torsdag 4 juli 2013

I huvudet på en journalist

På semestern läste jag Maria Pia Boëthius bok Mediatan. Den rekommenderar jag till alla journalister, till alla män och till alla kvinnor. Varför - jo, den fick mig att tänka på hur vår världsbild formas.

Jag har följt och uppskattat Maria Pia B länge, framförallt sedan jag började läsa hennes kolumner i ETC regelbundet. Annars är hon numera medvetet helt utanför mediebruset. Annat var det förr. Maria Pia började som 20-åring på Expressen och har sedan dess gjort allt som går att göra i medieeliten. Det senaste publika var när hon var med och verkade för ett feministiskt parti.

Boken Mediatan tar sin utgångspunkt just i medieeliten och hur den formas genom ett belöningssystem där de fina jobben, stora bildbylines och stora pengarna delas ut till dem som förstår det som M-P kallar "Grotesken".

Jag har själv arbetat inom Grotesken, inte alls på samma nivå, men känner ändå igen vad som ger beröm och dunkar i ryggen. Det är ett slags självspelande piano där upplagor och en underförstådd politisk agenda gör vissa ämnen och personer till "rätt" och andra till "fel". Jag känner en nästan fysisk lättnad när hon sätter ord på det som jag trott mig om att vara nästan ensam om att tänka.

Mest berörd blir jag nog av att hon vågar lämna ut allt. Själv känner jag fortfarande en lojalitet, inte minst med de gamla arbetskamrater som fortfarande jobbar kvar och kanske tror på vad de gör. Men tyvärr så tjänar min lojalitet mest att hindra en klarsyn - de som ska värna demokratin är inte demokratins vänner.

Kravet på "objektivitet" gör det nästan omöjligt att skriva. Verkligheten är inte objektiv, alla händelser och beslut gynnar eller missgynnar olika enskilda och grupper. Resultatet blir en ensidig journalistik på makthavarnas villkor som får ett våldsamt genomslag när det inte finns alternativ.

Journalisterna får inte och ofta kan de inte heller beskriva verkligheten så invecklad som den faktiskt är. Samtidigt är deras självbild att "granska" och då blir granskningen ytlig kritik och i värsta fall drevjournalistik. I drevjournalistiken finns aldrig, aldrig en hederlig journalistisk vilja att skildra verkligheten. Då förvandlas journalisterna till en blodtörstiga flock utan mänskligt förnuft och känsla där den enskildes ansvar helt försvinner.

Men boken innehåller mer än så. Den går vidare från feminismen till att granska manligheten och vad den spelar för roll. M-P resonerar med filosoferna och gör en intressant egen filosofisk tolkning av vad som styr världen.

Läs den som omväxling mot Almedalens ytliga mediebild av politik!
Cassandra