torsdag 15 februari 2018

Jag kräver att de verkliga kostnaderna för bebisar redovisas!

Läser att moderaterna kräver att de verkliga kostnaderna för invandringen redovisas. Det får mig osökt att föra fram frågan som PK-eliten försöker dölja: Vad kostar alla gulliga bebisar som redovisas på Facebooksidor av stolta föräldrar, far- och morföräldrar och andra anhöriga?

Mödravård, förlossningsvård, föräldraförsäkring, barnavårdscentraler, förskola, grundskola, gymnasium, lekplatser, fritidshem, fritidsgårdar, fri tandvård, besök hos distriktsläkare... miljonerna rullar snabbt iväg när man räknar på vad det kostar att ta den det nyfödda barnet till pay-back-time!

Sen får vi krasst räkna med att en stor andel aldrig blir lönsamma som vuxna: medfödda handikapp, psykisk sjukdom, missbruk, olyckor av skilda slag, sociala problem och annat kan mycket väl medföra att det lilla barnet kommer att fortsätta kosta oss andra stora summor i sjukvård, kriminalvård, arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller förtida pensioner. Så varför glädja sig åt det lilla livet som just börjat?

Det finns en tavla på Moderna Museet med en bild från ett klassrum. "Blir du lönsam lille vän?" heter tavlan. Den skulle någon kunna uppdatera med ensamkommande flyktingbarn eller syriska bebisar som kommer från helvetet på jorden.

Den dag vi börjar räkna kostnader och intäkter för våra medmänniskor vet jag inte om jag vill vara en del av marknadsekonomin längre.
Cassandra

tisdag 30 januari 2018

Sans och balans om allvarligt brott

Jag är less på Akilov redan innan rättegången har kommit igång. Hur kan en otäck brottsling få ta så mycket plats i vår samtid? Journalisterna verkar helt ha tappat perspektivet på vad jag som tittare, läsare och lyssnare vill ha för information.

Jag tittade inte på nyheterna idag. Har redan sett minst fem intervjuer med personer som var på plats och otaliga resumeer. Jag var själv på gatan fem minuter efter morden och har inget behov av att älta det som hände.
Jag kan förstå att en del av dem som var där har behov av ett avslut. De flesta av oss andra behöver en begåvad analys av innehållet i den flera tusen sidor långa utredningen. Läs den och sammanfatta. Det gör inget om det tar några dagar, det är mycket att sätta sig in i. Framförallt, följ inte rättegången dag för dag i flera månader!
Men journalisterna har förberett sig i veckor och bokat hela dagen för denna rättegång. Media avsätter hundratals personer för att bevaka varje detalj. Pinsamt blir det när utredningen inte kom förrän sent på eftermiddagen och de stackarna bara hann läsa några meningar innan de skulle rapportera.

Det här är ett ovanligt otäckt brott med många döda och skadade. Det är klart att det ska rapporteras men med samma perspektiv som andra avskyvärda mord.
Cassandra



måndag 22 januari 2018

Hur kan en människa som gjort stora insatser i sin tid bara försvinna ur det gemensamma minnet? Jag har läst boken om Ester Blenda Nordström av Fatima Brenner och blir påmind om det som var en stark drivkraft i mitt journalistiska arbete - att vara med i verkligheten.

Jag saknar journalister som är på plats ute där något händer, för att sedan skildra det. Ester Blenda arbetade som samelärare i ett halvår på 1910-talet och skrev om det. När hon reste till USA åkte hon tredje klass på båten och sen tjuvåkte hon tåg och tog jobb hos svenska utvandrare. och skrev om det. För att inte tala om piga bland pigor. Samhällsdebatten för hundra år sedan handlade om varför kvinnorna lämnade landsbygden för stan eller Amerika. Den som läst Ester Blendas beskrivning av piglivet behöver inte undra varför.
Man kan fråga sig varför svenska journalister vet vem Günter Walraff är, men inte Ester Blenda. Hon var 50 år före honom. Förutom pigan var de jobb hon gjorde i eget namn. Journalister behöver inte gömma sig. Att gå bredvid en dag eller två ger mycket mer än aldrig så många intervjuer. Ganska snabbt glömmer människor att du är en journalist som följer dem.
Därmed inte sagt att vi inte ska göra intervjuer eller läsa på, men den som är på plats får så många andra källor, intryck och upplevelser. Inte minst blir det bättre journalistiskt språk med röster, dofter, färger och ljud.
Av någon anledning har "grävande journalistik" blivit enbart att göra stora avslöjanden om fusk, misstag och brottslighet. Samhällsskildring kan lika mycket handla om de omvälvande förändringar som sker i vårt vardagsliv, hemma, på jobbet, i nöjesliv och kultur.
Jag vet inte varför jag ständigt hör och ser korta nyheter som är obegripliga, oförklarliga, förenklade och utan sammanhang men som är lätta att ta ställning för eller emot. Döm aldrig någon innan du gått i hens mockasiner säger något indianskt talesätt. Journalistiken skulle bli bättre om vi tog på oss mockasiner.
Vilka frågor är stora just nu? Hur lever en 80-årig kvinna med pension under fattigdomsgränsen? Häng med i SFI:s svenskundervisning några dagar, eller följ en av de poliser som utreder organiserad brottslighet. Dela vardagen med en somalisk familj eller bo några dagar på en flyktingförläggning, kanske följa en SD-ledamot i fullmäktiges vardagsvärld några dagar, hur ser det ut i IT-världen egentligen...
Ja, jag vet att det är ont om resurser på redaktionerna, men det blir ingen förändring om ingen försöker. En dag i halvåret utanför redaktionen?
Cassandra

fredag 9 juni 2017

Folk vill ha en ny politik i en ny tid

Jag kan inte undvika att bli lite uppis när medier och politiker ständigt blir överraskade av resultaten i vår tids demokratiska val. Etablissemanget vill så gärna vara förberett och kastar pengar över opinionsinstitut. Till vad nytta när väljarna letar svar på de stora frågorna?

Det är all världens skillnad mellan att svara i telefon mitt i middagsbestyren och att gå till valurnan med landets öde i sina händer. Vi lever i en väldigt märklig tid. Något nytt är på väg, men ingen vet riktigt vad. Trots det travar media och politiker på i samma gamla fotspår. De letar "vinnare" och "förlorare" mer än de letar svar på tidens frågor.

Ojämlikhet, ständiga nedskärningar i välfärden, klimatomställning och ett Mellanöstern i fritt fall efter årtionden av stormaktshaveri. Folkomflyttning över hela jordklotet. Allt det här känner folk in på bara skinnet. Tidigare har vi tryggt gått hemma och sett de krig vi drivit utspelas på andra sidan jordklotet. Nu är klotet mindre och även vi drabbas av det vi sått av krig och utnyttjande.

Ingen vet riktigt svaren, men väljarna letar efter nya tankar och nya idéer. Tyvärr går en del bakåt och drömmer om att det ska bli som förr. Det blir det inte.
Kapitalismen har snart nått vägs ände. Snygga naglar eller en vinst för miljonärerna i fotbollslaget är vad vi erbjuds efter slit med jobb och familj.

Men vi är mer än konsumenter. Vi är människor som vill utvecklas i gemenskap med andra. Det finns en ny tid där framme. Några måste tänka stort, ge oss hopp så att vi själva kommer i rörelse. Till dess röstar vi på de som verkar ha något nytt i sikte.
Cassandra

fredag 2 juni 2017

Nu förstår jag bättre!

Det tog sin tid. Aron Lunds bok är nästan 600 sidor, späckade med information och kunskap om Syren, Mellanöstern och världen. Men nu har jag lite bättre koll.

Jag är djupt imponerad av eskilstunasonen Aron! Han kan beskriva gränderna i Raqqa och har talat med oppositionspolitiker och analytiker, han har nog sett tusentals Youtubefilmer med blod, vapen och död och kan historien. Dessutom berättar han lugnt och sakligt enligt den modell jag lärde mig för en evighet sedan som journalist - låt alla få presentera sina bästa argument.

Resultatet är att jag förstår mer om den vansinniga spricka som uppstått i Mellanöstern mellan sunnimuslimerna salafister med stöd i Saudiarabien/USA/väst och shia-alawiter-kristna-mfl med stöd i Iran/Irak/Ryssland. Det är ondskan som under årtionden götts av bland annat stormakternas uppdelning av Mellanöstern, Sovjets och USA:s invasioner i Afghanistan, USA:s olagliga och totalt misslyckade invasion av Irak, insatserna för att fälla Gadaffi i Libyen och så slutligen de närmast schizofrena insatserna i Syrien.

Vapen, vapen och åter vapen präglar historien. Varje stor eller liten makt använder vapen för att köpa sig lojalitet i regionen. Pengar finns i överflöd och vapen likaså. Hur demokrati och frihet förhåller sig till vem som har starkast vapen och pengar är en fråga som tål att tänka länge på.

Aron Lund följer utvecklingens obönhörliga logik där våldet och hatet fått ta över det som började som längtan efter frihet och demokrati. Boken slutar 2014 och det är outhärdligt att veta att allt bara blivit värre sedan dess.

Idag står vi där med ett Syrien där vi kan välja mellan pest och kolera, mellan en blodbesudlad diktator eller ett mördargäng som påstår att de uttolkar Guds vilja. Alla krig tar slut, men alla krig lämnar spår efter sig.

De hundratusentals barn som växer upp i detta inferno bär det med sig genom vuxenlivet och för det vidare till sina barn. En klok man sa "Allt vad ni gör för dessa mina minsta, det gör ni också för mig". Krigen i Mellanöstern är våra krig, vi kan inte tänka bort dem. Vi hade turen att inte stå i mitten av förra världskriget, men nu är vi i världen. Krigen finns i Eskilstunas skolor, på gator och torg. Inga murar, ingen taggtråd kan göra vår lilla del av världen fredlig när resten brinner. Det gäller att förhålla sig till det i stället för att blunda eller se bakåt.
Cassandra




söndag 24 april 2016

Nu är tid att satsa på miljön och framtiden!

Att en ung och förvirrad miljöpartist vägrar skaka hand med damer är illa, men att Sverige vill sälja kolkraft till skurkar är en framtidskatastrof. Att en minister inte har begärt in gästlistan när han träffar turkar kan jag inte ens bli upprörd över, men att en socialdemokratisk minister sitter i TV och vacklar om vi ska bygga snabbtåg är en nationell skandal.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Ekonomin går så det ryker. Statsskulden minskar liksom arbetslösheten. Det kostar knappt nånting att investera i framtiden. Sverige folk har röstat för att sluta sänka skatterna och satsa på vår gemensamma välfärd. Vi har massor av unga människor som vill arbeta. Då borde det finnas framtidstro och optimism.
Ja, vi kan stänga kärnkraften. Det är bara dinosarier som fortfarande tror på storskalig kärnteknik!
Ja, vi måste lägga ner kolgruvorna i Tyskland och ta den smällen i stället för att sälja till skurkar.
Ja, vi ska bygga snabbtåg och färdas på ett värdigt och hållbart sätt. Vad är alternativet?
Ja, vi kommer alla att köra elbil om tio år.
Ja, vi ska höja fattigpensionerna och ge gamla och sjuka en värdig vård.
Ja, vi har råd att rädda klimatet och ha en god välfärd!
Om 1800-talets fattigsverige vågade investera i moderna kommunikationer och därmed gav förutsättningar för Sverige att utvecklas till ett rikt industriland ska vi väl inte påstå att vi inte har råd.

Och det är bara fånigt att vara rädd för muslimer. Det finns bra folk och dåligt folk i alla kulturer. Om vi är lite nyfikna på varandra lär vi oss skilja dem åt i stället för att sitta hemma i stugorna och vara rädda. För så här kan vi inte ha det, att vi pratar om rädsla för vår nästa i stället för att bygga en gemensam framtid!
Cassandra

torsdag 21 april 2016

Du har gjort mycket gott Magnus Johansson!

Vi delar erfarenheten att befinna oss mitt i ett mediedrev. Det går inte att beskriva för någon som inte varit med om det. Som utomstående ger ett mediedrev inte underlag för att bedöma sanningen. När medierna fått vittring är det bara blodsmak de är ute efter.

Därmed sagt att jag inte kan bedöma vad som händer i miljöpartiet eller om du gjort rätt eller fel. Vad jag däremot kan säga är att du är en av de politiker som betytt mest i Eskilstuna. Under din tid medverkade du till att Eskilstuna blev en av Sveriges bästa miljökommuner. Nyligen fick vi också i en undersökning veta att eskilstunaborna är bland de mest miljömedvetna i Sverige. Det är bra, mycket bra.

Du fick saker gjorda. Jag tänker på dig varje gång jag cyklar över målningen på cykelbanan där det står "Tack för att du cyklar!". Du var snabb i tanke och beslut. Ibland gick det lite väl fort, men du betalade själv Beatlestavlan som du köpte åt kommunen.

Mediedrev skapar rädda politiker som inte vågar. När politiker släpas i smutsen och tvingas avgå under förnedrande former kan det ge glans åt journalister och ibland betyda att allvarliga fel rättas. Men det är samtidigt som att kissa i byxorna: på kort sikt ger det en bra känsla, men på längre sikt är frågan - vem ger rådet till sin son eller dotter att satsa på demokratin och att representera sina medmänniskor?

En sansad debatt där alla sidor får komma till tals är en förutsättning för demokratin. Det mediedrev som pågår nu skadar möjligheten att utveckla demokratin och få in nya grupper i det demokratiska sammanhanget. Det måste också vara möjligt för den som gör fel att avgå utan att få hela sin person dragen i smutsen.

Cassandra