tisdag 30 januari 2018

Sans och balans om allvarligt brott

Jag är less på Akilov redan innan rättegången har kommit igång. Hur kan en otäck brottsling få ta så mycket plats i vår samtid? Journalisterna verkar helt ha tappat perspektivet på vad jag som tittare, läsare och lyssnare vill ha för information.

Jag tittade inte på nyheterna idag. Har redan sett minst fem intervjuer med personer som var på plats och otaliga resumeer. Jag var själv på gatan fem minuter efter morden och har inget behov av att älta det som hände.
Jag kan förstå att en del av dem som var där har behov av ett avslut. De flesta av oss andra behöver en begåvad analys av innehållet i den flera tusen sidor långa utredningen. Läs den och sammanfatta. Det gör inget om det tar några dagar, det är mycket att sätta sig in i. Framförallt, följ inte rättegången dag för dag i flera månader!
Men journalisterna har förberett sig i veckor och bokat hela dagen för denna rättegång. Media avsätter hundratals personer för att bevaka varje detalj. Pinsamt blir det när utredningen inte kom förrän sent på eftermiddagen och de stackarna bara hann läsa några meningar innan de skulle rapportera.

Det här är ett ovanligt otäckt brott med många döda och skadade. Det är klart att det ska rapporteras men med samma perspektiv som andra avskyvärda mord.
Cassandra



måndag 22 januari 2018

Hur kan en människa som gjort stora insatser i sin tid bara försvinna ur det gemensamma minnet? Jag har läst boken om Ester Blenda Nordström av Fatima Brenner och blir påmind om det som var en stark drivkraft i mitt journalistiska arbete - att vara med i verkligheten.

Jag saknar journalister som är på plats ute där något händer, för att sedan skildra det. Ester Blenda arbetade som samelärare i ett halvår på 1910-talet och skrev om det. När hon reste till USA åkte hon tredje klass på båten och sen tjuvåkte hon tåg och tog jobb hos svenska utvandrare. och skrev om det. För att inte tala om piga bland pigor. Samhällsdebatten för hundra år sedan handlade om varför kvinnorna lämnade landsbygden för stan eller Amerika. Den som läst Ester Blendas beskrivning av piglivet behöver inte undra varför.
Man kan fråga sig varför svenska journalister vet vem Günter Walraff är, men inte Ester Blenda. Hon var 50 år före honom. Förutom pigan var de jobb hon gjorde i eget namn. Journalister behöver inte gömma sig. Att gå bredvid en dag eller två ger mycket mer än aldrig så många intervjuer. Ganska snabbt glömmer människor att du är en journalist som följer dem.
Därmed inte sagt att vi inte ska göra intervjuer eller läsa på, men den som är på plats får så många andra källor, intryck och upplevelser. Inte minst blir det bättre journalistiskt språk med röster, dofter, färger och ljud.
Av någon anledning har "grävande journalistik" blivit enbart att göra stora avslöjanden om fusk, misstag och brottslighet. Samhällsskildring kan lika mycket handla om de omvälvande förändringar som sker i vårt vardagsliv, hemma, på jobbet, i nöjesliv och kultur.
Jag vet inte varför jag ständigt hör och ser korta nyheter som är obegripliga, oförklarliga, förenklade och utan sammanhang men som är lätta att ta ställning för eller emot. Döm aldrig någon innan du gått i hens mockasiner säger något indianskt talesätt. Journalistiken skulle bli bättre om vi tog på oss mockasiner.
Vilka frågor är stora just nu? Hur lever en 80-årig kvinna med pension under fattigdomsgränsen? Häng med i SFI:s svenskundervisning några dagar, eller följ en av de poliser som utreder organiserad brottslighet. Dela vardagen med en somalisk familj eller bo några dagar på en flyktingförläggning, kanske följa en SD-ledamot i fullmäktiges vardagsvärld några dagar, hur ser det ut i IT-världen egentligen...
Ja, jag vet att det är ont om resurser på redaktionerna, men det blir ingen förändring om ingen försöker. En dag i halvåret utanför redaktionen?
Cassandra