söndag 23 oktober 2011

Ge Andersson en ryttarstaty på torget!

Nu ska jag skriva en artikel som var otänkbar när jag var journalist. Det finns nämligen vissa oskrivna regler som är totalt absolut omöjliga för en journalist att bryta mot:

1. Skriv aldrig något positivt om en politiker
2. Om du måste skriva positivt så gör det om en finansminister med hästsvans, ALDRIG om en socialdemokrat.

Jag skriver om Jan-Erik Andersson, socialdemokrat av den gamla metallarbetarsorten och kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna i skiftet 1980-1990-tal.
Den mannen borde varje eskilstunabo skänka en tacksamhetens tanke lite då och då.Utan honom hade vi nämligen inte haft järnvägen, motorvägen, högskolan och mycket annat som gör Eskilstuna till en stad på väg framåt med tillväxt och framtidstro. Självklart har han inte gjort det själv, men utan honom är det nog tveksamt hur Eskilstuna sett ut idag.

Själv flyttade jag till stan för drygt 20 år sedan. Det var då en stad med mycket begränsade kontakter med omvärlden, ett stånkande mjölktåg, en krokig väg till Stockholm, Sveriges största utflyttning och en stadskärna som såg ut som om bombkriget nyss slutat med rivningstomter maskerade till parkeringsplatser överallt i centrum. Den stolta industristaden var på dekis, självförtroendet var i botten, arbetslösheten hög.

Men Jan-Erik Andersson jobbade på med framtiden. Han uppfann lobbying långt innan ordet var allmänt, gick i korridorer, pratade övertygade.
Jag blev utskrattad på jobbet när jag var entusiastisk över att vi skulle få ett snabbtåg till Stockholm. "Det går allri!!" sa kollegorna.

Andersson fick väldigt mycket skäll i tidningarna. Han följde väl inte alltid exakt alla regler och hade en räv bakom varje öra. Senast i helgen fick jag höra att han haft ett finger med i vågspelet när vi fick "Världens bästa hotell". Men någon utveckling får vi aldrig om vi inte vågar tänja gränserna. Det gjorde Jan-Erik. Ett tag såg det ut som om han skulle få betala Svealandsbanans trafik ur egen eller kommunens ficka, men det löste sig.

Svealandsbanan, motorväg till Stockholm och högskolan är de tre enskilt viktigaste orsakerna till att Eskilstunas utveckling vänt. Sen har efterträdarna fortsatt med att bygga om stan så att den är trevlig att besöka, att utveckla samarbetet med näringslivet och mycket annat. Återstår den till synes omöjliga uppgiften att göra grundskolan i Eskilstuna framgångsrik. Det får bli Jimmy Janssons uppgift.

Jag tror inte Andersson skulle trivas på en häst i brons, men kanske kunde han sitta på en bänk som Munktell. I vilket fall tycker jag att vi ibland kan skänka en tanke till dom valda politiker som gjort något extra för oss andra.
Cassandra

tisdag 18 oktober 2011

Strategi utan media

Den senaste Juholtjakten visar än en gång att det inte går att förändra den bestående politiska och ekonomiska makten via media. Vare sig Juholt valt en terrier eller en pudel så handlar det mest om att göda mediekonsulter (sorry Paul), inte om att få en meningsfull politisk debatt i Sverige.
Ramen för den svenska mediediskussionen finns bara inom alliansen tillåtna gränser, allt annat anses som icke-objektivt. Det är trist, ointelligent och gör att Sverige hamnar allt längre från stora viktiga frågor som vem som bestämmer i världekonomin, ojämlikheten och den globala utvecklingen.
Visst, det finns undantag, men de är svåra att hitta.

Vad ska man göra i stället? Tja, jag tror på den gamla hederliga metoden; att prata med varandra. Lite mer ansträngande än pressmeddelanden och presskonferenser och en nästan bortglömd variant av demokratin. Den funkar också digitalt, om Facebook och twitter och annat handlar mer om samhällsfrågor och mindre om vad vi ska ha till middag. Man kan prata på jobbet, med kompisar, med släkten. Det går också att använda demokratiska organisationer för att prata; föreningar, men också offentliga organisationer. Föräldrar, elever och lärare kan prata med varandra om hur skolan ska utformas.

Hjärtat i demokratin är samtalet på torget där vi byter tankar, lyssnar och hela tiden modifierar vår uppfattning. Den diskussionen blir aldrig svart och vit som i medierna. I den diskussionen måste vi använda hjärnan, inte bara dömma med ryggmärgen.
Cassandra

torsdag 13 oktober 2011

Demokratisera, inte kommersialisera!

Nej, jag tänker inte skriva om Juholt. Jag har sett det förr. När media fått blodsmak och tror de ska störta någon "tolvtaggare", då försvinner all sans och balans.

Jag tänker skriva om Susanne Birgerssons ledare i E-K i helgen. Birgersson förstår inte vad det är för fel på vinst i skola, förskola, sjukvård. Hon ser det som jämförbart med att företag kan sälja skolmat, bygga skolor, sälja läroböcker. Samma sak med undervisning, omsorg och vård.

Inte underligt kanske. Birgersson är ung och uppväxt i alliansland. Alla kring henne tar det nog som naturligt att allt ska vara vinstgivande. Enligt denna teori blir allt bättre och billigare om någon kan göra vinst. Jag vet inte var deras gräns går, för vatten, grödor och DNA finns redan vinstkrig. Vård och omsorg är inget problem.

För mig är det tvärtom självklart att ingen ska tjäna pengar på att snyta en tvååring, trösta när han slagit sig eller berömma när han ritat en fin huvudfoting. Det finns en del i detta som inte kan betalas med pengar. Det handlar om vårt ansvar för varandra, om att ge det uppväxande släktet en bra start, om kärlek och livets innersta mening helt enkelt. Att lyssna på en dement gamling som berättar samma historia om och om igen, att förstå att någon som ligger okontaktbar en gång var en levande älskande människa.

Jag har problem även med den gemensamma sektorn; att vissa är utbildade och får betalt för detta är inte helt enkelt. Vi har organiserat vårt samhälle så att vi inte tillsammans kan sköta och vårda de unga, gamla, sjuka eller behövande. Egentligen handlar det om att våra krav på materiella värden har fått ta över vårt medmänskliga ansvar, och nu talar jag inte enbart om familj i begränsad bemärkelse.

Extra stort blir problemet när de som ska vårda har sämre betalt än andra och när klyftan ökar. Det är inte så att striden står om vem som ska få jobben på sjukhusen, förskolorna och skolorna. Vi tar dem vi får. Inte alla är bäst lämpade.

Det är fel riktning att kommersialisera vården. Vi ska i stället demokratisera den. Min erfarenhet är entydig. Människor vill göra frivilliga insatser för sina medmänniskor - villkoret är att insatsen ska göra nytta och att man ska ha kul tillsammans när man gör det.

Vårt samhälle vore inget samhälle om inte människor hela tiden gav av sin tid och sitt engagemang. Vi hade ingen idrott, inget föreningsliv, ingen demokrati, ingen omsorg heller för offentlig sektor är ändå bara en liten del av omsorgen.

Men den gemensamma sektorn är en stängd värld. Vi släpps in på nåder. Dom som bestämmer är i verkligheten de som jobbar där och inte vi som betalar och använder servicen. Det är inte kul att bidra, vi är inte efterfrågade.

Själv har jag länge tyckt att det allvarligaste samhällsproblemet är att vi i Eskilstuna varje år släpper ut flera hundra 16-åringar i livet med en stämpel i pannnan "Duger inte - inte godkänd"

Jag är ovanligt bra på språk och har länge funderat på att det kanske finns tonåringar som behöver nån som kan prata om språk, läsning, böcker, livet några timmar i veckan. Det finns säkert fler som jag. Bjud in oss, vi behöver ingen vinst, men vi vill nog vara i skolan på jämlika villkor!

Cassandra

söndag 9 oktober 2011

Min partianalys

Jag har blivit anklagad för att vara "politisk". Vad det betyder vet jag inte. Erkänner att jag som alla andra har åsikter i politiska frågor. Tror mig ana att man menar "partipolitisk", att jag stöder ett visst parti.

Tyvärr, jag kan nog aldrig anpassa mig till ett enda parti. Det finns för- och nackdelar med alla partier. För mig finns två allt överskuggande frågor i vår tid;
globaliseringen och miljö- och klimatfrågan.

De två nyaste partierna i riksdagen har både vuxit ur dessa frågor medan de "gamla" är mer eller mindre usla i båda. Så här ser jag i dagsläget på våra partier:

Sverigedemokraterna har vuxit ur globaliseringen. De väljer sämsta tänkbara väg för att tackla frågan, nämligen rädsla och strutsbeteende. De är rädda för all förändring och utveckling och framförallt inte nyfikna och beredda att se framåt.

Miljöpartiet driver de andra partierna framför sig i avgörande och viktiga frågor. Däremot har de bara på senare år halvhjärtat sagt ja till att vi är en del av Europa och har inte gett mig sin syn på Sveriges roll i en globaliserad värld. Dessutom har de aktivt bidragit till att vi har den mest kapitaliserade skolan och förskolan i västvärlden - inte bra.

Moderaterna är ett stort och viktigt parti. Dom får medhåll av mig i att det inte är bra att ge människor pengar och sen ställa dem vid sidan av samhället. Alla har vi rätt och skyldighet att vara delaktiga i samhället på de villkor vi klarar av. Däremot är det inte heller bra att moderaterna tar bort pengarna och låter folk stå både fattiga och vid sidan av.
Det avgörande felet med moderaterna är att allt de signalerar till mig är att människan är en egoistisk varelse som bara strävar efter pengar, prylar och makt. Allt ska säljas för pengar, snart är luften vi andas en vara på en marknad.
Min grundmurade övertygelse är att vi människor är sociala varelser. Livets mening är andra människor, att göra saker tillsammans för vårt gemensamma bästa, att ha kul medan vi gör det och dela efter behov. Jag har sett och upplevt det om och om igen och det är en grundmurad uppfattning hos mig.

Folkpartiet är det enda europeiska partiet, vilket är bra, men tyvärr sträcker sig inte folkpartiets globalisering utanför Europas gränser. Partiet har rätt i att vi ska ställa krav i skolan, men det är framförallt lärare, rektorer och politiker som ska visa resultat enligt min mening. Det är elever och föräldrar som har rätt att ställa krav på kunskapsförmedling i skolan, inte tvärtom.

Centerpartiet har lämnat allt jag tyckte var bra, småfolksfrågorna och miljön. Kvar finns en medieanpassad rar flicka. Jag föredrar Christina Andersson.

Jag är kristen, men lockas inte av kristdemokraterna. Vilken kristendom representerar dom; fundamentalistiska pingstvänner eller mina goda kristna efsare i Skellefteå? Muslimer, kristna och judar har samma Gud, vad säger KD om det? I Palestinafrågan, globaliseringen och miljöfrågorna är de ett frågetecken för mig.

Så har vi vänsterpartiet som tävlar med SD om titeln Det Mest Konservativa av alla partier. Dom stannade i utvecklingen nån gång på 1960-talet och jag har inte hört något framtidsinriktat eller ens nutidsanpassat annat än skattehöjningar från dom. Internationalister som inte ens vill vara med i EU??

Sist men störst, socialdemokraterna. Dom byggde landet och dom gjorde det väl. Dom byggde landstinget och dom har utvecklat Eskilstuna in denna dag. Men vad vill dom i morgon? Nationen är en 1800-talskonstruktion som inte längre har någon verklig roll. Arbete, pensioner, miljöfrågor, sparpengar, ungarnas framtid - allt bestäms på en internationell scen där vi inte är med. Vad vilja socialdemokraterna?

Och den gemensamma sektorn som partiet byggde upp - vad vill dom med den? Att alliansen vill riva ner allt som går vet vi. Socialdemokraternas stora misstag var att de lät de anställda få större inflytande än folket över det gemensamma. Så länge det består kommer alliansens alternativ med utförsäljning att vinna slaget om väljarna.

Sist och slutligen kan jag inte hjälpa att tycka att satsningen på miljö och klimat verkar halvhjärtad.

Sådär, nu har jag gjort mig till ovän med alla partipolitisk engagerade vänner och bekanta. Övertyga mig gärna om att jag har fel!
Cassandra

tisdag 4 oktober 2011

Svar till Alex Voronov

Jag tror jag har rekord. Hör av er den som blivit angripen med namn på stadens ledarsida fem gånger på några få månader. Inte många politiker hedras med ett så stort intresse. Själv är jag en vanlig medborgare som blir något häpen när jag idag igen blir uppmärksammad på Eskilstuna-Kurirens ledarsida.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren har inte så noga ordning på förhållandet mellan politiker och tjänstemän. Han förstår till exempel inte att jag i min ställning aldrig kunnat svara när han använder sin mediemakt, eller så förstår han och utnyttjar mig för andra syften.

Voronov har anklagat mig för att vara "politisk". I min värld är det politik när en monopoltidning går in fyra veckor före ett val och avsätter den som valts att leda landstinget och som kandiderar för omval.

För mig är det politik när en mediekoncern leker åklagare och domare och utdelar straff mot politiker.

E-K-koncernen har blivit försiktigare och skriver inte längre om "olagligt" i rubrikerna. Vi får väl se vad dom skriver när det verkliga rättssystemet gjort sitt.

Att överdrifter och politiska vinklingar i media leder till att pensionärer spottar på nyanställda lågavlönade tjänstemän och ifrågasättande av demokratin är ovanligt. För mig är det självklart att en tjänsteman med uppdrag från politiken då måste agera.
Det Voronov inte kan acceptera är att vi fick stopp på hetsen genom att visa andra journalister hur våra lokala medier jobbar.
Cassandra

måndag 3 oktober 2011

Avundjournalistiken

Denna dag när landstingsdirektören fått sparken kan jag bara önska henne lycka till! Äntligen slipper hon jagas av avundjournalistiken i Sörmlands monopolmedia.

Avundjournalistiken har alltid funnits. Det är fullt legitimt att regelbundet informera skattebetalarna om hur chefslöner och arvoden ser ut i landstinget. Det är också barnsligt enkelt för journalisterna. De lyfter luren och frågar så skickar landstingets uppgifter. Sen är löpet klart. Som ett brev på posten kommer sedan de upprörda insändarna och kommentarsfälten fylls av alla dem som tycker att politiker och tjänstemän ska tjäna som undersköterskor eller helst inte finnas alls.

Skillnaden de senaste åren är att avundjournalistiken fyllt medierna minst en gång i veckan. Jag har inte räknat hur många gånger landstingsdirektörens lön har publicerats i olika media det senaste året, men siffran är klart tvåsiffrig. Nu räcker det inte heller med högsta chefens lön. Vi har sett "brottsregister" med stor bild, namn och titel - enda brottet, att ha en lön över 100 000 kronor. Tjänstemännens bilar har publicerats, menyn och vissa deltagare vid politiska sammankomster har sörmlänningarna kunnat ta del av. Allt upprör medborgarna.

Lågvattenmärket var ett TV-inslag där en udda utklädd person fick visa upp en stupstock som han byggt till politikerna och tänkte ställa på torget. Den undersökande TV-journalisten frågade inte om han visste att Landstinget Sörmland har de lägsta politikerarvodena i Sverige.

Det är naturligtvis lovvärt om media vill slå ett slag för jämlikhet. Klyftorna i samhället ökar dramatiskt och förstärks av att skatterna sjunker för oss som tjänar mest.
Det intressanta med media är att avundjournalistiken endast drabbar dem som arbetar i den gemensamma sektorn. Jag har förgäves försökt få reda på vad VD i koncernen Eskilstuna-Kuriren tjänar. Han leder drygt 400 personer, landstingsdirektören 7 000. Företaget har tagit bort VD-lönen från årsredovisningen och ingen journalist har svarat på frågan. Ett hett tips är att lönen och förmånerna nog inte ligger så långt ifrån varandra.

Vad tjänar VD i små sörmländska företag som Volvo, SSAB eller Assa? Vad tjänar VD i de privata vårdföretagen? Det krävs lite mer arbete, men Expressen klarar att ge besked om hur lönerna ligger i länet, så varför inte E-K:s tidningar?

Nå, nu ska ledningen i landstinget hitta en ny landstingsdirektör. Undrar vem som vill tjäna mindre än andra landstingsdirektörer och sina egna anställda och dessutom ska vara beredd att gå på dagen om ledningen inte är nöjd? Just nu är det dessutom anställningsstopp för chefer i landstinget. Media har agerat aktivt för att ifrågasätta landstingsdirektören. Ska de nu medverka i rekryteringen av en ny? Ska bli intressant att följa.

Cassandra

lördag 1 oktober 2011

Äntligen yttrandefri!

Vi lever i ett demokratiskt land. Vi värnar i alla sammamnhang yttrandefrihet som en omistlig del av demokratin. Ändå har jag de senaste 35 åren alltid känt mig förhindrad att uttrycka en åsikt.

Först var jag nyhetsjournalist. Enligt den gängse journalistkoden ska jag då ha en särskild förmåga att ta fram den objektiva sanningen, vilket förutsätter att jag inte har någon egen åsikt, eller i varje fall inte visar den.

Vid folkomröstningen om kärnkraft blev journalister satta i karantän om de bar en knapp med ja eller nej. Sen gick de självklart och röstade på det alternativ de föredrog. Samma sak med partisympatier, alla journalister har förstås en åsikt om skatter och andra partiskiljande frågor, de får rösta, men inte avslöja på vad.

Vad leder det till? Jag påstår fördummning. Journalisterna slutar tänka. Det är därför alla medier berättar samma historia samtidigt. Det är därför alla journalister ställer exakt samma frågor till en nytillträdd partiledare. Det är därför det är så sällsynt att du ser, hör eller läser något som får dig att haja till och tänka på något nytt sätt. Att ställa en oväntad fråga kan nämligen betyda att journalisten har en tanke bakom eller är väl insatt i frågan, vilket kan tolkas politiskt.

Avundjournalistiken som härjar i Sörmland är typexmplet. Ingen journalist ställer frågor som "Vad är det värt att ge upp en annan karriär och företräda oss andra genom att styra den gemensamma sektorn?", "Vad ska en direktör i offentlig sektor tjäna jämfört med en i privat sektor?", "Hur ska demokratin styras om politiker jagas som nidingar?", "Skulle du råda din son eller dotter att satsa på att bli politiker?".

Nåväl, sen blev jag tjänsteman. Ett kort tag tänkte jag, Yttrandefrihet nu! Men ack nej. I ledningen för en offentlig verksamhet sitter tjänstemannen tätt inpå den valda ledningen. Ingenstans är det mer känsligt att tjänstemännen tycker och tänker. Vi ska vara professionellt kunniga, ge ett väl underbyggt underlag för ledningens beslut som vi sen snabbt och effektivt ska genomföra utan att det någonsin läcker ut en avvikande uppfattning. Det är en konst som det kan finnas anledning att återkomma till.

Cassandra