söndag 20 december 2009

Julgranssmak


Hur vill du att din julgran ska se ut? Jag brukar bläddra i veckotidningar där kändisar får klä julgranen. Det är vitt och silver. Alla kulor ser likadana ut. Eller så änglar av alla de slag, eller...
Själv anser jag att en gran ska ha jultomtarna jag själv gjorde som barn, barnens sneda dagisprydnader, en gammal vit duva som nog är hundra år och en ny prisma som sonen gillar, mycket glitter, blandat med halmprydnader, svärmors hemgjorda sidensvansar och vikta stjärnor, alla julgranskarameller som finns, röda äpplen i trä, svenska flaggspel och högst upp den danska silverstjärnan av fint designmärke. Med andra ord ska granen ha MYCKET av det mesta. Det har den nu. Och utanför är granarna fortfarande klädda med vit ullig snö. Det känns bra.

Götilda

onsdag 25 november 2009

Information är obegripligt


Här sliter man för att få ut ett budskap och misströstar nästan. "Varför vaccinerar ni bara i två dagar?", Varför måste vi åka från Mariefred till Strängnäs?" och så vidare.
Så tar man ett blixtsnabbt beslut. 15.00 konstaterar vi att det är dåligt med folk på vaccinationscentralen i Eskilstuna. "Vi tjuvstartar och bjuder in allmänheten en dag för tidigt!" Sagt och gjort, ringer och bjuder in polis och brandkår, lägger ett pressmeddelande och text på webben. En timme senare är det fullt i lokalen och trafikkaos i hela stan. Hur snabbt som helst!
Hur hinner folk höra budskapet, kasta sig i bilen och sticka iväg, en onsdagseftermiddag i november?

Enda slutsatsen - om budskapet är det rätta når informationen fram.
Götilda

söndag 15 november 2009

Karriärens kläder


När man kommit en bit i karriären så inträffar herrgårdsövernattningarna. Det kan låta glassigt, men betyder oftast att man sitter från arla till särla i ett sammanträdesrum och diskuterar intensivt. Ofta ger det ett bra resultat, för man är på annan ort och ingen kan springa iväg, oftast stänger man av telefonerna och läser inte sin e-post.
På kvällen äter man trerättersmiddag, dricker vin och umgås. Värdet av det kan inte överskattas eftersom man annars ofta stressar fram genom korridorerna och knappt hinner slänga ur sig några meningar till varandra, än mindre lära känna varandra som människor. Att arbeta ihop förutsätter något slags mänsklig gemenskap och det finns ibland inte plats för i vardagen.
MEN vi har olika sätt att fokusera vår oro eller ängslan inför att umgås. För mig sätter det sig i kläderna.
På en herrgårdshelg ska man se trevlig ut under dagen. På kvällen ska man klä upp sig lagom mycket. Det är ett sätt att markera umgänge. Det är svårt.
En gång har jag varit på en herrgårdsövernattning där en person kom i samma kläder på kvällen. Hon blev inte mobbad. Hon märkte nog inte ens att det var udda. Sån vill inte jag vara.
Man kan inte ha samma kläder två gånger i rad. Det ska passa ihop med resten av kläderna så man slipper släpa en hel resväska. Ett par skor får räcka för mig, så då får det bli kjol två dagar i sträck, alltså tre ombyten. Det kräver tänk.
Nu blev det blå klänning, svart genomskinlig tunika till kvällen (två alternativ; linne eller långärmat under) lila tunika. Lite mycket svart, tre gånger. Får duga.
Götilda
PS: Glöm inte acessoarerna (stavas det så?) turkos sidensjal till klänningen, snygga strumpor, rätt örhängen.

torsdag 12 november 2009

Vi människor är olika


Har jobbat ett tag med en fantastisk människa. Hon arbetar jämt, har hundra bollar i luften, är flexibel, arbetsam och alltid både lugn och glad. I går fixade hon över dagen att skicka vaccin till en skola med influensautbrott där oron bland vissa föräldrar når oanade höjder. Vi rådgjorde med kommunen och gick sen ut och berättade i media.

Senare på dagen ringde en annan sorts människa. "ta tillbaka, vi klarar inte att vaccinera i morgon!". Det var blanketter och telefoner och sjuksköterskor som var oroliga över att med kort varsel behöva ställa om.
Efter ett kort resonemang förstod person två att det kanske inte skulle se så bra ut om skolan tackade nej till att få förtur till vaccination.

En tredje person går ut i media och tog åt sig äran av att han minsann har sagt ifrån så att det stelbenta landstinget ordnade fram vaccin. Inte känns det så kul att samarbeta med honom i framtiden.

Världen är full av olika sorters människor. Mina år i livet har lärt mig att se till två saker - är folk för det mesta glada och får något gjort så håller jag mig till dom. Hur jag är själv får jag ta mig en funderare på.

Götilda

torsdag 5 november 2009

Ärligt talat


Jag har bara jobbat två månader, men många omkring mig har slitit all vaken tid sen tidigt i somras för att hejda smittspridning och onödiga dödsfall.

När du sitter där och får ditt stick i armen tar det mindre än en minut, men någon har hyrt lokalen, anställt stickerskor, "uppdragare", Rödakorsare och vakter, gjort diagnosurval och dataprogram, skrivit brev, skickat dom, informerat kommuner, fixat distributionen av vaccinet, suttit i telefon för att få reda på när vaccinet kommer, bokat annonser, formulerat texter, informerat varandra, skaffat telefonsvararpersoner, gjort pressmeddelanden och webbtexter, satt upp skyltar, hållit reda på alla nationella beslut om prioriterade grupper, ställt upp i intervjuer, chattat... jag kan hålla på hur länge som helst.

Sen kommer sura brev och telefonsamtal. "Varför måste jag åka från Mariefred till Strängnäs", "det är kallt i kön", "dålig information"...

Kära människor, det är kris, det handlar om 270 000 människor, inte bara dig.
Det är ett erbjudande från samhället: vi ger dig gratis skydd mot en livsfarlig sjukdom. Inte i Sverige eller någon annastans har detta gjorts förut.

Idag är jag sliten och avslutar meningen som jag inte kan göra i jobbet - passar det inte så strunta i det, men gnäll inte!

Götilda

måndag 2 november 2009

Demokrati i skolans värld?


(Demokratins födelseplats på Akropolis i Aten, här samlades medborgarna för att besluta)

Eskilstuna ordnar Demokrativecka. Ett digert och innehållsrikt program
presenteras på eskilstuna.se. Där är mängder av arrangörer från föreningar och de flesta av kommunens förvaltningar. Men en saknas nästan helt - förskolan och skolan.
Jag hittar två undantag, klass 3 i Mesta skola och Gamla stadens förskolor.
För övrigt är det tyst från den förvaltning som har ansvar för 17 000 barn och ungdomars demokratiska fostran.

Götilda

lördag 31 oktober 2009

Roligt på jobbet


Man ska ha kul på jobbet skriver en bloggkompis. Jag håller verkligen med. Just nu har jag väldigt kul på jobbet, vilket inte betyder att jag går och skrattar hela tiden. Faktum är att jag knappt hinner fika, så några roliga historier blir det sällan.

Vad är det som gör att jag har kul på jobbet? Jo, att jag når fram med förändringar som jag tror på. I går pratade jag med ett 20-tal engagerade chefer som omedelbart var med på noterna om att utveckla sina webbsidor. Inte nog med det, dom fattade beslut, tävlade om att få bli referenspersoner, frågade om de fick börja i förtid, ville gärna vara med på bild... den som jobbat med information i offentlig sektor tror kanske inte på vad jag säger, men det är sant.

Om sanningen ska fram så är utgångsläget riktigt uselt och dom här cheferna vet att de inom en snar framtid blir utsatta för tuff konkurrens. Jag som tror på offentlig sektor måste ändå erkänna att konkurrens har denna fördel, kommunikationens betydelse blir viktigare. "Bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten" är min paroll och dom förstod precis vad jag pratade om.

Inte bara dom, hela ledningen för organisationen förstår och vill arbeta med kommunikation. Just nu känns det som att åka på en räkmacka, men jag är en vis gammal räv och vet att det kommer inte alltid att vara så. Ett stort hinder är bristen på tid och personer som kan arbeta med frågorna. Jag vet vad som behöver göras, men jag kan inte vara överallt. Hur prioriterar man?

Götilda

onsdag 14 oktober 2009

Stallyktan regerar



Var ute på min powerwalk i mörkret 4369 steg på 40 minuter. Vi startar lagtävling på måndag och det gäller att värma upp stegräknaren.
Nåt ska man tänka på och jag sökte inspiration för ytterbelysning. Bakgrunden är att jag för sådär 10 år sedan skickade maken att köpa ytterbelysning till vårt tegelhus från 1960-talet. Det skulle jag inte ha gjort. Han kom stolt hem med två stallyktor!
Sämre val har jag svårt att tänka mig, men snål som jag är kom lyktorna upp och har retat mig sen dess.
Nu tittade jag efter bättre alternativ hos grannarna. Döm om min förvåning när jag konstaterar att stallyktan finns på 30-50 procent av alla husfasader, oavsett byggår eller stil. Funderar varför. Den röda stuga vi alla härstammar ur hade förstås ingen belysning alls. Kanske herrgårdens belysta stall figurerar nånstans i vårt kollektiva bakhuvud. Där fanns rikedom och ljus.
Nåväl, det fanns lite alternativ, genomskinliga glasbubblor och en modernare variant med satellitringar runt ljuskällan. Inget jag ringde på för att fråga efter leverantör.
Bäst är den enda lampan vi har kvar sen 60-talet, en mjölkfärgad glob i glas. Är det nån som har några sådana som ligger och skräpar är jag beredd att betala en slant!

Götilda

söndag 11 oktober 2009

Normalt intresserar jag mig inte för vart obekanta personer reser, men nu gör jag ett undantag för den här gången handlar det om mänskliga rättigheter.

Det finns en ung man som var på resa på fel ställe. Det behagade inte den store Världshärskaren. De spärrade in honom i flera år utan anklagelser, utan rättegång, utan försvarare, utan yttrandefrihet.
I andra sammanhang betraktas det som en grundläggande faktor i demokratin att alla ska betraktas som oskyldiga tills de fått en rättvis rättegång och blivit dömda. I det här fallet släpptes han till slut efter internationella påtryckningar.

Nu har han varit på resa igen till fel ställe. Återigen grips han. Denna gång är det svenska media som idkar rättegång utan försvar. I spaltkilometer beskylls denne man med namns nämnande för de värsta brott mot mänskligheten. Orsak - han har brutit mot visumbestämmelser.

Det fanns en gång när jag själv var journalist och lärde mig att det är domstolar som dömer. Den tiden var länge sen. Nu dömer vi alla på vaga grunder, förmedlade av media.

Slutligen kan jag inte låta bli att reflektera över att den som väljs att leda den stora Världshärskaren automatiskt får Nobels fredsmedalj på bröstet. "Dom som inte är med oss är emot oss" Det är bäst att hålla sig väl med härskare som kan låsa in en om man reser på fel ställe.
Vore det inte så bedrövligt skulle man skratta åt det.
Götilda

måndag 21 september 2009

Några ord till sociala politiker

Läst intressant uppslag idag om att många politiker ser den sociala webben som en framgångsväg inför nästa och kommande val. Bloggar, Facebook, twitter, youtube är högaktuella i partipolitiken. Mycket möjligt, men då har de en del att lära.
Jag är nog ovanligt politiskt intresserad, följer flera politikerbloggar och är vän med politiker av olika färg på Facebook. Min erfarenhet säger mig att de har svårt att finna formen.
Den sociala webben är extremt individuell. Jag väljer själv vem jag vill umgås med, läsa, uppmärksamma. Då vill jag också ha ett individuellt tilltal. Det duger inte att dunka in partibudskap och hoppas jag ska nappa. Jag är intresserad av det personaliga och privata politiska. Alltså varför tycker just den individen, inte partimedlemmen, att vi ska göra på detta sätt?! Det är väldigt krävande på ett nytt sätt.
Nu är ju folk fantastiskt snälla och ger sig inte gärna in i att säga emot. Därför är det förstås svårt att veta vad som funkar. Jag kanske har ovanligt höga krav, men det är avslöjande att som politiker ge sig in i den här svängen. Jag inbillar mig att Obama hade en väldigt uttänkt strategi och framförallt ett genomtänkt budskap som han delade med många som var beredda att föra det vidare.

Grejen med webb 2.0 är också att det är en helt ny utvecklingslinje. Vi sitter inte längre och väntar på att överheten ska tala om för oss, vi kollar med kompisar, snackar runt, upptäcker bra grejor, för dem vidare, totalt utan kontroll uppifrån. Partipolitiken är extremt centralstyrd, vare sig den är blå eller röd ska alla tala med samma tunga (möjligen avviker de gröna en aning, men inte mycket)

Ja, jag tror att framtidens demokrati finns på nätet, men exakt var visar sig nog inte än på ett tag.

Götilda

lördag 19 september 2009


När jag var ung, på 1950-talet, förekom det synska damer i tidningar som Allers Familjejournal. Dessa damer kunde förutse om olyckliga människor skulle bli lyckliga, men de kunde också finna försvunna saker, som vigselringar eller ärvda smycken. "Jag ser ett stort träd och ett hus i närheten, leta där!" kunde dom svara i tidningen.
Jag upplevde något som påminde mig om de synska damerna idag.

Jag fick en armring i guld av min mamma och pappa på min 40-årsdag. För sisådär två år sedan tappade jag den. Man ska inte sörja jordiska ägodelar, men det här smycket var vackert, dyrbart och så påminde det mig om min mamma som inte finns längre. Jag sörjde ordentligt. Till slut gick jag till en guldsmed med mitt samlade guldskrot och bad dom göra en liknande armring.

Så idag, i det underbara höstvädret, pysslade jag i trädgården och grävde i kompostjorden för att fylla på hos stockrosorna. Plötsligt glimmade det till i jordhögen och där låg armringen!!!

Glad blev jag förstås, men lite till. Det känns som en hälsning från morsan. Hon var en bitsk dam, väl värd sitt flicknamn, Stalin. För två år sedan, när jag tappade armringen, var jag inte så lycklig. Jag tror hon gillar att jag tagit tag i mitt liv och förändrat det. Jag vet inte om det kommer att gå bra, men det är bättre att försöka med något nytt än att gå och bli bitter i det som inte stämmer. Det är inte lätt att styra in sitt liv i nya banor i 60-årsåldern, men faktum är att det svåraste är att bestämma sig. Vill du något tillräckligt mycket så går det nästan alltid att genomföra!

Götilda

tisdag 8 september 2009

Hade en diskussion idag om hur en offentlig organisation ska kommunicera med omvärlden. Den frågan är inte helt enkel.

Världen idag bloggar, facebookar, youtubar, twittrar, sms:ar och mycket mer av hjärtans lust. Individen är van att uttrycka sig och kommunicera oavbrutet, nästan dygnet runt.

Hur ska en stor demokratiskt styrd och hierarkiskt uppbyggd organisation anpassa sig till detta? Den sociala webben bygger enligt min uppfattning på ett väldigt personligt nätverkande. Jag väljer vilka jag vill kommunicera med och hur. Hur bloggar Staten, kan kommunen var en kompis på Facebook? Ska vi lägga filmer på politiska debatter på You tube?

Det finns lysande exempel; en kommundirektör som använder bloggen som ett styrmedel för förändring och utveckling. Men han har en sällsynt begåvning i att uttrycka sig och en genomtänkt syn på vad han vill uppnå. Det är sällsynt. Dessutom kräver det en fin balansgång gentemot de politiker som styr organisationen.

Jag tror svaret är att pröva sig fram. Kanske föräldrar och personal på en förskola kan ha en gemensam grupp på Facebook, kanske vissa personer kan få i uppdrag att "personifiera" organisationen eller delar av den. I vilket fall är jag säker på att vi inte kan låta bli att följa utvecklingen, vara nyfikna och våga pröva.
Götilda

lördag 5 september 2009

Utsikten påverkar åsikten


När man har ett litet företag och försöker försörja sig på det så ser man andra företag.Vi var ute i Sundbyholm och handlade i gårdsbutiken där. Trots att den ligger miltals från andra affärer, trots kris och trots höga priser var det fullt med folk och kö till rökta laxar, svenska kräftor, oxfile och viltkött. Intressant. Antar att dom har det som en bisyssla till jordbruket och kanske samarbetar med rökeriet en bit bort.
Samarbete är grejen. Vi säljer chokladbitar från chokladbutiken och mat från en restaurang i närheten. Restaurangen säljer vår oktoberfestbiljetter, men också kryddblandningar från någon annan liten firma. Småbryggerier i hela landet hjälper varandra med recept och tips.
Men inte är det som i företagsekonomin att vi tänker växa och växa och konkurrera ut Pripps och Spendrups så småningom. Jag vet inte var det står i teorierna om att brygga öl för att det är kul och för att kunderna uppskattar det vi gör. Ett växande antal mikrobryggerier drivs i samtliga fall av såna galningar som sliter ut sig för nästan ingen lön.
Kanske finns det andra värden i livet än att bli rik?

Götilda
(Bilden är skördefest från min trädgård)

torsdag 3 september 2009

Jaha, så är man landstingsanställd. Det var länge sedan. Var extravak typ 1975 när jag var arbetslös efter min socionomexamen. Inga glada minnen därifrån. Men nu är jag glad. Det känns jättekul med nya människor, nya uppgifter och nya sätt att tänka och arbeta.

Räknar ut att jag nog arbetat ungefär lika länge privat som offentligt. Sådär 20 år på varje "sida", men nu blir det allt mer sammanblandat. Vid årsskiftet införs "fritt vårdval" i landstinget. Det är ungefär som friskolor. Vem som vill får starta vårdcentral och sen får alla betalt efter hur många patienter de lyckas locka till sig.
Idén bygger på att offentligt och privat är samma sak, bara olika huvudmän. Min käpphäst är att så är det inte alls:

Privata företag säljer en produkt för att få vinst och tjäna pengar. Bra produkter och tjänster ger bra med vinst.
Offentliga sektorn får uppdrag av medborgarna. För att styra uppdrag och kvalitet krävs demokratiskt inflytande.

Valfrihet är ett begrepp från den fria marknaden och kan inte ersätta demokratiskt inflytande.
Valfrihet förutsätter till exempel marknadsföring i stället för demokratisk diskussion.
Valfrihet förutsätter att du handlar för egna pengar, men här handlar individen med våra gemensamma pengar.
Med endast valfrihet som styrmedel överlåter vi åt det privata näringslivet att ensamt forma framtiden för vård, skola och omsorg.

Kruxer är att för bättre demokrati i den gemensamma sektorn måste vi ta den besvärliga diskussionen om de anställdas roll i förhållande till medborgare och deras valda ombud. ska vi som gillar offentlig sektor och demokrati överlåta den åt dom som inte gillar offentlig sektor, skatter och gemensamma beslut?

Götilda

lördag 22 augusti 2009


Sommarlov sitter djupt i våra hjärtan, men just i dagarna är vi många tusen föräldrar som gör vågen:
Äntligen är ungarna i skolan igen!

Ekvationen går inte ihop: Föräldrar har 5 veckors ledigt under ett år, skolelever har 16 veckor.
I Idaåldrarna har ungarna inget sommarlov utan är på fritids.
I Bullerbyåldern ska 10-12-åringar klara sig själva hemma hela dagarna.
I åldrar över Astrid Lindgrens värld driver sysslolösa tonåringar omkring, är uppe på nätterna och lär sig ända till efter myndighetsdagen att fyra månaders ledigt, många sovmorgnar och håltimmar är livet villkor. Inte undra på att vi får problem senare.

Jag känner familjer som aldrig har semester ihop för att föräldrarna ska pussla ihop det under barnens ledigheter.
Jag läser rapporter om att skolelever, särskilt flickor, lider av stress. Med mer arbetstid i skolan kanske arbetstakten kunde sänkas.
Lärare klagar också över tunga arbetsbördor och stress. Inte undra på. De är enda yrkesgruppen i Sverige med 45 timmars arbetsvecka.

Förklara för mig vad i hela världen som motiverar att vi har samma arbetstider i skolan som vi hade på 1800-talet!

Fram för en modern skola!

Götilda

måndag 17 augusti 2009


Vi gick en promenad genom det nya villaområdet. På var och varannan gräsmatta stod de hiskeliga studsmattorna uppställda. Ibland sida vid sida med bara en häck emellan. Ytterst sällan ser man ett barn hoppa på dom. Priset per studs måste vara skyhögt.

Kapitalismens dröm i ett nötskal. Varje individ konsumerar sin egen pryl. I år studsmatta, nästa år swimmingpool. Ingen verkar komma på tanken att en stor fin, säker studsmatta skulle räcka utmärkt åt alla 20-30 villorna i området. Kanske det till och med skulle vara roligare för ungarna att träffas och skutta tillsammans.

Det dystra är att samhället samverkar så tydligt med kapitalet. I området finns inte skymten av gemensam yta. Ingen sandlåda, inga gungor, inga rutschkanor eller bänkar för föräldrar att småprata på medan barnen får sina första sociala kontakter och ingen plats att ställa upp en gemensam studsmatta.

I villaområden ska man ha sin egen gräsklippare, kompostkvarn, borrmaskin eller vad det kan vara för prylar som gäller på Claes Olssons. Det är inte hållbart och inte heller trevligt. Vi lånar av våra jättetrevliga grannar och får samtidigt en massa goda råd. Dom kan allt. Vi delar morgontidning på somrarna och får lite skvaller när vi tar en kopp kaffe ihop ibland.

I brorsans radhusområde har dom till och med en gemensam bassäng. Den är inte stor, men jättekul för alla barn i området att samlas kring på sommaren. I vårt område bygger grannarna egna. Priset per bad under badbaljans livstid slår nog studspriset.

Visst, det finns nackdelar med gemensam egendom. Osämja och gnäll kan uppstå, men vi är nu en gång sociala vi människor. Utan varandra klarar vi oss inte. Då är det bra att öva på att komma överens. Individualism, javisst, men det är gemenskap som gör livet värt att leva.

Götilda

torsdag 13 augusti 2009



Jag är en varm anhängare av att vissa saker är så viktiga att dom ska ingen göra pengar på, dom betalar vi tillsammans och bestämmer om tillsamman; det kan gälla social omsorg, kultur och gemenskap till exempel.

Dom som började bygga den gemensamma sektorn gjorde det tillsammans. Trots att folk var fattiga och jobbad tio timmar sex-sju dar i veckan lyckades dom bilda konsumtionsföreningar, begravningskassor, bibliotek, kyrkor och fackföreningar. Det vände upp och ner på tillvaron.

Men sen nån gång efter kriget kom idén om "Det starka samhället". Budskapet var "betala din peng så sköter vi det åt dig". Det betydde att vanligt folk inte längre skulle delta, de avskärmades från insyn och inflytande. Samtidigt var det en växande grupp som började tjäna pengar på det gemensamma; nämligen vi anställda.

Vad det betyder att anställda har ett eget intresse i den offentliga sektorn har jag sällan sett en diskussion om. Som jag uppfattar det fördes bara tänket över direkt från industrin till den offentliga sektorn; arbete som arbete. Eftersom de fackliga organisationerna var starka drivkrafter avfördes frågor om fackets roll i offentlig sektor. Som jag ser det kan detta förklara en del egendomligheter, som att anställda har laglig rätt till information och medbestämmande, men inte de elever, föräldrar, patienter och anhöriga som vi är till för.

Det finns ett antal tabufrågor som har samband med skilda intressen.
Varför har skolan arbetstider från 1800-talet? Då gick man sex år i skolan och både barn och vuxna behövdes i skördearbetet. Idag går alla barn 13 år i skola och Bullerbysomrarna finns inte. Med föräldrar som har fem veckors semester och skolelever som har 16 veckor vänjer sig myndiga ungdomar vid att gå sysslolösa fyra månader om året och småbarnen trängs på överfyllda fritidshem medan kunskapsresultaten är dåliga och larmrapport efter larmrapport talar om stress bland våra ungdomar.

Varför spelar det ingen roll hur många poliser vi anställer - de syns ändå inte på gatorna? Varför görs alkoholkontroll klockan 15.00 på onsdagar i stället för 03.00 på lördagar?

Varför kan vi inte få träffa doktorn, ta prover och röntga oss snabbt och enkelt på samma ställe när vi ändå tagit ledigt för att gå till vårdcentralen?

Varör spelar det ingen roll att vi lägger mest pengar i världen på skola och sjukvård; det är ändå alltid brist på resurser?

Jag vet inte svaret. Jag menar inte att anställda i offentlig sektor ska jobba gratis. Jag vill bara lyfta frågorna om demokrati och vems intressen som ska styra den gemensamma omsorgen, innan det är för sent.
I privata skolor jobbar lärarna 40-timmarsvecka, privata poliser lär jobba när de får betalt för det och vid årsskiftet kommer fritt vårdval med privata vårdcentraler som nog anpassar sig efter patienternas behov.

Götilda

söndag 9 augusti 2009


Jobb igen i morgon efter en lång och välförtjänt semester. Tillbaka till kommunen och sen landstinget.

I hela mitt liv har jag jobbat i, informerat om, tagit del av och följt debatten om offentlig sektor. Det som förvånar mig är jag saknar en viktig diskussion:
Vad är skillnaden mellan privat och gemensamt?

De senaste 20-30 åren har gått åt till att göra det offentliga mer likt det privata. "Marknad" och "konkurrens" är två begrepp som är tagna ur teorier från företagsekonomi och nationalekonomi, men dom som la grunden för teorierna hade inte en aning om gemensam sektor.

Offentlig sektor är det vi gör tillsammans, för att vi unnar alla, oavsett inkomst, att få del av något, skola eller bibliotek eller hemtjänst till exempel.

Vi satsar alla en del pengar för att vi inte tycker att någon behöver tjäna pengar på just dom här områdena. Att bygga konstmuseum, väg och järnväg eller att utveckla miljövänliga bilar är också områden som helt enkelt inte går att göra med vinst som enda drivkraft.

Det blir helt bakvänt när man försöker slå ihop de här båda områdena. Att aktieägare i ett bolag får utdelning på vad vi betalar i skattepengar för en skola i vår kommun är en absurd konsekvens av sammanblandningen.

Kritiken av offentlig sektor har huggit på de brister som finns och har visat sin lösning - gör allt privat (fast offentlig finansierat) Men det kan tänkas finnas andra sätt att förbättra den gemensamma sektorn.

Problemet i det gemensamma är att folk inte känner att det är gemensamt. Tyvärr är vi nog många som suttit och blivit uppläxade och känt att vi finns till för vården eller skolan, inte tvärtom. Vi har inte namnat kläderna, slutat röka, anmält oss på rätt blankett...

Min stackars son blir generad, när jag säger att jag byggt en skola, anställt lärare, gett dom en läroplan där det står vad jag vill att mina barn ska lära sig. Sen vill jag ha rapporter om hur de använder mina pengar och lyckas med att lära ut det eleverna behöver i vuxna livet.

Men jag menar allvar. Det är demokrati det handlar om. I kommunen röstar jag på det parti som jag tror bäst förvaltar mina skolpengar. I riksdagen röstar jag på det parti som skriver bäst skollag och läroplan. För att kunna göra det måste jag få rapporter om hur det går, resultat. Jag ser visserligen en del med mina egna ögon, men det finns mycket jag inte ser, för att barnet är för litet för att berätta eller för stor för att vilja berätta.

Hela mitt yrkesliv har jag ägnat åt att försöka få reda på och förmedla hur det gemensamma förvaltar sitt ansvar, först som journalist, sen som informatör. Inte har jag lyckat precis, men min lösning för att få en effektivare gemensam sektor är enkel:

Försöka inte att göra pengar på omsorg och social gemenskap - Öppna dörrarna och för en seriös demokratisk dialog med medborgarna -jag är säker på att alla skulle häpna över resultatet!

Jag tror att en bild från Barnparaden - när 26 förskolor, dagmammor och Öpnna förskolan tågade med över 1 000 barn kan illustrera lite av vad jag menar.

Götilda

torsdag 6 augusti 2009


Nu har jag läst en bok igen, eller rättare sagt läst om Din tjänare hör av Sara Lidman. Den kom ut 1977, antagligen läste jag den då och resten av böckerna i hennes serie om hur Jernbanan kom till Västerbottens inland.
Nu var jag där uppe i somras, såg Månliden, Didriks stora timmerhus i Jörn = Lillvattnet i bokserien. Min bästa kompis är gift med en i Didrikssläkten. Det känns annorlunda nu, att läsa böckerna med Västerbotten på långt avstånd, men ändå nära. Dessutom har jag läst hela Bibeln sedan dess, det är bra som bakgrund för den som läser om Västerbotten.

Det Sara gör är att hon skriver en krönika över sin egen släkt och den människofientliga geografi där de skapade sina liv under hundra år. Det är ett magnifikt äreminne och en runsten åt berättarkonsten. Hon har lyssnat noga, Sara, nästan allt bygger på verklighetens grund, men skrivet med författarens frihet och formuleringar.

Spaning: Går det någonsin mer att skriva såna böcker? Vi lever i en tid när människor rör sig över stora ytor, från utmarken mot centrum, från Månliden till Lillvattnet, till Skellet, till Stockholm, till Bryssel... Man föds på ett ställe, växer upp på ett annat, jobbar på tio olika. Själv har jag ibland förundrat konstaterat att jag troligen ska ligga i en grav i Mälardalen - hur hamnade jag här?

Släkten som är själva byggstenen i Jernbaneböckerna sprids, splittras åt olika håll. Redan för dagisplaceringen börjar vi skjutsa runt ungarna för att hitta det individuellt bästa men skjuter samtidigt i sank möjligheten att ha en fast plats i livet där allt och alla är bekant. Sen jagar vi vidare efter rätt skola, högskola, jobb.
I Saras land fanns verkligen ingen valfrihet. Alla föddes till en plats där det i första hand gällde att överleva och sedan att göra det som förväntades.

Jag säger inte att det var bättre förr, jag säger bara att vi aldrig stannar upp och funderar vad det gör med oss som grupp att lämna trådarna bakåt och ständigt se framåt mot ett eget individuellt bästa. Är det säkert att det alltid är bäst?
Jag har lite yvigt kallat USA ett land som byggdes med etnisk rensning och slaveri och där människor inte har någon förankring i bygd och släkt. Det landet bygger på att människor ständigt flyttar på jakt efter "Den amerikanska drömmen" om att bli rik och lycklig någon annanstans.

Än är vi inte där. Jag tror jag sett uppgift om att svenskar semestrar och reser mer för att träffa släkten än till exotiska chartermål. Det sitter nog djupt i oss att vi har en plats där vi hör hemma, men det förändras snabbt. Det får i alla fall mig att fundera.

Götilda

söndag 2 augusti 2009


Det är nått med semester som gör att hjärnan liksom stannar upp. Jag som normalt är en typ som reagerar och upprörs, tycker och tänker är efter några veckors semester fullt nöjd med att rensa ogräs, plocka bär och sköta tvätten. Bloggandet blir svårt i det läget. Är det bra eller dåligt? Kan inte riktigt bedöma, men efter flera års upprörda tankar kanske det är på tiden.

Men jag har förstås konsumerat 588 sidor om Sven Hedin. Galenskap kan man tycka, men hans namn har dykt upp. Den vandrande sjön Lop Nor i Tibet och hans nära vänskap med Hitler kände jag till. Nu vet jag det mesta. Axel Odelberg har plöjt dokumenten och det är ingen enkel uppgift, bara det hans själv skrivit är tiotusentals sidor, mest från resorna.

Tvetydig typ. Som upptäcksresande, en hjälte. Ökenvandringar i +40 grader, isande kyla, åratal på resande fot i innersta Asien. Som politiker, en galning helt utan omdöme. Fanatisk tyskvän (och vän till tsaren, England, Frankrike, Kina...) Redan efter första världskriget var han i farten. Skrev borggårdstalet ( som Gustav V höll och därmed fällde regeringen Staaf)

Man kan summera, intressant 1900-talshistoria utifrån en intressant person. (På bilden försöker han ta sig in i Tibet förklädd till mongolisk munk för hundra år sedan)

Götilda

fredag 31 juli 2009


En enkel fråga - varför befinner sig svenska pojkar i Afghanistan och skjuter på afghaner?

Detta ska föreställa en demokrati, men när blev vi tillfrågade eller informerade om att vi skulle ge oss i ett krig och döda andra människor? Vad är målet? Vad gör vi där?

Jag har inget till övers för talibaner, men jag tror inte vi kan störta talibanerna när inte USA klarat det, när inte Sovjet klarat det, när in britterna klarade att besegra afghanerna.

Vad gör vi på andra sidan jordklotet med vapen i hand?

Götilda

onsdag 22 juli 2009


Fyra dar i Berlin. Härlig stad med mycket att uppleva. "Berliner weisse"; öl och saft blandat. Inte så dumt som det låter faktiskt, särskilt när det var +30 grader och på en båt på Spree. Tre timmars rundtur. För oss som var där för 20 år sedan är det märkligt att kunna åka runt stan på det viset. Vi var där sommaren 1990 när muren just fallit men fortfarande stod kvar så vi kund hugga bitar och ta med hem.
Nu är nästan alla spår av muren borta, men den finns att köpa inplastad eller står som en absurd dekoration utanför en restaurang.

Den störst sparade centrala delen av muren finns nära Checkpoint Charlie på Niederkirchner strasse. Just där låg Gestapos och SS högkvarter. Tomten har stått övergiven vid sidan av muren, men nu byggs ett museum "Terrorns topografi". Utställningen finns redan och går att se under bar himmer. Här visas hur terror och diktatur växte fram från 1930-talet. När nazisterna fått 44 procent i valet tog de över och inörde diktatur. Framförallt infördes lagar om att staten kunde ta folk i förvar utan rättegång. De lagarna var grunden för allt som skulle komma, terror mot oliktänkande i Tyskland, förföljelser, tortyr och mord i ockuperade länder, mot judar, zigenar, homosexuella och andra icke önskvärda i det tredje riket.

Reflektion 1. Det tog 60 år för tyskarna att börja bena i vad som hände, vad som ledde till katastrof, inte bara för Tyskland utan för stora delar av Europa. Har vi i väst lärt oss av detta ännu? Jag funderar hur kungen och stora delar av det svenska etablissemanget kunde stöda nazisterna ända fram till kriget vände, trots lagar om att spärra in folk utan rättegång, bokbål och rasistisk ideologi.

Reflektion 2. Det är otäcka likheter mellan de rättigheter USA tar sig på Guantanamo och andra ställen där människor spärras in utan lag och rätt. Mycket av övervakningen på internet ligger också i samma bana.

Reflektion 3. Berlin är en stad som levt igenom oerhört mycket, Bismarck som enade Preussen och Tyskland, arbetarupproret som slogs ner 1919, Weimarrepubliken, kriget när knappt ett hus fanns kvar, delning med muren. Få städer och få länder skulle så snabbt kunna återhämta sig gång på gång. Det är en härlig stad, mycket barn och människor som verkar ovanligt glada! Väldigt internationellt. Åk dit och se själv!

Götilda

tisdag 14 juli 2009


Det är trögt att blogga när sommaren väller över en. Vill bara passa på att visa min plats på jorden. Tylösand heter den. Där finns det sand, salt hav, tång, klippor, nyponrosor, kaprifol som klättrar överallt och doftar och en liten stuga byggd 1925 av farfar precis bakom dynerna.
Malena Ernman sjöng en fantastisk sång för Victoria idag. Den hette Min plats på jorden. Detta är min.
Götilda

torsdag 9 juli 2009

Gardell och Gud

Läser Jonas Gardells bok om Gud. Här är äntligen en till som läst hela boken och funderat över vad som står i den. Gardells tema är den korkade frågan "Tror du på Gud?" Det finns lika många bilder av Gud som det finns individer; alltså går inte frågan att svara ja eller nej på, däremot är den en bra utgångspunkt för diskussion och en sådan för Gardell i den här boken.
Såg att humanister runt om i världen har en reklamkampanj-
"det går att vara god utan Gud". Det är ett bra exempel. För mig är Gud det goda i människan, att tro är att heja på den goda sidan. Kampanjen blir meníngslös. Humanisterna har sin bild av religion och Gud, det viktiga för dom verkar vara att avskärma sig från andra i stället för att mötas kring det vi har gemensamt, att vi ska använda vårt förnuft och våra resurser för vårt gemensamma bästa. Mycket av det onda i världen kommer från att dela upp mänskligheten i vi och dom. Det goda mäts i vad som är bra för oss tillsammans.

Har inte läst ut Gardells bok, men vi verkar lika kritiska till den blodiga krigsguden i Gamla testamentet. Det enda jag egentligen uppskattar i den delen av Bibeln är skapelseberättelsen.
Vi levde som djur i ett paradis där det fanns vad vi behövde. Så kunde vi inte hålla oss utan tog kunskapens äpple. Gud gav oss Ordet och därmed möjligheten att kommunicera, tänka och utnyttja vårt förnuft och jordens resurser för vårt gemensamma bästa. Sen dess har vi haft chansen. Allt finns här för att bygga ett paradis för oss alla, men vi låter om och om igen egoismen ta över förnuftet. Krig, sjukdomar, miljöförstöring kantar vår väg fast lösningen är så enkel. Gör det som är bäst för oss tillsammans så blir världen god.

Sommar är bra för då orkar man tänka på mer än de vardagliga irritationsmomenten. Har varit och tittat till Götildas föräldrars grav. Fortsatt fin sommar!

Götilda

torsdag 25 juni 2009

Nästa Facebook och intranät



Den är lång den här videon, den tar en timme och tjugo minuter, men se den! Här är morgondagens Facebook 2.0, men också mycket mer, en arbetsplats, ett världomspännande intranät, början på något nytt.

Det svindlar när man tänker på vad som händer i den digitala världen med totalt okontrollerat nätverkande. Hur hanterar vi dom stora frågorna, etik och moral, demokrati och religion, styrning och ledning, när ingen kan ha överblick och ingen vet vad som sker just nu i världen?
Det finns en oerhörd kraft i detta. Människors skapande kan blomma som aldrig förr. Ingen chef som kan säga åt dig vad du ska göra eller hur.

Fritid och arbetstid flyter ihop - det är självklart rätt. Människan är inte skapad i två halvor - en betald och en obetald, en som arbetar åt sig själv och sina nätverk och en som arbetar åt någon annan.

Samtidigt har vi dom som fortfarande vägrar ens ta i en dator, som anser att deras privatliv inte ska besudlas med något de betraktar som arbetsgivarens redskap - datorn. Eller som inte kan; handikappade, äldre, fattiga. Hur undviker vi en delad värld, dom som deltar och dom som står utanför?

Detta måste vi diskutera, diskutera, diskutera.
Götilda

lördag 20 juni 2009

Var på midsommarfest och träffade ett par som varit tillsammans sedan de var 7 och 9 år! De fick barn när de var 21. Nästan alla i sällskapet var tidiga med barn. Själv var jag 41. Det har sina fördelar. Idag har sonen lagt in Spotify på datorn. Nu kan jag lyssna på all världens musik och lagligt är det visst också.

Jag har en bekant direktör som bloggar mycket om digitalisering i skolan. Vill bara i all enkelhet bidra med Fredrik Härén. Han är värd att lyssna på!


Götilda

fredag 19 juni 2009

Några råd till yngre kvinnliga kollegor

Kvinnor är lika kompetenta som män, men dessutom har de något gemensamt med alla jordens fattiga och förtryckta - den som vill upp har starkare drivkrafter än de som redan är på toppen. Det finns många frustrerade kvinnor som kan mera och vill mera. Efter nästan 40 år i yrkeslivet har jag samlat på mig några erfarenheter för den som vill upp.

1. Var glad och prestera resultat! Inget slår detta om du vill vidare. Tyvärr räcker det inte alltid, men en lat gnällspik och petimäter kommer inte att lyckas. Det är garanterat. Nedanstående råd är inte tänkta att användas för att ständigt påpeka fel utan för din egen utveckling.

2. All utveckling, både personlig och i en organisation, bygger på engagemang och nätverkande - alltså gemensammt arbete. Inte ens den mäktigaste chef har någonsin kommit dit han är på egna meriter. Kvinnor är särskilt bra på samarbete, men det är också deras fälla. God vilja och muntliga överenskommelser är bra, men det räcker inte. Dokumentera vad du och ni gör - spara erfarenheterna både för att ni ska komma ihåg och kunna gå vidare och för att kunna visa resultat till uppdragsgivaren!

3. Lär dig hur den formella organisationen ser ut. Det är så ägarna eller grundarna har tänkt sig att det ska fungera. Det är den du i första hand ska agera inom och försöka påverka.

Lärarkåren som helhet har i stort sett misslyckats med att förstå hur deras organisation fungerar. I vår kommun beslutas penningpåsens storlek av politiker. Därefter finns allt ansvar för pengars fördelning, pedagogik, utvecklingsfrågor, miljö, klasstorlekar mm helt ute på skolorna. Rektor har ansvaret. Enda haken är att skolan ska röra sig mot övergripande målen som bättre betyg, men inte ens kraftiga försämringar har fått politiken att ändra styrsystemet. För att påverka skolans utveckling ska lärare, föräldrar och elever alltså utgå från att det är rektor som de ska föra dialog med. För förändring är det bättre att utveckla resursernas fördelning ute i skolan än att ständigt ropa efter mer resurser.

4. Var misstänksam när organisationen är oklar eller inte är lättillgänglig. Kolla på webben. En skola eller ett företag där du söker jobb som inte beskriver sin organisation och sina mål; "ingen är intresserad" är ett dåligt tecken. Du måste veta vem som är ansvarig och vad ni ska uppnå för att arbeta efektivt och kunna påverka.

5. Ta reda på var den informella makten finns. Det svåraste är när den formella makten inte fungerar. När informella strukturer har den verkliga makten. En sån organisation är inte bra att jobba i. Du märker det på mängden skvaller, gnäll och i värsta fall mobbning. Det enklaste rådet är - ta dig bort från informella maktstrukturer. På kort sikt kan det verka smart att agera med den informella makthavaren - på längre sikt är det en usel taktik. Om du inte kan ge dig iväg, kräv tydliga egna mål att arbeta mot och se till att klara av dem!

6. Sist, men inte minst, glöm inte att det ska vara roligt på jobbet! Om det inte är kul är det nog dags att fundera över vad du kan göra åt det. Analysera och gör en plan!




Här är en tuff tjej som vet vad som gäller.

Götilda

måndag 15 juni 2009


Björklund presenterade regeringens förslag till ny skollag idag. Den har låtit vänta på sig, vet inte hur många år. Har inte detaljstuderat förslaget. Såg det mesta av den direktsända presskonferensen.

Vad är omdömet? Inte känns det som en lag som bäddar för en spännande utbildning som leder in i morgondagens samhälle. Några djärva visioner presenterades inte.

En del nya tvång; att Skolinspektionen ska kunna stänga skolor, att elever kan bli avstängda och så att föräldrar kan överklaga åtgärdsprogram. Det är bra, stärker föräldrarnas inflytande. Annars blir väl ingen kunnigare eller bättre av mer tvång. Jag tror inte att Björklund tänker sig en massa avstängningar av elever eller skolor. Han tror väl att blotta möjligheten ska få elever och rektorer att veta hut.

Vad jag skulle önska är att oppositionen inte bara fokuserar på tvånget. De flesta tycker nog det låter bra. Kom med alternativa förslag i stället. Ge oss en vision av vart skolan ska gå. Just nu står den bara och stampar. Vi hade sämsta betygen på fem år. Vi behöver ge lärarna en tydlig signal om vart de ska sträva.
Inte ska vi väl stanna i 1842 års folkskola i evigheter?
Götilda

onsdag 10 juni 2009


Många tåg har jag gått i, men dagens var ett av de allra roligaste. Inte så många protestplakat eller fanor men desto fler ballonger och galonisar. Barnparaden med cirka 1 000 barn från våra förskolor och dagmammor gick i duggregn en bra bit från torget till Parken. Där fick alla glass och sen titta på djuren innan det var dags för mellis och underhållning.
Bara glada miner och alla, både barn och vuxna, tyckte det var kul att se hur väldigt många vi är.
För mig och några till var det slutet på en lång planering. Vad skönt det känns att göra något konkret som blir klart och färdigt. Annat var det som journalist, då var man färdig med ett jobb varje dag.
Götilda

måndag 8 juni 2009


Det går framåt. Fler som röstade och dom som gjorde det valde partier som vill vara med i EU. Junilistan och Vänsterpartiet som vill gå ur förlorade stort. Yipii!!
Något så enfaldigt - det är som att säga att vi ska gå ur Sverige för att vi inte gillar besluten i riksdagen. Det finns ju såna också, som vill ha republiken Jämtland, men dom är det väl inte så många som tar på allvar. Tydligen börjar svenskarna intressera sig för att rösta på politik i stället. Piratpartiet ger i alla fall en signal som jag stöder; att integriteten måste bli bättre, dessutom fick dom många unga att rösta i en politisk fråga. Bra.
Miljöpartiet går äntligen att rösta på och det var det många som upptäckte. Vakna Lars Ohly! Mona Sahlin kan också ta sig en funderar. Dummare trick än att sätta en som inte gillar EU i topp på EU-listan har man sällan hört talas om.
Skaffa en politik i stället!
Götilda

söndag 7 juni 2009


Ja, nu har i alla fall jag fått full valuta för de 50 kronor som kommunen satsat på Jubileumsfestligheter. Tack till alla som fixat och ordnat:
Skjortorna som hänger över ån
Andra Generationen
Den Flygande bokrullen
Cirkus Cirkör
Eii saa Peittää (eller något liknande)
Swing Club
Walter Kurtsson
Invigningsmusiken
Timbuktu
Pain of Salvation
Champagnebar
Vikingar
mm
i ungefärlig uppskattningsordning.
Det är väl tur att vi med gemensamma slantar kan ordna lite kul tillsammans = kultur!
Trots att svenska landslaget och vädrets makter gjorde sitt bästa för att sabotera så blev det bra till slut. Jag räknade till sex lager kläder under lördagen, plus galoscher. Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Nu hoppas vi på en festlig valvaka också. Mer fest åt folket!
Götilda

söndag 31 maj 2009

Dagens surkärring


När vårt villaområde byggdes för sådär 40 år sedan var det generöst med mark. Mitt i kvarteret avsattes en allmänning. Den har ingen väg utan är en liten urskog mitt ibland ett 15-20-tal villor. Några hundraåriga granar, vitsippor, ekar, sly.
Jag har inte tänkt så mycket på området utom glatt mig åt att vara helt insynsskyddad åt det hållet och ha lite skog nära inpå.
Döm om min förvåning när jag hörde en motorsåg lördag morgon. När jag frågade närmaste grannen vad som pågick i allmänningen sa hon att en annan granne lejt någon att såga ner träd. Varför var lite oklart. Grannen i fråga flyttade in för något år sedan och har skyfflat bort all växtlighet och anlagt en gräsöken på tomten. Det är deras ensak. Nu skymde kanske träden solen.
"Vem äger marken?" frågade jag som i 13 år trott att det var kommunen.
"Vi tillsammans. Kommunen har överlåtit den åt oss", var svaret.
Hur kan då en granne börja avverka skog de inte äger utan att fråga oss andra var min reflektion.
Efter några samtal rök bara cirka fem av träden. Det har tagit hundra år för dom att växa sig stora. Nu blir det sly i stället. Vad grannarna fick för virket framgår inte. Det som gör mig bestört är inställningen - JAG vill ha bort träden, då gör JAG som JAG vill! Grovt egenmäktigt förfarande eller stöld, men vem vill göra sig ovän med grannar och ställa till rabalder.

Självklart hade det varit besvärligt att gå runt till alla grannar och försöka få dom med på noterna. Troligen hade det inte gått. Jag vet av annan erfarenhet att när det gäller gemensam egendom så har alla vetorätt. För min del är det helt OK, jag vill ha kvar skogssnutten. Om träden ställer till skada för någon granne kan de få åtgärda det.

Inte konstigt att det är svårt med demokrati och EU-val om människor behandlar gemensam egendom och gemensamma angelägenheter på detta vis.

Götilda

söndag 24 maj 2009


EU-val och självklart ska man rösta där makten finns, men två saker gör mig trött:

1. Varför handlar media fortfarande till hälften om hur många som ska rösta, i stället för vilka frågor vi röstar om?!!! Jag vill veta exakt vilka parlamentariker som säger bestämt nej till att utestänga folk från internet och exakt vad de tänker göra för att EU ska leda klimatfrågorna och hur de vill ta tillbaka makt från det bankrutta finanskapitalet. Inget tjafs!

2. Varför finns det inget vettigt vänsteralternativ för den som anser att EU är ett avgörande forum för att utveckla Sverige och världen?
Två partier som inte ens vill vara med i föreningen (eller har omvänt sig halvhjärtat i sista minuten) och ett parti som sätter en skeptiker högst på listan och dessutom har som sitt främsta krav en nej-fråga (om kollektivavtal)! Till och med TV-reklam säger sossarna nej till. En gång på tiden var jag med i något som elakt kallade "Stoppa-stoppa-nej-nej-rörelse". Inte är det något framtidsalternativ eller ett sätt att utveckla EU!
Götilda

torsdag 21 maj 2009

Funderar över individuell yttrandefrihet. I princip har alla rätt att säga sin mening, att bidra till en demokratisk debatt. När många deltar och vi lyssnar på varandra kommer vi på de bästa lösningarna. Så är det i teorin. Själv har jag alltid känt min yttrandefrihet hämmad (vilket kan förvåna en del som tycker jag är rätt högljudd).
Först var jag kommunist - då skulle jag säga som partiet bestämt
Sen blev jag journalist - då skulle jag vara objektiv. Det gick inte att intervjua en socialdemokrat om jag var moderat och vice versa. Alltså fick jag smyga med mina egna värderingar.
Nu är jag tjänsteman - äntligen! tänkte jag, kan jag bli en vanlig människa som kan gå med i en demonstration, ett parti eller skriva insändare.
Men det var inte så enkelt som jag trodde. En tjänsteman jobbar åt politiken. Om jag tycker tvärtom mot vad min arbetsgivare bestämt eller om majoriteten byts ut och jag får order att göra tvärtom så ska jag göra det. Återigen objektivitet. Den svenska tjänstemannamodellen är urgammal, flera hundra år, och har hållit stilen rätt bra. En tjänsteman gör sitt jobb utan mutor eller åsikter. Gedigna underlag för politiska beslut. Jag är för.
Problemet är väl att debatten i samhället smalnar. Jag kan gå och bära på åsikter som ingen annan för fram. Hela områden diskuteras inte alls.
Några exempel: Lärares arbetstider, föräldrainflytande, lärares digitala kompetens, IT-branschens inflytande på digital utveckling... det finns massor av intressanta frågor som ingen tar upp.
Då kliar det i mina fingrar att skriva på bloggen, men var går gränsen? Var finns min medborgerliga yttrandefrihet? Inte vet jag. Jag testar
Götilda

söndag 17 maj 2009





















Det är tur att det finns pioner. Det är tur att det är helg ibland. Det kanske gör att det går att komma igen så småningom. Efter flera veckor med tid, kraft och totalt engagemang som blir helt sopat under mattan är det svårt att skratta sig igenom livet.

Demokrati har en definitiv svaghet. Det är svårt att bli omvald för den som tar ansvar, sparar och drar ner på det vi tar för självklart. Skolor till exempel.
Kanske är det dags för någon politiker att tydligt säga att valfrihet inte bara betyder lycka för alla inblandade.

900 elever har i höst lämnat våra skolor och tagit med sig pengar för lärare och hyror. Nästa läsår kan det bli 500-1000 till. Kul för dom, men föräldrar och andra vuxna borde begripa att vi inte kan ha kvar alla skolor som de lämnat.
Men där blir det kortslutning - inte vår skola i alla fall!!!

Ska jag dra någon slutsats av vårt misslyckande så är det tre:
Vi måste kommunicera bättre vad som händer när elever lämnar de kommunala skolorna.
Vi måste vara genomtänkta och eniga.
Detta tar tid och många diskussioner, både internt och externt.
Jag skulle önska att politikerna var tydligt med i den diskussionen.
Götilda

måndag 11 maj 2009


Idag fick vi en ny gymnasierektor. Två kvinnor ersätts av en man. På den andra skolan är det två manliga rektorer. På den tredje en man. Vår nye förvaltningschef är en man. Vår nye kommundirektör är en man.
Alla dom här är trevliga, duktiga kompetenta personer, men en överväldigande majoritet av dem de basar över är kvinnor.
Nog signalerar den här arbetsgivaren tydligt att här ser vi inte kvinnors kompetens och här satsar vi inte på att utveckla kvinnligt ledarskap.

Det är dags nu tjejer, vi kan inte vänta på att nån annan ska bryta gubbväldet. Börja spring mot målet!
Götilda

tisdag 5 maj 2009


Varje dag innehåller märkliga händelser. Idag var en av dom ett samtal från en gammal kompis som berättade att hon träffat en jägmästare som jobbade med frilutsliv på nationell nivå. Helt spontant hade han börjat tala om att friluftslivet skulle utvecklas i samma riktning som min pappa jobbat. Han hade aldrig träffat pappa, men visste massor om hans trollstigar och tokiga projekt för att få ut barn och gamla i skogarna och lära dem om natur och skogsvård.
Jag blev alldeles varm om hjärtat. Tänk att min tokiga Vasaloppsåkande (1956) pappa har satt spår som lever.

Kommer osökt att tänka på den dikt min farmor textade i guld när hon gick på Konstfack och som brorsan och jag lärde oss utantill som små:
"Stora männskors levnad lär oss
att vi kunna leva ädelt
och på livets ökenvandring lämna spår utav vår fot i sanden
Spår som kanske så en annan arm förtvivlad hjälplös broder
ser och tar till rätt och ledning"

Goethe

Det skulle han gillat storSven.

Götilda

söndag 3 maj 2009


Har inte skrivit på länge. Under tiden har våren kommit i full karriär. Vi tog en tur till Jäders kulle och såg tusentals backsippor. Cyklade till gamla puben i en doft av nyutslagen slånbär.
Det långa stoppet beror på jobbet. Har varit helt absorberad av uppgiften att på omänskligt kort tid skriva utredning om att lägga ner två grundskolor. Jobbat över nästan varje kväll, mött föräldrar, politiker, ekonomer, statistiker... när jag kommer hem är det inte över, det står i tidningarna och på Facebook har de bildat en grupp "Rädda..."
Grubblar över mitt ansvar som tjänsteman. Jag gör en utredning på tydligt uppdrag av politikerna. Friskolorna tar elever och vi måste agera för att inte våra skolor ska stå med allt glesare mellan bänkarna. Jag tror på det jag skriver, men det är ändå inte lätt. Vad är mitt eget ansvar för de förslag jag formulerar? Har inte hunnit tänka klart i varje detalj och det får så stora och tydliga konsekvenser. Sexåringar som får åka skolskjuts till en annan skola i stället för den lilla byskolan. Bygdens framtid.
Det måste gå fort och det är inte heller vårt fel. Reglerna säger att en friskola kan komma i mars och meddela att de startar. Om vi ska ha någon möjlighet att göra något som får effekt innan 2011 måste beslut tas i mitten på maj. Kan man göra allting rätt på den tiden?

Jag har i alla fall sått tre sorters sallad idag.
Götilda

måndag 20 april 2009

Den individuella valfrihetens evangelium


Har lagt ner skolor hela dan och är lite trött. Reflektion.
Individuell Valfrihet - det har de senaste årtiondena varit det högsta av mänskliga rättigheter med så mycket positiv laddning att det inte går att viska en invändning.
Nu är skolan på väg till ett systemskifte utan någon egentlig debatt alls. Absolut frihet gäller den individ som vill starta en skola, eller den förälder som vill sätta sitt barn i en speciell skola. Men vad som är bra för oss alla tillsammans diskuteras inte.
Det finns inga fria luncher. Upprörda föräldrar säger att deras valfrihet betyder att flytta ut på landet till en liten landsortsskola.
Tyvärr hann deras grannar välja före och tog en skola i stan. Då minskar möjligheten att bedriva skola på landsbygden.
400 elever i den nya skolan. Minst det dubbla får byta skola, klass eller lärare. Vems valfrihet?

Vi har mycket länge haft ett skolsystem där vi demokratiskt diskuterar oss fram till vilka skolor och vilken utbildning som är bäst för de flesta. Det har gått bra. Vi är topp tio i världen när det gäller kunskap. Visst, det sjunker lite, men det har skett sedan vi började utveckla den välsignade valfriheten. Sambandet är svagt, men konkurrensen har i alla fall inte lett till bättre kunskapsresultat.

Men den kommunala skolan är en del av problemet. Intresset för demokratisk dialog med föräldrar, elever och politiker om vilken skola vi ska ha är minimalt. I praktiken finns bara en möjlighet för föräldrar som är missnöjda eller önskar något annat - byt skola!

Vi befinner oss redan i en skolorganisationen som är ett tillfälligt bygge. Varje år ny skolorganisation, beroende på vad elever och företag väljer. Unga lärare får vänja sig vid projektanställning där du byter arbetsplats, grupp och metoder varje läsår.
Barnen är vana från förskolan att personal och kamrater är ständigt utbytbara. Det blir samma sak i skolan. Barn bussas runt, ständigt på jakt efter den optimala skolan.

Jag känner mig gammal, men jag är glad att mina barn fick gå i en skola där jag känner både deras lärare, klasskamrater och klasskamraternas föräldrar. Där vi stått vid samma fotbollsplan och vaktat på samma skoldisko, där man hejar i Konsum och läser födelse- och dödsannonser på bygden. Jag tror att social kontroll och nätverk kring barnen är bra när de är små.
Och jag tror på att gemensamma val är lika viktiga som individuella
Götilda

söndag 19 april 2009

På spåret mot målet


Detta har jag lärt mig efter sex år i skolans värld - Skolan styrs med god vilja och muntlig kommunikation.

Oficiellt styrs den av riksdagens beslut om läroplaner, men att det är en illusion har Davidssons statlig utredning grundligt visat.
Vad som faktiskt sker kunskapsmässigt i skolans värld vet vi alltså mycket lite om. Däremot spekuleras det flitigt både politiskt och i media. Mycket handlar om de få internationella mätningar som görs - de får därför en orimligt stor betydelse i debatten.
Skoldebatten präglas av mycket tro och lite vetande. Det må vara hänt. Det större problemet är att utvecklingen i skolan i stor utsträckning präglas av enskilda individer, i praktiken den enskilde lärarens kompetens och engagemang. I bästa fall av ett samspelt arbetslag. Erfarenheter och kunskaper delas inte, utvärderas inte och utvecklas därmed inte.

I praktiken stampar folk omkring åt olika håll på fjället, en del går åt rätt håll, andra går åt fel, men alla sjunker ner i snön med varje steg, för de har inte ens skidor på.

Som kommunkatör vill jag ha ett nedskrivet och systematiskt arbete med kunskapsutveckling. Jag vill arbeta med dokumenterade processer - planering med tidsplaner, ansvar, aktiviteter och utvärderingar som kan leda vidare och högre i utvecklingskedjan. Sådana processer går att kommunicera, de går att diskutera och därmed förbättra.

Med processer följer var och en i sin takt uppkörda spår som leder oss, först mot kaffepaus på renfäll i solig sluttning och sedan mot utsikten och nerförsbacken från toppen av fjället.

I sex år har jag försökt att på olika sätt framföra detta sätt att jobba. Det går utmärkt när det gäller ekonomi, det går hyfsat när det gäller lokaler, men när det gäller utveckling av lärande och fostran går det frustrerande långsamt.

Nu ska vi få två chefer som uttalar sig för processinriktat arbete. Kan jag hoppas på en förändring?

Götilda

måndag 13 april 2009


Vår! Min farmor, Anna Sofia Götilda, målade vasen med vintergäck 1933. Idag plockade jag de första vitsippporna också.

Såg att majoritet och minoritet i kommunfullmäktige använt kommunens webb för att beskriva hur de ser på det ekonomiska läget. Såg också att det inte låg som en puff i topp på webbsidan.
Utmärkt att politikerna använder webben tycker jag. Varför?

I informatörsgruppen som byggde webben var alla överens om att denna informationskanal ska ge service till medborgarna. Hur söker jag bygglov? När är det allmänhetens åkning på skridskobanan? Såna frågor ska gå att få svar på.

Jag är så vitt jag förstår den enda som menar att det inte räcker. Kommunen är inget företag inom servicebranschen som vilket bolag som helst. Vi är en demokratiskt styrd organisation där medborgarna betalar för att vi ska utföra gemensamma tjänster utan vinst. De valda politikerna förvaltar medborgarnas uppdrag att övervaka hur pengarna används.

Demokratin blir meningslös och oanvändbar om inte medborgarna har insyn och kan följa hur tjänstemän och förtroendevalda använder deras förtroende. Förr kände de flesta en politiker och kunde fråga. Så är det inte idag. Med webben har vi för första gången fått en verklig möjlighet för medborgarna att följa vad som sker med deras skattepengar.
MEN det kräver att vi berättar det. Varför bygger vi rondeller? När togs besluten och vilka var för och emot? Hur fördelas pengarna i budgeten för åldringsvården, går det mesta till hemtjänst eller serviceboende, vad tjänar ett hemvårdsbiträde... svaren finns i förvaltningarna. Det är skrivet och klart att lägga ut. Ibland måste man kanske sammanfatta eller förenkla, men egentligen borde allt skrivas så enkelt att alla medborgare förstår - en politiker är ju en vanlig medborgare och ska förstås förstå vad vi håller på med.
Ingen är intresserad var det svar jag fick. Nå i så fall är inte så stor skada skedd, men det är bara att följa debatten på ekuriren så ser man att folk har ett stort intresse för vad vi gör i kommunen. I skolans värld är vi i media flera gånger om dan. Visst finns intresse, men vi låter folk älta rondeller i evigheter utan att gå i svaromål eller visa att vi lyssnar. Det är odemokratiskt.

Webben har den egenskapen att vi kan använda den för ofiltrerad information direkt till medborgarna. Vi behöver inte gå via media. Därmed inte sagt att media inte behövs. Deras granskning blir inte sämre av att vi ger den version vi vill och debatten gynnas.

Använd kommunens webb för demokratin!

Götilda

lördag 11 april 2009


Om jag skulle beskriva lycka så är det nog att gå på fjället en solig och vindstilla dag. Ett par sådana dagar hade vi på vår påskresa till Idre. Det är något med fria horisonter där blicken svindlar som gör en till en mer harmonisk människa.
Slalom är också bra. Det är härligt att kasta sig ner för en brant och känna att man behärskar farten. Att det sen betyder ganska långa och desperata svängar ibland spelar mindre roll. Men långfärdsskidor är något annat. Det är något med att man får kämpa. Det kan gå tio dagar med motvind och gråväder på en perfekt dag. Det går mycket svett och skavsår för att stå där ensam i tystnaden och se ut över hela Norges fjällvärld. Tänkte en del på det när jag jobbade med knarkare på 70-talet. Den där snabba kicken mot upplevelsen du arbetat för att få. Tja, moralist? Nja, tror inte det.
I alla fall - Idre är bäst!
Götilda

onsdag 1 april 2009

Ljuset har kommit och idag var första gången jag gick ut i trädgården efter jobbet. Det är som om man plötsligt har ett liv igen. Koltrasten sjöng.
Pappa lärde mig att man ska alltid rensa fram det finaste man har i trädgården. Nu står julrosorna där och lyser i den svarta myllan. Jag har inte lika många snödroppar som grannen, men några har jag och rätt många vintergäck. Krokusen visar lite grann färg och tibasten har stora knoppar.
Götilda

söndag 29 mars 2009

Det råder delade meningar om det här med att släcka ljus. Spelar det nån roll? Tja, det har blivit en ovanlig diskussion om att göra saker tillsammans, underifrån. Nu talar jag inte om att TV ordnar nån gala för att få egen kredd. Inte heller om välgörenhet, knytblusdamer som plötsligt tycker det är chic med Stadsmissionen.
Nej, jag talar om det som Ulf Lundell sjunger "när folket vill så bygger folket landet". Om folket bara visste hur det skälver i stadshuset, bankpalatsen eller företagens huvudkontor när ett gäng ställer sig på torget så skulle de bli förvånade. För det är faktiskt så att demokrati fungerar. Dom som är valda vill bli omvalda. Orsaken kan vi diskutera en annan gång. Dom som säljer måste ha köpare. Dom som lånar ut måste ha sparare och låntagare.
Kruxet för vanligt folk är att det behövs någon som samlar opinionen. Och hur kan vi veta vem i hela världen man kan lita på? Just nu är det förstås tveksamt med fackföreningar, banker, politiker och det mesta. Då finns risken för att Sverigedemokrater och andra skumma typer får gehör.
I detta fall så menar jag:
1. Klimatet är en avgörande framtidsfråga
2. Världsnaturfonden är OK
= då släcker jag ljuset. Därmed visar jag tillsammans med många tusen andra att vi tycker 1+2. Det är bra.
Hur man ska lösa ekonomikrisen är värre. Både Jan Guillou och Åsa Lindeborg på Aftonbladets kultursida har tänkvärda åsikter. Glöm heller aldrig Johan Ehrenberg, han är alltid bäst!
Götilda

onsdag 25 mars 2009


Just nu jobbar vi intensivt för att öka grupperna och ta bort personal i förskolor och skolor. Varför? Vem bär ansvaret? Klockrent bankdirektörer i USA som mot allt bättre vetande lånar huspengar och förutsätter att villapriserna ska stiga i evighet. Höga bonusar kantar vägen i banker, finansbolag och försäkringsbolag över hela världen. Fartblinda för pengar och ingen har sagt emot på 30 år. Men nu börjar tornen skaka - bittra röster når ända in i styrelserummen. Vem är det då som råkar illa ut? - En kvinnlig fackföreningsledare.


Nej, jag säger inte att hon har gjort rätt. Den som delar säng med fan får nog ro båten i land. Att sitta med näringslivet och vara överens har sina risker. Men inte tusan är facket huvudfienden när en direktör får hundra miljoner kronor av mina pensionspengar. Ska nån hängas så är det han - som dessutom har mage att flytta ut sina egna pensionspengar innan han sänkte mina!

Bilden visar den typ av bonus som en bankdirektör fick förr i världen. Återgå till den tiden!



Götilda

tisdag 24 mars 2009

Fri konkurrens?


Jag är med och driver ett bryggeri. Tänk dig att det startade ett nytt bryggeri i stan. Då var vi tvungna att betala hyran för det nya bryggeriet, ta en andel av vår öl och ge till det nya bryggeriet för att få "fri konkurrens".

Underligt? Inte alls! Så fungerar det när ett privat bolag vill konkurrera med offentlig sektor.

En ny skola har startat i stan. Vi betalar deras hyra ur den budget som vi har till våra kommunala skolor - alltså måste vi lägga ner en skola för att få det att gå ihop.

Men inte nog med det. De tar 300 av våra elever och med dem följer 20 miljoner kronor ur den budget vi har för de kommunala skolorna. Det vore ju enkelt om de anställda 25 av våra lärare och tog alla elever från den skola vi måste lägga ner. Men icke. Förra gången tog de inte en enda lärare och eleverna kommer från alla möjliga skolor där det blir lite mindre elever i några klasser.

Vi får säga upp personal, slå ihop och flytta runt elever, allt för att 300 elever ska få "valfrihet". Hur många hundra elever som får det sämre nämns inte.


Återstår den heliga valfriheten. Föräldrar som väljer den nya skolan köper grisen i säcken. De vet inte vilka lärare som kommer att arbeta där (men troligen färre med lärarutbildning eftersom det är tydligt att friskolor har färre utbildade lärare) De vet inte mycket om pedagogik, lärartäthet, resultat, arbetsmiljö, bibliotek, datorer... Men kön är alltid lång till en nystartad friskola. Varför? Kan nån förklara det för mig!

Jag tror på att skolan behöver ruskas om och tänka nytt. Jag tror att de som väljer friskolor gör det i ett slags protest mot en förstelnad skola. Jag upplever att i stället för att sätta press från yttervärlden på att skolan ska anpassa sig till omvärlden så har friskolorna blivit en flyktväg för resursstarka föräldrar som inte ser något annat alternativ. Tyvärr ser jag få exempel på nyskapande pedagogik och småskaliga experiment. Det är stora bolag som brer ut sig i hela landet.


Vad är mitt alternativ? Att skolan ska lyssna på föräldrar, elever och omvärlden. Eleverna ska ha den skola de önskar sig, inte ett reservat från 1842 år folkskolereform.


Götilda

söndag 22 mars 2009




Idag har jag
tvättat och hängt lakan.
Veckohandlat maten och stuvat in den
Strukit tvätt
Lagat middag
Lagat köttbullar att ha i veckan när mellangossen kommer på besök
Sett sonens volleybollmatch
Tagit hand om pappers- och plastinsamlingen
och ett antal andra smärre saker som att plocka undan tidningar och vara alllmänt tillgänglig för sonen och hans kompisar.
Skrivit veckobrev till ölklubbens webb
Arkiverat stämmoprotokoll och kvitton från Bolagsverket.

Allt medan maken bryggt Fröslunda tjeckisk pilsner från 07.00 till 19.30


Vilket av detta tror ni människor pratar om och jublar över?

Här är det på sin plats med ett citat av Marit Paulsson som sitter på vår kylskåpsdörr:


Vad är skillnaden mellan kvinnor och män?
-Tja. Med min hushållsassistent har jag bakat ungefär 300 kubikmeter limpa, men du ser inte en enda jävla limpa här, eller hur? Under samma tid har Sture och grabbarna byggt en lada med betongfundament som det tar en ISTID att få bort. Men de skulle inte ha byggt den utan limporna och utan rena byxom och omplåstring och sånt.


Tän på den ni ungdomar!


Götilda


onsdag 18 mars 2009

Det finns saker som gör livet lättare och ljusare, tex http://pareriksson.wordpress.com/

En högsta chef som bloggar! och som skriver bra dessutom. Som skriver om skolans digitalisering! Kanske ska nya tider randas när inte en lärare kan säga "jag har inte tid att lära mig power point".
Kanske kan vi börja kräva att skolan arbetar enligt läroplanen " Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången skolgång... kan använda informationsteknik som ett verktyg för
kunskapssökande och lärande"
Kanske finns det hopp om en kommunikativ framtid.

Götilda

söndag 15 mars 2009

Positiva dagen


Första vårdagen! Underbart väder, satt i solen på altanen och somnade i värmen.

Julrosen blommar i snön, liksom vintergäck! Såg stora sjok av snödroppar i en annan trädgård.

Umgicks i stället för att se Melodifestivalfinalen, men vinnaren var en riktig höjdare. Svenska folket väljer en seriös sångerska som inte visar benen upp till naveln.


När folket mullrar får till och med bankdirektörerna ge sig! När hände det senast att ilskan nerifrån nådde in i direktörsreservatet?

Götilda

onsdag 11 mars 2009


"Hur länge kommer papperstidningen att överleva" frågar en kompis på gammelmedia. Bra fråga. Jag vet inte svaret, men jag är övertygad om att vi befinner oss i ett kommunikationsmässigt paradigmskifte. Det finns ingen väg tillbaka nu när jag kan uttrycka mig fritt, utan journalistiska mellanhänder på webb, blogg, facebook, bilddagboken...

Eftersom kommunikation är själva blodomloppet i all produktion och i umgänget mellan människor är det svårt att se vad som kommer att hända, men det går fort. Att vända från att jorden var platt till att den blev rund tog flera hundra år. Att se människan som en individ med ett eget värde både som tänkande varelse och som produktionsmedel tog väl mindre än hundra år. Den digitala utvecklingen går svindlande fort. Det är inte mer än 6-7 år sen jag fick min första mobil. Den första datorn är väl cirka 20 år sedan.


Den stora förändringen sker när någon går in i webb 2.0 och blir producent i stället för konsument. Efter 25 år på nyhetsmedia trodde jag väl aldrig att jag skulle sluta se nyheterna på TV. Nu undviker jag att reta mig på undermålig information, dåligt pålästa journalister, enögd och inskränkt nyhetsförmedling och brist på globalt perspektiv.

Jag läser hellre Johan Ehrenberg på ETC, kommenterar utvalda bloggar och byter tramsig information om vad folk har för sig på Facebook.

Men jag måste erkänna att jag fortfarande tycker det är skönt att sjunka ner i soffan med en dagstidning. Det är väl gammen.
Götilda
(Bilden har jag lånat från en trädgårdsblogg i Södertälje)

söndag 8 mars 2009



Det är märkligt med dagens digitala verklighet. För 40 år sen satt jag på källarstenen i Tylösand och blickade förväntansfullt mot framtiden. Sen åkte jag ett år till USA. Nu sitter jag i min villa och konverserar på Facebook med min egen historia.

Det började med en kontakt med den klass jag gick i. Överviktiga, grånade och ärrade män och kvinnor i uppenbara maktpositioner ser på mig i dataskärmen. Deras liv avspeglas i länkar, bilder och vänligt intresserade meddelanden.

Sen kom napp från mina 15 år i Stockholm. Människor som varit en viktig del i mitt liv då, men som jag knappast tänkt på de senaste 20 åren dyker upp med en förfrågan; Vill du bli vän med mig igen?

Vill jag? I första vändan blev jag så förvirrad att jag slutade svara. Vad beror det på? Jag åkte tidshiss och började fundera på hur jag var då och hur jag är nu. Var inte beredd pådet.
Har vi något att säga varandra på ålderns höst? Jag vet faktiskt inte, men känner mig rätt glad åt återfunnen vänhistoria. Det är i alla fall en ny företeelse i mitt liv och kanske i tiden också.

Götilda

onsdag 4 mars 2009

Arbetets mening

Har funderat en del på meningen med att arbeta.
Att göra semlor är ett klart exempel på arbetets glädje. Sonen och maken jublar. Tycker själv det är gott.
Sommaren 1980 på mitt första journalistvikariat när jag intervjuade strömmingsfiskare och auktionsförrättare - det var också en stor glädje, jag över att få uttrycka mig i skrift och dom över att någon intresserade sig för vad dom gjorde.

Jag har nog alltid varit en arbetsmoralist, tyckt att det är arbetet som är meningen med livet. Stort eller smått, att bidra till att livet går runt. I det ingår att förhöra läxor, snyta, mata, sitta vid fotbollsplaner och på andra sätt ge ungarna en bra start.
Gränsen mellan arbete och kärlek är snäv. Kärlek är minsann ingen semester, det kräver både fysiska och psykiska insatser.

Men sen har vi det arbetet som ingen vill ha. För tusentals varslade och uppsagda är det en realitet. Jag minns ännu känslan när jag var färdig med min socionomexamen och ingen vill ha mig! Oerhört kränkande. Det löste sig och sen dess har jag arbetat och arbetat för hela slanten.

Jag har alltid sett till att jag haft meningsfulla arbetsuppgifter. Det är förstås en lyxsituation. Tidvis har jag haft fantastiskt flyt, känt att det jag gör betyder en del. Jag har lärt mig mycket med åren. Tycker aldrig jag varit bättre, men det är inte alla som håller med om. De senaste åren har en stor del av mitt arbete blivit slängt i ett hörn. Det är minst lika kränkande som att vara arbetslös. Tampas nu med att komma igenom det läget. Hur det går får vi se.
Götilda

torsdag 26 februari 2009

Ruggigt

Man vill inte tro att det är sant. Stod vid lunch i går och tittade hur lågorna fortfarande härjade i Stadshotellet, tillsammans med många andra som var lika chockade.
Hur kan en människa bli så ond att hon tänder på ett hotell fullt av gäster? Det gör ont att tänka på att det finns såna monster så nära inpå.
Känns extra trist detta Jubileumsår när vi skulle visa upp vår fina stad för varandra och andra. Nu har vi ett svart gapande hål mitt i stadsbilden.
Ta nu chansen och bygg något riktigt häftigt modernt mitt i vår gamla upprustade industristad!
Götilda

måndag 23 februari 2009

Utantilläxa


Sju kilometer. Bra före men lite grått. Funderar på att lära sig utantill (vilket konstigt ord). Det är inte högrankat idag. Har till leda hört hur värdelöst det är med psalmverser och Hallands åar, snart behövs inte ens multiplikationstabellen.

Men jag undrar, går det att lära sig tyska utan att kunna böja verb i sömnen? Är vi själva beredda på en arbetskamrat som säger en äpple och ett bok? Hur klarar man sig utan att ha en formel för att räkna fram procent tatuerad i hjärnbarken?

Är inte utantill detsamma som det du kommer ihåg även efter skrivningen eller läxförhöret? Det som är bestående kunskap. Den kunskap som liksom är skelettet när du söker svar på detaljerna hos Google.

1632, 1789, 1917, 1949 några personliga årtal som jag använder som fasta krokar när jag möter andra händelser i media, böcker, samtal. Jag relaterar. Tyvärr växte jag upp i en nationell och västerländskt fixerad kultur. Har inga referenser till perserriket, kinesiska kejsare, afrikanska kungadömen eller islalms storhetstid.

I dagens skola lärs inget utantill. Jag är övertygad om att forskningen snart kommer att visa att vi förstört ett viktigt minnescentrum i hjärnan genom brist på övning. Ökande Alzheimer i tidiga åldrar.
Det lustiga är att barnen själva kompenserar. Sonen kunde alla spelare i svenska landslaget redan som tvååring - värdelöst vetande, javisst. I vår familj går det att få snabbt besked om alla Liverpools mål och målgörare på den här sidan andra världskriget. Hur många åttaåringar kan värdelösa popsånger på engelska och svenska och hur lätt är det att lära sig ett invecklat förkortningsspråk för mobil och chat? Och så vidare.

Vad vi förut lärde ut till barnen var uttryck för ett kulturarv; katekesen, psalmverser, dikter som alla kunde citera, Nils Holgerssons underbara geografilektion genom Sverige. Vi kunde i mötet med andra nämna några ord, alla förstod. I dagens mångkulturella samhälle är det Carola och Steven Gerard som ungdomarna har gemensamt. Torftigt, javisst!

Jag är ingen vän av att alla ska lära sig samma saker. Tror inte längre det finns något sådant allmängods. Barnen måste lära sig söka kunskap, men något av det vi tror på kanske vi skulle låta alla lära sig. Hur vore det om alla svenska barn kunde FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och den gyllene regel som finns i alla religioner. Den senare är i alla fall kort.
Götilda

söndag 22 februari 2009



Det var fint i skogen idag med nysnön, men det kärvade rejält. Det var som om snön höll emot och ville stoppa varje glid. Åkte ändå en mil.

Funderade på den där professorn som forskat om framgång och funnit att nätverk var den enskilt viktigaste faktorn. Det kan bara vara i vår superegovärld där man måste forska sig fram till en urgammal sanning:
Ensam är svag - tillsammans är vi starka

Tänker på det när någon står i rampljuset. Det kan vara en filmstjärna, en förvaltningschef, en nyföretagare, en vetenskapsman eller företagsledare. Hur många har hjälpt och stött honom? (för det är nästan alltid en man) Vem har gjort arbetet, lagt pengarna, gett råd och stöd, kommit på ideerna. Bakom varje framgångsrik person står en armè av andra.

Det är samma sak när någon misslyckas. En minister, en företagsledare... vilka var det som hellre solade sig i glansen och tjänade pengar eller karriär än att tänka efter och säga ifrån; håller det att göra så här? vad blir konsekvensen?

När det handlar om en finanskris eller en klimatkris handlar det om tusen sinom tusen personer som inte sa ifrån, som inte tog sitt ansvar.

Förr, på min gamla tid talade vi om kollektiv. Jag tror att skillnaden är att vi ändå måste inse att vi alla är olika individer och att vi alla har ett enskilt ansvar. Det talades inte så mycket om då, men faktiskt inte nu heller. Den bistra sanningen är att det kostar på att ta eget ansvar. Världen är nerlusad med gamla bankkamrerer som sa ifrån och hamnade på soptippen. Hur många kvinnor i ledande ställning har tigit eller hamnat vid sidan av för att de sa ifrån? Kollektivet är bra att dölja sig i, men den som tiger samtycker.

Detta var nog rekord i försök att ge innehåll åt gamla floskler.

Götilda