tisdag 29 december 2015

Ibland måste vi förstå att vi befinner oss mitt i en stor förändring. Har just sett färdigt Fröken Frimans krig2 och blev uppiggad. Där finns flera personer som inte förstår att de befinner sig i en förändring som inte går att stoppa. Kvinnorna tänkte inte stanna omyndiga i hemmet 1906.

På samma sätt är den tid vi lever i nu. Nationens tid är förbi.
Luften vi andas, maten vi äter, sångerna vi nynnar på, orden vi använder, räntan på våra besparingar... allt är globalt... Det finns ingen möjlighet att stänga våra gränser och leva som på 1950-talet igen. Obönhörligen knyts vi ihop med Syrien, USA, Ukraina, Danmark och resten av världen. Det som händer där händer här.
Det är lätt att bli rädd, att se tillbaka till en tid vi tror var bättre i stället för att se möjligheterna i frigörelse från gamla tänkesätt.
Kvinnornas kamp är långtifrån över, men jag hörde professor Rosling berätta att det faktiskt går framåt med barnadödligheten i Afghanistan och det beror på att kvinnorna fått utbildning och mer makt. Till och med där rör det på sig.
Om 50 år kommer makten i världen att se helt annorlunda ut. Hur vet vi inte idag, men vi kommer inte att glida ovanpå som vi gjort de senaste 50 åren. Det vi gör idag minns människor i morgon. Stora ledare världen över som Willy Brandt och Nelson Mandela minns insatser vi gjorde när de hade det tufft.
Nu är folkvandringstid. Våldet och nationalismen är usla sätt att tackla världens oro. Självklart kommer människorna i Syrien, Afghanistan, Ukraina och andra länder att på sikt ta sitt öde i egna händer och kasta ut våldsverkarna, men tills det händer behöver de stöd. De kommer att minnas oss då, både den medmänsklighet vi delade och de låsta dörrarna.
Cassandra