onsdagen den 25:e januari 2012

Om skor och jämställdhet

Jag har alltid haft platta skor. Det började i tonåren med Jesussandaler och basketskor (ja, ungdomar vi hade Converse redan 1967, men utan stjärna). Sen följde en lång period av träskor på sommaren och handgjorda renskinnsstövlar på vintern. Sen blev skorna något mer skräddade, men platta.

Först när jag hamnade i karriären höjde sig hälarna. Varför? Jag hamnade i kamp om makten, om att få igenom förslag, föra fram idéer. Det är svårt, bland annat av jämställdhetsskäl. Avgörandet kom när min chef en dag skojade och böjde knäna så vi kom i jämnhöjd. Det sa bara klick! Plötsligt insåg jag vilken skillnad det är att ständigt se upp till någon eller att alltid se ner på någon. Pröva själv!

Jag är en kort kvinna men har aldrig reflekterat särskilt mycket över det, inte ens när en av sönerna hade en period av längdfixering. Ointressant, tyckte jag då men inte längre:
Varför använder vi ett begrepp som jämställdhet när det är uppenbart att vi aldrig kan bli jämna om vi ställer oss bredvid varandra?

Min insikt ledde till inköp av skor med klack. Kan jag förstärka mina argument med några centimeter, så OK, tänkte jag. Att höga klackar får baksidan att röra sig på ett sätt som får en del förnuft att förvirras är i så fall deras eget bekymmer.

Men jag betalar ett pris. Det gör ont i fötterna. Det blir svårare att röra sig. Det är obekvämt. Kvinnor betalar många såna pris. Jag vet att det finns kvinnor som engagerat säger att höga klackar, bygel-BH och stringtrosor är bekvämt. Det är lögn. Jag skulle vilja se vad dom har på sig på landet när ingen ser dom. Jag tror inte ens Lillbabs har högklackat då.

Slutet på denna spaning är inget förslag om hormonbehandling av alla flickor utan en enkel konsumentfråga. Höga klackar är ofta gjorda av plast med ett tunt hölje av skinn. När skinnet nöts bort lyser plasten vit. Varför i hela fridens namn kan inte plasten ha samma färg som skon? Då skulle den räcka i minst ett halvår längre! Konsumentverket gör något!

Cassandra

söndagen den 22:e januari 2012

Samförståndets lov

I helgen hade vi ett utmärkt jazzband i bryggeripuben. I kvartetten fanns en välkänd socialdemokrat på bas och en likaså välkänd moderat på trummor.

För mig är den kvartetten en viktig del i Eskilstunas framgång som kommun; politiker respekterar varandra och har kul tillsammans, vilket på intet sätt betyder att de inte kan föra skarpa diskussioner om hur kommunen ska styras. Ungdomsarbetslöshet, låga betyg och snöröjning är frågor som vi alla vill lösa. Sen finns det olika sätt att göra det på, dem diskuterar partierna. De som väljarna ger majoriteten får försöka på sitt sätt. Går det dåligt blir de andra valda nästa gång.

Jag har följt kommunpolitiken i Eskilstuna på nära håll i 20 år och alltid upplevt en trevlig stämning i politiken. Därför blev det något av en chock att komma till landstinget. Där fanns inte tillstymmelsen till samspel. Tvärtom, tanken på att majoritet och oppposition skulle kunna småprata eller ha trevligt tillsammamns kändes oerhört avlägsen. Möten präglades av misstro och bitterhet, formalia dominerade stort över sakfrågor och så fort man lämnat sammanträdet kunde majoriteten läsa kritiken från oppositionen på tidningarnas webbsidor. Inget var bra. Inget var man överens om.

Varför är det så olika? Förutsättningarna är ganska jämförbara. En egen socialdemokratisk majoritet under många årtionden har de senaste 20 åren bytts mot delad majoritet och ett flertal nya partier både i kommun och landsting.

I Eskilstuna har det stora partiet förmått att gradvis bli allt mer öppna, inte bara mot samarbetspartier utan även mot oppositionen. Goda idéer och kloka människor finns inte bara i ett parti. Med samförstånd blir helheten bättre.

I landstinget har nog personfrågorna spelat en större roll. Sen det sprack i samarbetet mellan S och V har det inte varit någon ordning på vän och fiende. Både partier och personer har bytt partner, samarbeten har spruckit, nya osannolika allianser har uppstått. Vem i hela världen kan man lita på? Den plats och position jag har idag kan vara bort i morgon. Var annars kan en före detta ledande vänsterpartist stå som första namn på moderaternas valsedel och var annars leder folkpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna ett landsting tillsammans?

Det som varit i både kommun och landsting är historia. På båda ställena är det nya, unga människor som tagit över. Bland unga finns ofta ett förakt för samförstånd (jag var själv sån). Media vill ofta framställa politik som en tävling eller krig. Så är det inte. Samförstånd är demokratins kärna. Bara genom att lyssna och respektera varandra kan vi göra det som är bäst för oss alla. Alla kan inte få som de vill men vi har alla vår del i ansvaret för det gemensammas bästa.
Det gäller även inom partier.

Cassandra

lördagen den 21:e januari 2012

Prata pollitik, inte person!

Sorgset. Så känns det för den som har hjärtat i en röd-grön röra.

Ett tips för framtiden. Tala politik med varandra och med mig!
Så länge partiet inte har en starkt förankrad politik kan ingen ensam människa rädda det. Partiet har länge levt på gamla meriter och hoppet att en Ledare ska rädda framtiden.

Oenighet om politiken har fällt två partiledare. Media lever och frodas på konflikter. Ge dom inte den födan. Öppna partiet för en stor diskussion och bjud in även dem som inte är medlemmar. Ja, ta risken att en långsiktig vinst är viktigare än valseger 2014!

Tala om hur vi ska förhålla oss till Europa och världen.
Diskutera hur den gemensamma sektorn ska utvecklas, inte bara gå tillbaka till det gamla.
Ta ställning till vilka konsekvenser klimatfrågan och andra miljöfrågor får för oss idag och i framtiden.
Bjud in till förslag om hur våra ungdomar ska få jobb!
Debattera hur jämlikheten ska öka i stället för att minska.

Det är dom viktigaste frågorna som jag idag inte vet hur S ställer sig till. Utan svar finns inget parti att rösta på. Så kan vi inte ha det.

Cassandra

torsdagen den 29:e december 2011

Ett avundens år

2011 har för mig varit ett år av avundsjuka, misstro, bitterhet och hat. Jag har mött pensionärer som spottat och skrikit, läst sida upp och sida ner av människors sämsta sidor i insändare och kommentarsfält, sett bra människor i min omgivning hotas och fara illa. Jag har själv blivit utsatt för en mediekampanj och har sett rädda människor böja sig för medias makt. Av sånt far man illa, det ska erkännas. Som tur är finns det också andra sidor av verkligheten; vänskap, förnuft, omsorg och framtidstro.

Jag har grubblat mycket över vad som föder dessa känslor och får människor att uttrycka dem. En slutsats är ojämlikhet och otrygghet. Vi ser alla hur klyftorna växer mellan dem som har och dem som inte har. Ändå uppmärksammas det inte tillräckligt.

Såg en siffra att ungdomsarbetslösheten i Eskilstuna är 30 procent! Kan det verkligen stämma? Det är för mig en u-landssiffra. Hur mycket lidande för de drabbade och deras familj och vänner betyder den siffran?
En bekant har 6 500 i pension efter ett långt och strävsamt liv. Samtidigt lever majoriteten av pensionärerna i goda ekonomiska omständigheter.
Vi läser dagligen hur finansaktörer och bankfolk får fantasisummor medan robotar får våra pensionspengar på börsen att vackla.

Men det är inte svar nog på varför hat och avund mot våra demokratiskt valda blir resultatet. Orättvisor och ojämlikhet har vi tampats med förr. Svaret för mig är att det inte finns en kraft som förenar oss som vill ha ett jämlikt och tryggt samhälle. Alla undersökningar visar att vi svenskar vill ha det så, varför får vi då ett samhälle där valtvång och egennytta verkar som de enda drivkrafterna?

Ett svar är att våra förtroendevalda svikit. Jag som arbetat nära politiker hela mitt liv hävdar att det är en mediemyt. Visst, det finns skurkar och det görs misstag bland politiker som bland alla oss andra. Men majoriteten jobbar och sliter, ofta utan tack och mot en blygsam ersättning. De uppfyller de flesta av sina vallöften och de har sitt uppdrag för att de känner samhällsansvar.

Det krävs en fördjupad diskussion inom och utom partierna vad det är värt att ge sig in i att styra vår gemensamma sektor. Ett uppdrag med oändligt stort ansvar där du kan bli utkastad från en dag till en annan, vid ett val eller när media ger sig på dig.

En sak vet jag säkert - vi bygger inget bra samhälle på avund och hat! De känslorna leder till Sverigedemokraterna eller värre. Vill vi ha en gemensam välfärd där vi själva är med och styr över målen och pengarna så måste vi föra en vänlig diskussion och lita på varandras goda vilja.

Gott Nytt År!
Cassandra

fredagen den 23:e december 2011

Starta en folkrörelse för Eskilstunas grundskoleelever!

Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Så säger ett ordspråk som det ligger mycket i. Föräldrar kan inte ensamma klara allt, inte skolan heller. Hela samhället måste bidra till att de unga får en plats i det sociala livet.

När jag började skolan för 50 år sedan gick en stor majoritet av eleverna bara sex år i skolan. Därefter tog yrkeslivet vid och andra vuxna hjälpte till med inlärning och social fostran. Idag låser vi in våra ungdomar med varandra och en akademiskt utbildad lärarkår i 14 år. Det duger inte.

Programmet "Världens bästa skitskola" visar inget nytt, det visar verkligheten på ett ovanligt bra journalistiskt sätt och med en marknadsföring som gör att det får spridning.

Det pågår en ständig katastrof i våra skolor. Det får oerhörda återverkningar. De över hundra ungdomar som varje år lämnar Eskilstunas grundskolor utan kunskap för att gå vidare och de som droppar ur gymnasiet blir till 30 procents ungdomsarbetslöshet i stan.
Det är en förfärande mängd unga människor som startar livet med en stämpel i pannan att de inte duger. Ungdomar som inte får utvecklas och känna stolthet över vad de åstadkommer. Ungdomar som blir bittra och knäckta, föräldrar som oroar sig och känner sig mindervärdiga, socialbidrag, brottslighet, psykisk och fysisk sjukdom, missbruk, brottslighet - allt det som vi vet att vi har i överflöd i Eskilstuna.

Kan något vara viktigare än grundskolebetygen och ungdomsarbetslösheten?

Kan skolan lösa det på egen hand? Nej!
Kan socialtjänsten lösa det på egen hand? Nej!
Kan politikerna lösa det? Nej!

Vi kan inte betala oss fria med mer pengar till skolan. Det starka samhället där nån annan ska bry sig mot betalning är en myt. Ett samhälle bygger på att vi alla är med och tar ansvar.

Det som behövs är svängdörrar i skolan. Ungdomar och lärare ut i verkligheten, företag, föreningar, pensionärer, föräldragrupper och andra in i skolans vardag. Hitta förmågan och styrkan åt varje enskild elev och låt någon eller några utanför skolan hjälpa till med motivering, läxläsning, arbetsuppgifter, vanligt folkvett och tusen andra uppgifter.

För detta behövs två saker:
Att skolan bjuder in och organiserar sig för att ta emot hjälp.
En organisation där vi kan anmäla vårt intresse, våra behov av ungdomarna och vår kompetens.

Låt oss tillsammans bestämma att inte en enda unge ska gå ut ur Eskilstunas grundskola utan de grundläggande kunskaper som finns i läroplanen. Klart vi fixar det! När vi gör det är Eskilstunas framtid ljus.

Cassandra

lördagen den 17:e december 2011

Bli lärare Jimmy - eller bekämpa avunden i demokratins namn!

Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) grubblar över om han ska fortsätta sitt politiska uppdrag eller gå tillbaka och bli lärare. Anledningen är den mediemobbning som pågår mot hans partikamrat Jörgen Danielsson.

Jimmy, jag känner dig inte, men du verkar som en begåvad, trevlig person som på allvar vill påverka framtiden i Eskilstuna. Du vill arbeta med att skolan ska bli bättre, miljön renare, de äldre ska få värdig ålderdom och de pengar vi avsätter för detta ska användas på ett bra sätt. Du är beredd att leda ett företag med tusentals anställda och miljardbudget. Men tänk dig noga för. Så här kan det gå:

Låt oss säga att du jobbar politiskt för detta i tio - femton år som Jörgen. Politik är verkligen inte en persons verk, men rätt person i ledningen kan göra stor skillnad. Under Jörgens ledning blev betygen i Eskilstuna och ekonomin i skolan bättre. Under hans två år gick landstinget från ett underskott på flera hundra miljoner kronor till ett överskott på ett par hundra miljoner, kostnadsökningen som skenat stoppades, köerna för vård minskade och flera stora viktiga utvecklingsprojekt startade.

Sen påstår mediemonopolet i Sörmland att du är en skurk, går in i valrörelsen och tvingar dig att avgå. Varken revisorer, länsrätt eller åklagare hittar något utom formella fel, men vad gör det? Din partikamrater och vänner överger dig, insändarspalter och kommentarsfält fylls med hat. Tidningarna fortsätter slå på dig. En lögn upprepad blir till slut sanning.
Efter dina 15 år i sammanfattar Lasse Stenbäck i din egen tidning Folket:

"Såvida man inte är politiker förstås - då kan man dra sig tillbaka efter bara ett par års pladdrande i talarstolen."

Stenbäck talar för många eskilstunabor. Ingen av dem tycker att politik är värt något. De jämför ständigt arvoden med vad en undersköterska tjänar. Om och om igen lyckas medierna hetsa upp hatstämning. Formeln är enkel - en stor bild på en politiker och en summa i rubriken. Du kommer själv att råka ut för det Jimmy. Räkna med att minst ett par gånger om året få se din bild i detta sammanhang. Valår är det värst. Det är ingen tillfällighet att attacken mot Jörgen kom en månad före förra valet.

Ja, det finns ett problem i att vi ska betala våra valda företrädare. Det behövs en ständig diskussion, för det är lätt att glömma var man kommer ifrån. Det krävs en ständig rimlighetsbedömning och medierna ska finnas där som slav på vagnen och säga "kom ihåg att du är dödlig"!

Men det behövs också motsatt diskussion - hur ska vi styra vår gemensamma sektor. Dom som leder Carema och Engelska skolan tjänar säkert tiodubbelt av vad du och de dina tjänar. Det står aldrig i Sörmlands tidningar.

Om du blir lärare kan du göra en enorm insats. Gudarna ska veta att det behövs i Eskilstuna.
Om du blir lärare blir du aldrig uthängd i medierna. Du får kanske inte så mycket tack heller, men du slipper sparkas ut på gatan om du gör fel.
Om du blir lärare är du troligen rektor om tio år och kan rekryteras till Engelska skolan eller någon annan privat skola. Där får du lika mycket betalt som du har som kommunstyrelsens ordförande och slipper fortfarande bli uthängd. Du kan bli utslängd, men då har du säkert en fallskärm som räcker för att starta om på nytt.

Bli lärare Jimmy, eller ta striden mot Lasse Stenbäck. Säg ifrån - ska vi ha dugliga politiker måste vi ge dom rimliga villkor. Ansvaret och utsattheten du lever med är mångdubbelt större än en undersköterska eller sjukpensionär. Deras livsvillkor behöver också förbättras, men det är genom duktiga politiker och demokratiskt arbete de kan lyftas, inte genom avundsjuka och missunsamhet.

Stå upp för att Jörgen Danielsson har gjort en politisk insats som han ska hedras för. Han har tagit ansvar för sina fel och brister genom att lämna sin post och följer de regler som gäller. Att han skulle leva på pension i 25 år är inte aktuellt, men alla andra som ställs utan sin inkomst har en fallskärm. Politiker har ingen A-kassa. Då är det rimligt att de får en möjlighet att ta ifatt det de förlorat av utbildning och annan karriär.

Framförallt - ska du låta medierna styra din politiska karriär kommer du och partiet att förlora!
Lycka till
Cassandra

måndagen den 12:e december 2011

Skolan igen och om kvinnosysslor

Efter TV-programmet om Eskilstunas skolor reagerade grundskolechefen. Han skrev till Skolverket. Tror ni han lovade skärpning och att ta upp kampen om kunskap med Engelska skolan? Icke! Han var ursinnig över hur en rektor blivit framställd i TV. Är jag förvånad? Nix! Vem är grundskolechefen till för? I min värld elever och föräldrar. I hans värld lärare och rektorer.


Bakade typ 300 pepparkakor idag. Hela huset doftar jul och jag själv är inpyrd från hjässan till fotabjället. Eftersom jag är halvtidspensionär hann jag också ringa om referenser, skriva e-post och kolla offerter på IT-verktyg. Lite grann lever jag som Karl Marx skrev om det goda livet; det som den engelske adelsmannen levde:
På förmiddagen jobbade han i familjeföretaget, på eftermiddagen jagade han räv och på kvällen skrev han poesi. Det är inte illa, jag skulle önska fler att få leva så. Visst bakade jag pepparkakor med ungarna när de var små, men det var alltid stress med att hinna med julförberedelserna och jobbet samtidigt.
Samtidigt grubblar jag lite över status och kvinnoroller. Det ger inte många bonuspoäng ute i den stora världen att baka supergoda, lite knäckiga pepparkakor efter mammas recept. Betydligt mer att upphandla ett demokrativerktyg på internet. Maken och sönerna tar det förstrött för givet och mumsar i sig. Sen är arbetet osynligt igen.

Kan inte låta bli att citera Marit Paulsson:
"Vad är skillnaden mellan kvinnor och män?
Tja, med min hushållsassistent har jag bakat ungefär 300 kubikmeter limpa, men du ser inte en enda jävla limpa här, eller hur? Under samma tid har Sture och grabbarna byggt en lada med betongfundament som det tar en ISTID att få bort. Men de skulle inte ha byggt den utan limporna och utan rena byxor och omplåstring och sånt."

Det citatet har suttit på vår kylskåpsdörr i många år. Gäller för övrigt offentlig sektor i förhållande till tillverkningsindustri också.
Trevlig Lucia önskar Cassandra.