Varför finns jag inte på eniro?

Den första telefonen jag minns gick till en dam i Älvsbyn som frågade vem man ville tala med och kopplade vidare. Den såg nog ut ungefär så här. Jag minns också mormors telefonnummer i Stockholm 511566. Man svarade nämligen med sitt telefonnummer, därför blev det lättare att komma ihåg.
I julas köpte vi en pensionärsmobil till svärmor och försökte lära henne att glömma telefonnummer. Så fungerar dagens telefoner.

Nåväl, det var inte ämnet. I alla tider har vi haft en telefonkatalog. Alla som hade telefon fanns i telefonkatalogen. Det fanns möjlighet att ha hemligt nummer, men det krävde visst besvär. Utmärkt väg att hitta folk, hade man bara ett namn och en ort så gick det utmärkt.

Numera finns telefonkatalogen på nätet. Eniro heter den och där finns kartor och länkar och all upptänklig information - utom mitt telefonnummer. Varken maken eller jag fanns på eniro. Kan någon förklara varför?
Fler personer har påpekat att de sökt oss utan framgång. Jag har själv misslyckats med att hitta folk fast jag är säker på att de finns.

Maken lade nån timme på problemet och via mobilen lyckades han krångla sig in i systemet. Eftersom jag har en jobbmobil som jag inte vet hur länge den är aktuell så ville jag inte gå mobilvägen. Alltså finns jag fortfarande inte. Varför kan inte vårt vanliga hemnummer och adress ligga på nätet på samma automatiska vis som i katalogen?

Går utvecklingen framåt?

Götilda

Nytt år, nytt årtionde. Det ger jag katten i säger Sacha.
Fast vi människor ska ha synpunkter på det mesta. Det gångna årtiondet präglades av tre barn som växte upp, tog studenten (utom en som blir vuxen om tre dar) och gick vidare i livet. Själv hade jag tre jobb, min sista förälder dog och så startade vi ett bryggeri.
Det enda jag vet med säkerhet om de nästa tio åren är att jag går i pension om jag får vara frisk. Märkligt.
Jag vet också att om inte världen tar krafttag kommer haven att svämma över. Men världens ledare verkar mer upptagna med att ge bankerna och galna krigshetsare pengar än att satsa på en fredlig jord där vi lever utifrån våra tillgångar.
Inga nyårslöften, bara försöka göra någon glad varje dag.
Gott Nytt År!
Götilda

Julgranssmak

Hur vill du att din julgran ska se ut? Jag brukar bläddra i veckotidningar där kändisar får klä julgranen. Det är vitt och silver. Alla kulor ser likadana ut. Eller så änglar av alla de slag, eller...
Själv anser jag att en gran ska ha jultomtarna jag själv gjorde som barn, barnens sneda dagisprydnader, en gammal vit duva som nog är hundra år och en ny prisma som sonen gillar, mycket glitter, blandat med halmprydnader, svärmors hemgjorda sidensvansar och vikta stjärnor, alla julgranskarameller som finns, röda äpplen i trä, svenska flaggspel och högst upp den danska silverstjärnan av fint designmärke. Med andra ord ska granen ha MYCKET av det mesta. Det har den nu. Och utanför är granarna fortfarande klädda med vit ullig snö. Det känns bra.

Götilda

Information är obegripligt

Här sliter man för att få ut ett budskap och misströstar nästan. "Varför vaccinerar ni bara i två dagar?", Varför måste vi åka från Mariefred till Strängnäs?" och så vidare.
Så tar man ett blixtsnabbt beslut. 15.00 konstaterar vi att det är dåligt med folk på vaccinationscentralen i Eskilstuna. "Vi tjuvstartar och bjuder in allmänheten en dag för tidigt!" Sagt och gjort, ringer och bjuder in polis och brandkår, lägger ett pressmeddelande och text på webben. En timme senare är det fullt i lokalen och trafikkaos i hela stan. Hur snabbt som helst!
Hur hinner folk höra budskapet, kasta sig i bilen och sticka iväg, en onsdagseftermiddag i november?

Enda slutsatsen - om budskapet är det rätta når informationen fram.
Götilda

Karriärens kläder

När man kommit en bit i karriären så inträffar herrgårdsövernattningarna. Det kan låta glassigt, men betyder oftast att man sitter från arla till särla i ett sammanträdesrum och diskuterar intensivt. Ofta ger det ett bra resultat, för man är på annan ort och ingen kan springa iväg, oftast stänger man av telefonerna och läser inte sin e-post.
På kvällen äter man trerättersmiddag, dricker vin och umgås. Värdet av det kan inte överskattas eftersom man annars ofta stressar fram genom korridorerna och knappt hinner slänga ur sig några meningar till varandra, än mindre lära känna varandra som människor. Att arbeta ihop förutsätter något slags mänsklig gemenskap och det finns ibland inte plats för i vardagen.
MEN vi har olika sätt att fokusera vår oro eller ängslan inför att umgås. För mig sätter det sig i kläderna.
På en herrgårdshelg ska man se trevlig ut under dagen. På kvällen ska man klä upp sig lagom mycket. Det är ett sätt att markera umgänge. Det är svårt.
En gång har jag varit på en herrgårdsövernattning där en person kom i samma kläder på kvällen. Hon blev inte mobbad. Hon märkte nog inte ens att det var udda. Sån vill inte jag vara.
Man kan inte ha samma kläder två gånger i rad. Det ska passa ihop med resten av kläderna så man slipper släpa en hel resväska. Ett par skor får räcka för mig, så då får det bli kjol två dagar i sträck, alltså tre ombyten. Det kräver tänk.
Nu blev det blå klänning, svart genomskinlig tunika till kvällen (två alternativ; linne eller långärmat under) lila tunika. Lite mycket svart, tre gånger. Får duga.
Götilda
PS: Glöm inte acessoarerna (stavas det så?) turkos sidensjal till klänningen, snygga strumpor, rätt örhängen.

Vi människor är olika

Har jobbat ett tag med en fantastisk människa. Hon arbetar jämt, har hundra bollar i luften, är flexibel, arbetsam och alltid både lugn och glad. I går fixade hon över dagen att skicka vaccin till en skola med influensautbrott där oron bland vissa föräldrar når oanade höjder. Vi rådgjorde med kommunen och gick sen ut och berättade i media.

Senare på dagen ringde en annan sorts människa. "ta tillbaka, vi klarar inte att vaccinera i morgon!". Det var blanketter och telefoner och sjuksköterskor som var oroliga över att med kort varsel behöva ställa om.
Efter ett kort resonemang förstod person två att det kanske inte skulle se så bra ut om skolan tackade nej till att få förtur till vaccination.

En tredje person går ut i media och tog åt sig äran av att han minsann har sagt ifrån så att det stelbenta landstinget ordnade fram vaccin. Inte känns det så kul att samarbeta med honom i framtiden.

Världen är full av olika sorters människor. Mina år i livet har lärt mig att se till två saker - är folk för det mesta glada och får något gjort så håller jag mig till dom. Hur jag är själv får jag ta mig en funderare på.

Götilda

Ärligt talat

Jag har bara jobbat två månader, men många omkring mig har slitit all vaken tid sen tidigt i somras för att hejda smittspridning och onödiga dödsfall.

När du sitter där och får ditt stick i armen tar det mindre än en minut, men någon har hyrt lokalen, anställt stickerskor, "uppdragare", Rödakorsare och vakter, gjort diagnosurval och dataprogram, skrivit brev, skickat dom, informerat kommuner, fixat distributionen av vaccinet, suttit i telefon för att få reda på när vaccinet kommer, bokat annonser, formulerat texter, informerat varandra, skaffat telefonsvararpersoner, gjort pressmeddelanden och webbtexter, satt upp skyltar, hållit reda på alla nationella beslut om prioriterade grupper, ställt upp i intervjuer, chattat... jag kan hålla på hur länge som helst.

Sen kommer sura brev och telefonsamtal. "Varför måste jag åka från Mariefred till Strängnäs", "det är kallt i kön", "dålig information"...

Kära människor, det är kris, det handlar om 270 000 människor, inte bara dig.
Det är ett erbjudande från samhället: vi ger dig gratis skydd mot en livsfarlig sjukdom. Inte i Sverige eller någon annastans har detta gjorts förut.

Idag är jag sliten och avslutar meningen som jag inte kan göra i jobbet - passar det inte så strunta i det, men gnäll inte!

Götilda