danielsson för något helt annat än det tidningarna fällde honom för. Därmed är det enklare att blanda bort korten.

Åklagaren verkar ha resonerat så här:
1. Majoriteten under Danielssons ledning avstår frivilligt från två landstingsrådsarvoden genom ett beslut i landstingsfullmäktige
2. Omedelbart därefter börjar de i det tysta tillskansa sig pengar som motsvarar två landstingsrådsarvoden. Arvodena delas mellan 6-8 miljöpartister, folkpartister och socialdemokrater som har viktiga uppdrag i landstinget.
3. När det kommer kritik tillsätter majoriteten en oberoende utredning som ska se om något har gjorts fel
4. Med den utredning som Danielsson själv medverkat till som grund åtalas han ensam för att medvetet ha lurat pengar av landstinget.

Om det inte fått så djupt tragiska effekter skulle jag skriva att det ska bli ett nöje att se åklagaren reda ut varför majoriteten i landstinget gjort på detta sätt.

Om vi tar det från början - När Jörgen Danielssons majoritet tog över hade Gustaf Wachtmeisters majoritet sex landstingsråd. Partierna var överens om att majoriteten även i fortsättningen skulle ha sex landstingsråd. Oppositionen fick fyra.

Men Danielssons majoritet tillsatte bara fyra heltidsråd. När beslut togs i fullmäktige namngavs fyra landstingsråd för oppositionen och fyra för majoriteten.

Åklagaren anser att därmed hade fullmäktige beslutat sänka antalet landstingsråd från sex till fyra. Det är han nog ensam om. Ingen politiker eller tjänsteman uppfattade att majoriteten frivilligt hade avstått från två landstingsråd. Man gjorde som tidigare, utgick från den politiska uppgörelsen.

Vad som hände sedan var att majoriteten delade upp de återstående två tjänsterna på 6-8 ”deltidsråd” från majoritetspartierna. Vad de inte gjorde var att anmäla vilka personerna var och hur stor del av arvodet var och en fick.

Det var inte rätt sätt att hantera arvoden. Det blev oreda och mycket diskussioner, oppositionen reagerade starkt, tidningarna skrev och till slut beslutade fullmäktige med Jörgen Danielsson i spetsen att kalla in en oberoende revisionsfirma för att se om några fel begåtts.

Revisionsrapporten kom ett par veckor efter att medierna avsatt Danielsson. Där går revisorn noggrant igenom vem som fått vad. Han konstaterar att det saknas korrekta beslut, men eftersom summan av ”deltidsarvoden” är något lägre än två heltidsarvoden så bedömde revisorn att landstinget inte lidit någon ekonomisk skada och att de formella felen kan rättas, vilket också har gjorts.

”Jag bedömer annorlunda” säger åklagaren. Jovisst, det som skiljer är att åklagaren bedömer felet som åtalbart. Då bör rättegången svara på varför Danielsson och majoriteten i så fall lurades.

Danielsson vann inget ekonomiskt själv, han hade en överenskommelse med oppositionen om sex landstingsråd och majoritet i fullmäktige och han tog själv initiativ till att reda ut det som gått fel.
Var fanns uppsåtet att begå brott? Varför ska bara en person stå till svars? Vem tjänade vad på brottet?

Det blir en intressant rättegång. Tyvärr kostar det en människas heder att reda ut dessa frågor och det kan dröja år innan processen är klar. Det priset är för högt.

Cassandra

torsdag 22 mars 2012

Behövs domstolar när vi har media?

Så ska då Jörgen Danielsson till slut få en rättvis prövning av sin sak. Låt oss hoppas att det blir av en domstol som inte finns i koncernens Eskilstuna Kurirens spridningsområde, för där är han redan dömd.

Redan från dag ett tog redaktionerna på sig rollen som både polis, åklagare och domstol.
"De gav sig själva olagliga arvoden" skrek rubriken på förstasidan i Eskilstuna-Kuriren, Sörmlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren.
Texten på första sidan innehöll fem meningar. I varje mening står ordet olaglig.

Vi kan redan konstatera att den journalistiska "juridiken" hade fel. Landstingsrådet Lotta Finstorp som också pekades ut är inte åtalad. Åtalade är inte heller de som beslutade om det arvode Danielsson fick som oppositionsråd.

Anklagelserna kom fyra veckor före valet. De upprepades på uppslag efter uppslag fem dar i rad. Därefter var Danielsson en sådan belastning för sitt parti att han avgick.

Mediedomstolen är snabb och effektiv. Straffet var utmätt och delar av folket jublade i kommentarsfält och på insändarsidor. Frågan är om någon enda av dem kan berätta vad han gjort för fel.

Merparten av folket gjorde en annan bedömning. Danielssons majoritet fick fortsatt förtroende och han själv fick han nästan 800 personröster i landstingsvalet.

Nu blir det rättegång. Kanske dröjer det ett år eller två. Få lär bry sig eller kunna hänga med i de invecklade turerna kring kommunallagen och hur beslut fattas i kommunala organisationer. Själv är jag övertygad att om rättegången blir korrekt kommer Danielsson att frias, men vad hjälper det? Under tiden har en människa fått sitt namn och goda rykte förstört. Frågan är, behöver vi domstolar i det här landet?

Cassandra

lördag 17 mars 2012

Facebookdemokrati

Ibland ser vi inte skogen för alla trän. Politiker i kommuner och landsting lägger ner mycket möda och stora pengar för att medborgaran ska få inflytande. Synpunktshantering, medborgarförslag, epetitioner... Jag jobbar själv med ett sånt projekt just nu och i kommunen utvärderas i årsredovisningen medborgarnas möjlighet att påverka. Samtidigt snackar kommunstyrelsen i Eskilstuna med i stort sett hela stan:

Jimmy Jansson (S) har 1 309 vänner på Facebook.
Moderatledaren överlåter åt Jari Pustinen att kommunicera med 527 vänner
Niklas Frykman (FP) har 896 vänner
Magnus Johansson (MP) har lyckats dölja sitt vänantal, men jag är säker på att det är många
Lotta Jonsson (KD) har 1 222 vänner
Maria Mauritzon (C) har 348
Kim Fredriksson (SD) 380
Vänsterpartiets Maria Chergui döljer sin FB-sida men Maud Ekman har 204 vänner.

Väldigt många av dom här vännerna bor i Eskilstuna och har alltså möjlighet att följa hur deras lokala politiker tänker och tycker i olika frågor. De kan även föra dialog med politikerna. Det är inte ovanligt med 50-60 inlägg när kommunstyrelsens ordförande har skrivit något. Ibland diskuterar dom med varandra inför alla sina vänner.

Jag vill påstå att det här är minst lika demokratiskt som när det bodde en folkvald politiker i varje kvarter och alla kunde dryfta sina synpunkter med någon lokal politiker de kände.

Hörde en äldre politiker fräsa över att fullmäktigeledamöterna twittrade under mötena - stopp och belägg, kan det bli bättre än att medborgarna kan följa debatten via twitter och kanske blir lite mer intresserade av den lokala politiken?

Det är väldigt mycket farhågor och kritik av sociala medier. I veckan fick vi veta att vi blir deprimerade av Facebook... man får lust att citera gamla greker som skrev om slöa och usla ungdomar. Måste vi alltid vara rädda för allting?

Gå in och blir vän med alla politiker! Lyssna hur dom resonerar. Kom med dina egna förslag. Själv lobbar jag för ett hamam i nya badhuset!



Cassandra

onsdag 7 mars 2012

Det som inte får sägas

Det skär i hjärtat när man läser om vanvården av dementa. Är det något vi människor har gemensamt så är det väl att vi vill att de allra mest värnlösa ska tas väl om hand. Dom fel och brister som upptäckts i Torshälla har inget med privat eller offentligt att göra. Det är något annat, något vi sällan talar öppet om:

1. Vissa människor är olämpliga för att arbeta i en sluten miljö där de har makt över värnlösa människor.

De tydligaste exemplen är förstås pedofiler, aktiva missbrukare,våldsverkare och människor med psykiska funktionshinder. Självklart finns dom där, när barnomsorgen började fråga efter polisregister dök det upp hundratals.
Men det finns många till synes vanliga också. Har själv stött på personer som alla i omgivningen vet att dom är en katastrof i jobbet, men de har gått igenom långa utbildningar, praktik och vikariat utan att någon varit rakryggad nog att ge dem ett råd att ta ett annat jobb. När de väl fått ett fast jobb är det hart när omöjligt att göra något åt saken.

En person som är olämplig för ett jobb kan göra en fantastisk insats i ett annat. För brukarnas och sin egen skull måste de på ett mänskligt sätt få hjälp att hitta rätt plats i livet.

2. Det finns destruktiva arbetsmiljöer där gruppdynamiken är skadlig, både för brukare och för de anställda.

Alla som jobbat vet att det finns arbetsplatser där man har kul och jobbar bra. Det är öppna miljöer där alla idéer tas emot, där man är beredd att testa, gör om, pröva nytt.
Många av oss har också upplevt att det finns arbetsmiljöer där man tar en kopp kaffe tillsammans på morgonen och sedan är den dagen förstörd. Det är gnäll, skvaller, missunsamhet och oförmåga att lyssna. Då blir brukare, anhöriga och organisationen utanför enheten en börda och i värsta fall en fiende.
Ofta kan en eller ett par personer göra skillnad i en arbetsgrupp. De kan skapa glädje och kraft eller rädsla och mobbning. I slutna miljöer med makt över barn och gamla kan de senare bli katastrof.

3. Det är chefen det hänger på
Det krävs mycket för att ändra på en usel arbetsgrupp. I vissa fall måste gruppen brytas upp. Det är chefens ansvar.
Kanske är Lex Mariaanmälningarna i Torshälla ett resultat av en chef som vill ändra en kultur som enligt tidningarna har funnits ett tag. Då blir det ofta crescendo i kritik, upprörda känslor och telefonsamtal till facket och tidningar. Då måste chefen ha stöd av sin chef för att stå emot, annars försvinner hen och allt blir vid det gamla.

Oavsett allt annat är det viktigt att undvika slutna miljöer kring försvarslösa barn eller gamla. Byt jobb med varandra, ta in anhöriga och föreningar i verksamheten och se till att chefen har full insyn!

Cassandra

torsdag 1 mars 2012

En annan saga

En välskriven insändare i E-K idag berättar sagan om Eskilstuna. Men sagan kan berättas på många sätt:

Det var en gång för hundra år sedan en stad där arbetarna slet och svalt. Så organiserade de sig och utsåg representanter som skulle förbättra deras villkor. Det gjorde representanterna. Lönerna steg och villkoren blev bättre. Arbetarna fick sjukvård, skolor, pensioner, högskolor och en massa andra förmåner. Deras fruar fick arbete och lön för att ta hand om arbetarna och deras barn. Barnen fick utbildning och högre löner. De tunga industrierna försvann, i stället växte det fram kontor och arbetsplatser där välutbildade arbetarbarn och andra fick arbete.

Plötsligt en dag var staden förändrad. Arbetarna var en liten del i en stad där välfärden sysselsatte nästan hälften av alla som yrkesarbetade. Många andra jobbade med saker som coaching eller IT eller att lära arbetare i Asien och Afrika det som de fattiga arbetarna i Eskilstuna gjorde förut.

Vad gjorde representanterna? De hade fullt upp med att försöka styra över miljarder kronor i skattepengar och tusentals anställd som skulle göra ett bra jobb i skolan, med att ta hand om de gamla, bygga gator och planera för bostäder och stoppa stan från att översvämmas i klimatförändringar. Hela tiden visste de att de kunde bli utkastade från jobbet från ena dagen till den andra, vid ett val eller om tidningarna skrev elakt om dom.

Representanterna hade sett till att arbetarna var skyddade mot att bli sparkade från jobbet, de hade också sett till att det gick att få pension för många som råkat illa ut av sjukdom eller arbetslöshet, så pensionsåldern i verkligheten var lägre än den som står på pappret.

Nu vill en del av arbetarna inte att representanterna ska ha samma skydd som de själva. Att representanter som ordnat villkoren för arbetarna ska vara de enda som inte har något skydd. För dem finns inte A-kassa och pension ska de inte heller ha. Socialbidrag är nog också svårt för dem att få. Frågan är om Thomas Cedergren själv vill ställa upp och jobba för andra på de villkoren? Vem ska annars göra det?

Casandra

söndag 19 februari 2012

Politker är hyggliga människor

Ja, det är sant. I många år har jag nästan dagligen mött politiker av olika kulör; som journalist, tjänsteman och mamma. Alla har de varit vanliga, hederliga människor som gör så gott dom kan. Ibland blir det fel, det ska så klart uppmärksammas och rättas, men de onda, giriga, makthungriga politiker jag möter i tidningarna har jag inte träffat.

Varför framställer media politiker på detta sätt?
Varför nappar så många vanliga männniskor och skriver hatiska inlägg på insändarsidor och i kommentarsfält?
Det är frågor som jag grubblat mycket på.

Det enda som skiljer politiker från oss andra är att de lägger en stor del av sitt liv på att göra något för vårt gemensamma bästa.
Det är själva grunden för demokratin - att en del vanliga människor tar på sig att representera oss andra och sköta pengarna och leda tjänstemännen åt rätt håll.

Just nu råkar vi i Eskilstuna ha ett ovanligt ungt och piggt gäng politiker. Jag tror alla partier från höger till vänster har nya fräscha politiker som väldigt gärna vill göra skillnad. Kanske vill dom också nån gång ha en klapp i ryggen och lite uppmuntran. Det får dom inte. I stället kan dom råka ut för en våldsamt upphetsad räcka artiklar och insändare.

Jag kan tycka att det äldre gardet borde vara där och varna.
Det finns två saker man ska vara försiktigt med som politiker i Eskilstuna: Det ena är vilken ersättning politiker ska ha för sina insatser. Det andra är resor.

En del av Eskilstunas befolkning anser att alla resor utanför kommungränsen är rena nöjesresor. Att bo på hotell är samma sak. Man kan alltid träffas på ABF-huset i stället.

Sen är vi en ganska stor grupp som bestämt menar att resor till andra länder är en självklar och nödvändig del i alla yrken och alla branscher. Det hör till vår globala tid att bygga nätverk i regioner både inom och utom Sverige. Våra ungdomar vet och jobbar i Oslo och Norge lika mycket som på lager i Svista.

Barbados, Barcelona, Bryssel och Battery park, av nån anledning verkar platser på B vara värre än andra. Själv minns jag uppståndelsen när vi tog alla skolpolitiker och alla rektorer till Bryssel. Resultatet av det är att vi idag har internationellt utbyte på varenda skola och nästan varje förskola i Eskilstuna. Lärare, förskollärare, elever och barn reser och tar emot besök. I vår familj har vi haft ungdomar från Italien, Island och Grönland boende. Ungarna har varit på samma ställen. Det vidgar deras vyer, och ger styrka inför en global framtid.

Ja, det är klart man ska informera och fatta beslut på rätt sätt om resor. Men det som gjorts fel går att göra rätt om vi pratar med varandra.
Jag vill inte leva i en kommun där vi skriker åt varandra som onda och goda via stora rubriker och många insändare. Jag vill bo i en kommun där vi i demokratiska anda diskuterar över partigränserna och kommer fram till vad som är den bästa lösningen. Och där vi ibland ger politiker en klapp på axeln, oavsett färg och blomma på kragen.

Cassandra

onsdag 25 januari 2012

Om skor och jämställdhet

Jag har alltid haft platta skor. Det började i tonåren med Jesussandaler och basketskor (ja, ungdomar vi hade Converse redan 1967, men utan stjärna). Sen följde en lång period av träskor på sommaren och handgjorda renskinnsstövlar på vintern. Sen blev skorna något mer skräddade, men platta.

Först när jag hamnade i karriären höjde sig hälarna. Varför? Jag hamnade i kamp om makten, om att få igenom förslag, föra fram idéer. Det är svårt, bland annat av jämställdhetsskäl. Avgörandet kom när min chef en dag skojade och böjde knäna så vi kom i jämnhöjd. Det sa bara klick! Plötsligt insåg jag vilken skillnad det är att ständigt se upp till någon eller att alltid se ner på någon. Pröva själv!

Jag är en kort kvinna men har aldrig reflekterat särskilt mycket över det, inte ens när en av sönerna hade en period av längdfixering. Ointressant, tyckte jag då men inte längre:
Varför använder vi ett begrepp som jämställdhet när det är uppenbart att vi aldrig kan bli jämna om vi ställer oss bredvid varandra?

Min insikt ledde till inköp av skor med klack. Kan jag förstärka mina argument med några centimeter, så OK, tänkte jag. Att höga klackar får baksidan att röra sig på ett sätt som får en del förnuft att förvirras är i så fall deras eget bekymmer.

Men jag betalar ett pris. Det gör ont i fötterna. Det blir svårare att röra sig. Det är obekvämt. Kvinnor betalar många såna pris. Jag vet att det finns kvinnor som engagerat säger att höga klackar, bygel-BH och stringtrosor är bekvämt. Det är lögn. Jag skulle vilja se vad dom har på sig på landet när ingen ser dom. Jag tror inte ens Lillbabs har högklackat då.

Slutet på denna spaning är inget förslag om hormonbehandling av alla flickor utan en enkel konsumentfråga. Höga klackar är ofta gjorda av plast med ett tunt hölje av skinn. När skinnet nöts bort lyser plasten vit. Varför i hela fridens namn kan inte plasten ha samma färg som skon? Då skulle den räcka i minst ett halvår längre! Konsumentverket gör något!

Cassandra

söndag 22 januari 2012

Samförståndets lov

I helgen hade vi ett utmärkt jazzband i bryggeripuben. I kvartetten fanns en välkänd socialdemokrat på bas och en likaså välkänd moderat på trummor.

För mig är den kvartetten en viktig del i Eskilstunas framgång som kommun; politiker respekterar varandra och har kul tillsammans, vilket på intet sätt betyder att de inte kan föra skarpa diskussioner om hur kommunen ska styras. Ungdomsarbetslöshet, låga betyg och snöröjning är frågor som vi alla vill lösa. Sen finns det olika sätt att göra det på, dem diskuterar partierna. De som väljarna ger majoriteten får försöka på sitt sätt. Går det dåligt blir de andra valda nästa gång.

Jag har följt kommunpolitiken i Eskilstuna på nära håll i 20 år och alltid upplevt en trevlig stämning i politiken. Därför blev det något av en chock att komma till landstinget. Där fanns inte tillstymmelsen till samspel. Tvärtom, tanken på att majoritet och oppposition skulle kunna småprata eller ha trevligt tillsammamns kändes oerhört avlägsen. Möten präglades av misstro och bitterhet, formalia dominerade stort över sakfrågor och så fort man lämnat sammanträdet kunde majoriteten läsa kritiken från oppositionen på tidningarnas webbsidor. Inget var bra. Inget var man överens om.

Varför är det så olika? Förutsättningarna är ganska jämförbara. En egen socialdemokratisk majoritet under många årtionden har de senaste 20 åren bytts mot delad majoritet och ett flertal nya partier både i kommun och landsting.

I Eskilstuna har det stora partiet förmått att gradvis bli allt mer öppna, inte bara mot samarbetspartier utan även mot oppositionen. Goda idéer och kloka människor finns inte bara i ett parti. Med samförstånd blir helheten bättre.

I landstinget har nog personfrågorna spelat en större roll. Sen det sprack i samarbetet mellan S och V har det inte varit någon ordning på vän och fiende. Både partier och personer har bytt partner, samarbeten har spruckit, nya osannolika allianser har uppstått. Vem i hela världen kan man lita på? Den plats och position jag har idag kan vara bort i morgon. Var annars kan en före detta ledande vänsterpartist stå som första namn på moderaternas valsedel och var annars leder folkpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna ett landsting tillsammans?

Det som varit i både kommun och landsting är historia. På båda ställena är det nya, unga människor som tagit över. Bland unga finns ofta ett förakt för samförstånd (jag var själv sån). Media vill ofta framställa politik som en tävling eller krig. Så är det inte. Samförstånd är demokratins kärna. Bara genom att lyssna och respektera varandra kan vi göra det som är bäst för oss alla. Alla kan inte få som de vill men vi har alla vår del i ansvaret för det gemensammas bästa.
Det gäller även inom partier.

Cassandra

lördag 21 januari 2012

Prata pollitik, inte person!

Sorgset. Så känns det för den som har hjärtat i en röd-grön röra.

Ett tips för framtiden. Tala politik med varandra och med mig!
Så länge partiet inte har en starkt förankrad politik kan ingen ensam människa rädda det. Partiet har länge levt på gamla meriter och hoppet att en Ledare ska rädda framtiden.

Oenighet om politiken har fällt två partiledare. Media lever och frodas på konflikter. Ge dom inte den födan. Öppna partiet för en stor diskussion och bjud in även dem som inte är medlemmar. Ja, ta risken att en långsiktig vinst är viktigare än valseger 2014!

Tala om hur vi ska förhålla oss till Europa och världen.
Diskutera hur den gemensamma sektorn ska utvecklas, inte bara gå tillbaka till det gamla.
Ta ställning till vilka konsekvenser klimatfrågan och andra miljöfrågor får för oss idag och i framtiden.
Bjud in till förslag om hur våra ungdomar ska få jobb!
Debattera hur jämlikheten ska öka i stället för att minska.

Det är dom viktigaste frågorna som jag idag inte vet hur S ställer sig till. Utan svar finns inget parti att rösta på. Så kan vi inte ha det.

Cassandra