fredag 31 augusti 2012

Läsvärt om S-koden


1972 var jag 22-årig ordförande i Umeå FNL-grupp. Jag tog mod till mig och ringde ordförande i arbetarekommunen och föreslog samarbete kring kravet att USA skulle lämna Vietnam, Laos och Kampuchea. Svaret blev kort; ”vi sysslar inte med tvärpolitiskt samarbete”.

Jag minns detta när jag läser Carl Hamiltons ”S-koden”. Därmed bröt Umeås starke man nämligen mot två av de tre grundprinciper som enligt Hamilton gjort svensk socialdemokrati till den mest framgångsrika i västvärlden.

Hamilton är ekonom, lärare på Handelshögskolan och författare. Hans partipolitiska sympatier är jag oklar över, men nog hyser han en stor respekt för 1920- och 1930-talets svenska socialdemokrati. Vad han lyfter fram är att partiet inte alls varit enbart pragmatiskt utan till skillnad från vad många anser utvecklade en stark och framgångsrik egen ideologi. S-koden består enligt Hamilton av tre grundläggande delar:

Gemenskap är frihetens förutsättning
När resten av Europas socialdemokrater halstarrigt höll fast vid att enbart företräda arbetarna och vägrade samarbete med liberaler under 30-talskrisen banades väg för totalitära partier. I Sverige insåg S att samarbete gynnade alla. Samarbete med andra partier och stegvisa reformer som bröt kapitalets makt, förstärkte jämlikheten och gynnade hela folket blev svenskarnas modell. I folkhemmet fanns inga kelgrisar eller styvbarn, eller i en modernare variant – alla ska med! Även kapitalet ingick genom Saltsjöbadsavtalet om samverkan mellan arbete och kapital. Det gynnade Sverige och blev så småningom ett föredöme i hela världen. Sverige hade låg arbetslöshet, trygghet och sammanhållning. Socialdemokratin regerade längst av alla s-partier.

 När arbetarekommunens ordförande i Umeå avvisade samarbete gjorde han ett vägval som växt fram i efterkrigstidens rädsla för kommunisterna och ”löss i fanans veck”. Allt mer blev partiet en sluten sekteristisk sfär där kraven på absolut lojalitet och lång trogen tjänst i rörelsen överskuggade den framgångsrika brobyggande gemenskapen.

Politiken kan och ska leda
Svenska socialdemokrater bröt enligt Hamilton medvetet mot den tidens utopiska och teoretiska modellbyggen. Både hos höger och vänster finns utopier som bygger på 1800-talets filosofier om en lagbunden utveckling av samhället.

Marxisternas utopi utlovar att det klasslösa samhället ska komma som en nödvändig följd av industrialismen. En elit av kommunistiska partimedlemmar ska leda oss genom revolution, socialism och kommunism till ett lyckorike.

De svenska socialdemokraterna tog striden mot diktatur och passiv väntan på en lagbunden utveckling. Politik och demokrati kan och ska styra staten och ekonomin. De använde Keynes metoder och lyckades bygga en välfärdsstat. För de kommunistiska modellbyggena gick det sämre.

Hamilton hävdar att socialdemokraterna lyckats betydligt sämre med att bemöta motsvarande utopi och teoretiska modellbygge hos högern. I 25 år har vi levt med ”normekonomer” som likt kommunismens ofelbara partiledning ger recept som måste följas utan avvikelse. Marknaden ska inte styras; avreglering, konkurrens och privatisering leder mot lyckoriket med hög sysselsättning, god kvalitet och rättvis fördelning. Staten får inte påverka. Vi har fått en lag som förbjuder politiken att lägga sig i penningpolitik och ränta. Riksbanken är oavsättlig och ansvarar inte inför något. Två stater i Europa har ekonomer i stället för demokratisk valda politiker i ledningen. Svaret på all kritik är att det krävs mer anpassning till modellen, mer avreglering, mer frihet för kapital…

Resultatet efter 25 år med en normekonomisk utopi är enligt Hamilton bland annat en väsentligt sämre ekonomisk utveckling än de föregående 25 åren, upprepade finansbubblor och kriser, högre permanent arbetslöshet, snabbt ökande inkomstklyftor, sämre kvalitet i skola och välfärd, fler fattiga, ökade motsättningar mellan etniska och religiösa grupper och ett försvaga näringsliv.

Folkrörelsen, ett sätt att lära
Gunnar Sträng var en av de socialdemokrater som cyklade runt och organiserade arbetare. Idag ser vi inte många organisatörer cykla eller vandra för att organisera fattiga föräldrar eller de boende i nedgångna bostadsområden.

Folk i rörelse var grunden för socialdemokratin. All verklig demokrati bygger på folk i rörelse, men boken blir riktigt sorglig när Hamilton citerar Tage Erlander i en sen intervjun med Jan Troell. Som svar på frågan om det fanns något han ångrade i välfärdsbygget svarade Erlander:

”Kanske förlorade vi känslan att det är på dig det beror”.

När jag ringde ordförande i Umeå arbetarekommun var jag inte kommunist. Det var inte heller 90 procent av de flera hundra studenter och gymnasister i Umeå som engagerade sig mot USA:s krig i Indokina.  Vi var en folkrörelse som lärt oss mötesteknik i ABF och frikyrkan. Vi var unga och provocerande, men engagerade. Socialdemokraterna kallade oss ”slipslös drägg” och byggde sin egen Vietnamrörelse med enbart s-märkta medlemmar. Tusentals ungdomar lämnades därför helt åt kommunisternas lösningar. Jag ser de gamla FNL:arna ibland i media. Knappt någon blev socialdemokrat.
Därefter lyckades partiet med konststycket att få varje modern folkrörelse att vända sig emot partiet, till exempel kärnkraftsmotståndarna, miljörörelsen och EU-motståndarna.

När näringslivet och borgerliga krafter på 1980-talet bemötte vänstern med att satsa resurser på att knyta till sig intellektuella i konservativa tidskrifter och tankesmedjor la S ner sina tidningar, stötte bort den intellektuella vänstern och lyckades aldrig på allvar knyta ihop medelklass och akademiker med arbetarna igen.

Hamilton spänner över många områden och över en lång tidsperiod. Självklart har han inte rätt i allt, men som utgångspunkt för en diskussion om framtiden är S-koden ett försök att anknyta till socialdemokratins rötter. Det är den mest intressanta och spännande bok om samhället jag läst på länge.

Han förordar en mild tuktan av normekonomerna, en mer aktiv styrning från staten, mer samarbete kring gemensamma mål och att gå ut och lyssna till och organisera rörelse kring de många sprickor som uppstått i välfärden. Det låter samtidigt som ganska försiktiga grepp och som en revolution av den gängse politiska agendan. Jag är för.

Cassandra

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är en bra analys du lägger fram. Väldigt aktuell och jag hoppas att det kommer fram nya politiska grupper som kan ta upp det bästa ur socialdemokratins arv. Och våga ta strid med högerns krafter.