måndag 11 november 2013

Skratta åt självplågeriet!

Kan feminismen få fart genom mer humor? Efter att ha läst Caitlin Moran tror jag i alla fall det kan bidra till minskat självplågeri med snöre i röven, järnband i bysthållaren och att använda knivar, kemikalier och hett vax för att få bort nästan allt hår på kroppen.

Caitlin Moran är absolut ingen moraltant. Ska man anmärka på något så är det en väl stor dos droger på vägen mot musikjournalistikens höjder, men hon går i Doc Martinkängor och får högklackatindustrin att dra efter andan. Hur många par står oanvända i din garderob? och hur många minuter är ditt rekord för att ha kvar stiletterna på fötterna?
Vid semesterstudier av modeindustrin Mekka, Italien, noterade jag att ungefär hälften av alla kvinnor hade sportskor och resten hade nästan enbart sköna platta skor på fötterna.

Moran gör också upp med ett av många arbetsmiljöproblem inom prostitutionen, nämligen att de inte får ha hår utom på huvudet och kring ögonen. Tid, pengar och avsevärd smärta eller risk för skador kostar det att ständigt vara hårfri. Varför har det spritt sig utanför budoirerna?

Underkläder ska vi bara inte tala om. Jag har personligen träffat en ung kvinna som påstod att hon trivdes i stringtrosor. Det måste hon vara rätt ensam om, för att inte tala om att det knappt går att köpa en BH utan stål eller hårdplast som ska tukta kroppen. Jag minns min ungdoms höfthållare och korsetter som gick att köpa i Åhlénskatalogen. De tryckte in hullet på ett ställe och så vällde det ut på ett annat, samtidigt som det var svårt att andas och ha en normal matsmältning. Nu är de tillbaka.

Alltså, om du vill piffa upp samlivet går det bra att ha en stringtrosa i handväskan och byta när det drar ihop sig, eller om festklänningen kräver en klyfta mellan brösten så tryck ihop dom med järnband just den gången. Om nu partnern protesterar så få honom att fundera på alternativet att du skulle kräva att han ständigt hade en stålställning för att framhäva sina ädlare delar.

Glada, sexiga kvinnor har sköna kläder och är nöjda med sin kropp även med hår, hull och skavanker!
Cassandra

fredag 23 augusti 2013

Framtid för Eskilstuna

Tillbringade ett dygn i Norrköping i sommar. Häpnade över det fantastiskt väl bevarade och gemensamt påkostade industrilandskapet med vatten, renoverade byggnader och nytt i anslutning till det gamla. Muséer, idrottsarenor, kultur.

Var också i Liverpool några dagar. En på många sätt nedgången industristad som satsat stort på att renovera dockorna nere vid floden Mersey och bygga ett helt nytt kommersiellt centrum. "För varje privat krona har kommunen lagt till sex" sa hon på turistbyrån. Såg Chagallutställning och nya kommunala muséet, men missade konserten i idrottsarenan eftersom Neil Young ställde in.

På båda ställen vill man vara, antingen som turist eller kanske bo eller driva företag. Båda ställena har många likheter med Eskilstuna; industristäder som haft tuffa tider men är på väg att resa sig genom att satsa på stadsutveckling.

Kan inga detaljer, men tror inte andra städer har samma problem med att varje förändring stöter på stort motstånd; att flyta en staty 20 meter, att som alla andra ordna en gemensam stadsfest, att en stad som fördubblats i storlek behöver större simhall, idrottsarenor och muséer väcker en lite grupp på insändarsidor, ifrågasätts på nyhetssidor och bekämpas av oppositionen.
Blir dyster av att läsa tidningen. Visst ska vi vara kritiska och ifrågasätta, men som vi sa till ungarna när dom var små "tonen är fel".

Jag efterlyser en positiv vision om Eskilstunas framtid från de som alltid säger nej. Kommunen satsar redan utan jämförelse den största delen av budgeten på vård-skola-omsorg, och det behövs mer pengar, men det räcker inte enligt min syn på saken. En stad med landets bästa vård-skola-omsorg, men nersliten och utan satsningar på stadsmiljö, kultur, idrott, parker, friluftsliv och nöjen har ingen framtid. Dom satsningarna blir inte av om vi ska lita till privata initiativ.

Det är val nästa år. Jag vill gärna veta oppositionens syn på hur utveckling som inte handlar om kommunal kärnverksamhet ser ut.
Cassandra

torsdag 4 juli 2013

I huvudet på en journalist

På semestern läste jag Maria Pia Boëthius bok Mediatan. Den rekommenderar jag till alla journalister, till alla män och till alla kvinnor. Varför - jo, den fick mig att tänka på hur vår världsbild formas.

Jag har följt och uppskattat Maria Pia B länge, framförallt sedan jag började läsa hennes kolumner i ETC regelbundet. Annars är hon numera medvetet helt utanför mediebruset. Annat var det förr. Maria Pia började som 20-åring på Expressen och har sedan dess gjort allt som går att göra i medieeliten. Det senaste publika var när hon var med och verkade för ett feministiskt parti.

Boken Mediatan tar sin utgångspunkt just i medieeliten och hur den formas genom ett belöningssystem där de fina jobben, stora bildbylines och stora pengarna delas ut till dem som förstår det som M-P kallar "Grotesken".

Jag har själv arbetat inom Grotesken, inte alls på samma nivå, men känner ändå igen vad som ger beröm och dunkar i ryggen. Det är ett slags självspelande piano där upplagor och en underförstådd politisk agenda gör vissa ämnen och personer till "rätt" och andra till "fel". Jag känner en nästan fysisk lättnad när hon sätter ord på det som jag trott mig om att vara nästan ensam om att tänka.

Mest berörd blir jag nog av att hon vågar lämna ut allt. Själv känner jag fortfarande en lojalitet, inte minst med de gamla arbetskamrater som fortfarande jobbar kvar och kanske tror på vad de gör. Men tyvärr så tjänar min lojalitet mest att hindra en klarsyn - de som ska värna demokratin är inte demokratins vänner.

Kravet på "objektivitet" gör det nästan omöjligt att skriva. Verkligheten är inte objektiv, alla händelser och beslut gynnar eller missgynnar olika enskilda och grupper. Resultatet blir en ensidig journalistik på makthavarnas villkor som får ett våldsamt genomslag när det inte finns alternativ.

Journalisterna får inte och ofta kan de inte heller beskriva verkligheten så invecklad som den faktiskt är. Samtidigt är deras självbild att "granska" och då blir granskningen ytlig kritik och i värsta fall drevjournalistik. I drevjournalistiken finns aldrig, aldrig en hederlig journalistisk vilja att skildra verkligheten. Då förvandlas journalisterna till en blodtörstiga flock utan mänskligt förnuft och känsla där den enskildes ansvar helt försvinner.

Men boken innehåller mer än så. Den går vidare från feminismen till att granska manligheten och vad den spelar för roll. M-P resonerar med filosoferna och gör en intressant egen filosofisk tolkning av vad som styr världen.

Läs den som omväxling mot Almedalens ytliga mediebild av politik!
Cassandra

torsdag 11 april 2013

Är de korrupta i kommuner och landsting?

Enkäternas tyranni har slagit till igen. Hälften av de som svarat tror att politiker och tjänstemän i kommuner och landsting är korrupta påstår de i TV. Man häpnar. Varifrån kommer den uppfattningen?

Efter ett liv i nära kontakt med kommunala politiker och tjänstemän kan jag förstås anses som misstänkt. 20 av de åren har jag dock bevakat dem som journalist, så det borde väl borga för en viss objektivitet. Jag har umgåtts med politiker och tjänstemän dagligen i många år.

Min åsikt är entydig - visst finns det någon promille bovar och idioter i kommunal tjänst och något fler som bara ser till sin egen karriär, men det finns det överallt. De allra, allra flesta politiker och tjänstemän är hårt arbetande, ambitiösa, underbetalda och djupt engagerade i att göra livet bättre för dem som bor i deras kommuner eller landsting!

Varifrån kommer då denna djupa misstro? De flesta människor har inte personlig erfarenhet. Jag tror inte de menar sjuksköterskor, lärare och undersköterskor som de träffat själva.
Journalister, granska er verksamhet! Vad sprider ni för bild av demokratin?

Det är djupt oroande för vår demokrati om människor inte litar på dem de valt att sköta våra gemensamma angelägenheter. Tanken svindlar när jag försöker förstå hur dessa medborgare tänker att sjukvård, skola, miljöfrågor, utrikes relationer, arbetslöshet... ska styras. Eller vad deras eget ansvar är.
Cassandra

onsdag 3 april 2013

Jag är de 90 procenten

Bästa kongressdeltagare!
Ska vi behöva ställa oss utanför kongresslokalen och ropa "Vi är dom 90 procenten!" för att ni ska förstå?

  • Jag vill ha en vinstfri gemensam sektor för att jag anser att vissa saker gör vi bäst tillsammans. Som att ge våra barn en utbildning, ta hand om gamla och sjuka, sopa cykelbanor, investera i solceller eller ge barnen teater, böcker och bilder.
  • Jag vill ha en vinstfri gemensam sektor för att jag vill bidra till jämlikhet. Alla barn, sjuka och gamla ska tas om hand på samma sätt, oavsett inkomst, boende, religion, hudfärg eller kön.
  • Jag vill ha en vinstfri gemensam sektor för att jag inte tror att girighet är en bra drivkraft för att ta hand om det som står våra hjärtan närmast.
  • Jag vill ha en vinstfri gemensam sektor för att de pengar vi betalar i löner och investeringar ska gå runt och gör flerfaldig nytta. Vårdbiträden och byggnadsarbetare får lön. De betalar skatt, köper mat, betalar hyran, går på teater och tar en öl i närmiljön. Pengarna går inte till spekulation och snurrar inte runt i det sanslösa spelet om pengar. Två procent av världshandeln är köp och sälj av varor och tjänster, 98 procent är handel med pengar som förr eller senare blir en bubbla som spricker och drabbar oss alla.
  • Jag vill ha en vinstfri gemensam sektor för att ha insyn och kontroll, för att vi tillsammans ska diskutera hur pengarna ska användas och välja vilka som ska fatta besluten och följa upp dem.
  • Jag vill ha en vinstfri gemensam sektor med möjlighet att välja, men utan friheten att bli rik genom sämre service och sämre arbetsvillkor.
  • Jag vill ha en vinstfri gemensam sektor där vi förbättrar kvaliteten genom insyn och demokrati - inte genom utslagning på de svagas bekostnad.
Jag kan fortsätta mycket längre. Det är bra med kompromisser, men någonstans måste vi sätta en gräns. Gör mig inte besviken en gång till!
Cassandra

lördag 16 mars 2013

En bok som förändrar

Nästa gång du ser Anders Borg eller någon förnumstig nationalekonom uttala sig i TV - vaccinera dig med Ekonomihandboken av Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren!

Det är sällan jag kan säga att en bok har förändrat mitt sätt att se på världen, men det har den här boken gjort. Den vaga olust jag känt inför alla maningar till att skära ner i offentlig sektor och höja kraven på arbetslösa och lågavlönade har nu fått fasta motargument och logik.

Den är tjock, men extremt lättläst i ett ämne som de flesta värjer sig emot - nämligen nationalekonomi. Just därför kan ekonomerna gång på gång lura i oss att det bara finns en enda lösning - att spara för de fattiga och det gemensamma och ge mer till de rika och det privata.

Resultatet har bara blivit ett allt mer ojämlikt samhälle och en spekulationsekonomi som ger oss kris efter kris. Visste du att bara två procent av penningströmmarna i världen är handel med varor och tjänster, resten handlar om att köpa och sälja pengar?

Ehrenberg och Ljunggren säger tvärtom - det enda sättet att stoppa spekulationsekonomin i världen är att satsa pengarna i det gemensamma, investera och anställa. Tror ni inte på det? - läs boken! Finns att beställa genom ETC för 299 kronor eller som e-bok för 199 kronor.

Det finns bara två saker jag har att invända; förstår inte bilden på omslaget och återkommer om att förutsättningen för deras förslag är att offentlig sektor måste öppna sig för förändring!
Cassandra

onsdag 6 mars 2013

Offentliga kvinna - du måste välja

Lärare, sjuksköterskor, kuratorer, bibliotekarier... högutbildade underbetalda kvinnor i offentlig tjänst. Vi är många som tycker ni förtjänar bättre lön, men det finns inga genvägar. Lägre skatt och högre lön i offentlig sektor går inte ihop.

Det är enkelt. Offentligt anställdas löner betalas med allas vår skatt. I flera år har alliansregeringen ersatt högre lön med sänkt skatt. Ni har fått mer kvar i plånboken, men lönerna har stannat av. Nu verkar skattesänkningarna också stanna av. Under tiden har ni också betalat med att bli färre och färre som ska göra jobbet.

Lärare och sjuksköterskor hör till de mest högljudda i sina krav på högre löner, men säger inte hur deras krav ska betalas. I privata näringslivet är det en fråga om hur vinsten ska fördelas, mellan aktieägare, höga tjänstemän och de som gör jobbet. Vinsterna har ökat kraftigt de senaste 20 åren så där finns det något att strida om.
Så är det inte i kommuner och landsting. Högre lön kräver högre skatt från oss alla, även sköterskor och lärare. Det går inte att i val rösta på sänkt skatt och sen gå till sin fackförening och kräva högre lön.

Alliansen, media och ekonomer har också försökt inbilla oss att en privat anställd lärare kan göra ett mer effektivt jobb än en offentlig anställd. På så sätt skulle de offentliga pengarna räcka till mer. Visst kan det finnas mer effektiva metoder, men de pengarna räcker till att göra några privata ägare till miljonärer, knappast till att höja hela kollektiv som till exempel 100 000 grundskollärares löner.

Det är dags att börja prata om priset för sänkta skatter och om hur kvinnor betalar priset för vår välfärd med usla arbetsvillkor och låga löner.
Cassandra

tisdag 12 februari 2013

Vad betyder skola-vård-omsorg?

Åker i mjuka fina vinterspår genom Vilstaskogen. Möter många fast det är en tisdag förmiddag. På parkeringen i Skogstorp står tio bilar. Vi njuter av frisk luft, rörelse, snötyngda träd - och det är vår gemensamma plånbok som har fixat det.
Den nye moderatledaren förfasar sig över att kommunen ska bidra till en gemensam fest. På insändarsidan upprepas mantrat att alla pengar ska gå till "vård-skola-omsorg", inget får gå till att förändra, försköna eller ge oss en gemensam upplevelse, det ska näringslivet eller nån annan stå för.

Jag vet inte vad ni lägger in i att näringslivet ordnar fest. För mig är det öltält, tingeltangel och dyra karuseller, kanske en känd artist med högt inträde. Pengar, pengar och knappast något som ger en bestående gemensam upplevelse. De många familjer med låga inkomster ställs inför åter ett dilemma när andra barn får åka karuseller...

Jag minns också 350-årsjubileet med lokala och kända artister, teater för barn och vuxna, clowner, konst, restauranger och öl, javisst, men mycket var gratis, lika för alla. Själv var jag med och organiserade att alla förskolebarn tågade till Parken zoo med ballonger, fick fika och se uppträdande på scen, det regnade, men blev ändå ett fint minne för både barn och vuxna.

Vad ska en kommun syssla med? Är det bara att anställa och betala löner till lärare, förskollärare och undersköterskor? Vill vi bo i en slum med Sveriges bästa förskola, åldringsvård och skola?
Vill vi att allt ska gå att tjäna pengar på, att Vilstaskogen ska ha inträde och reklam runt varje krök i skidspåret?

Jag tror på samarbete mellan kommun, näringsliv, föreningsliv, enskilda eldsjälar och organisationer av skilda slag. Jag tror på demokrati där vi gemensamt väljer dem som ska balansera alla olika intressen och där vi emellanåt tackar och dunkar dem i ryggen som tar på sig denna otacksamma uppgift.

Att ha motionsanläggningar är en del av välfärden. Vi har en välskött ekonomi. För mig är det viktigt att vi då avsättar pengar för att vi som bor här ska må fysiskt och psykiskt bra. Det gör vi i Vilsta.
Väl mött i skidspåret!
Cassandra

torsdag 31 januari 2013

C handlar om ideologi, inte månggifte

Nu har jag då läst Centerpartiets idéprogram. Kanske var det klokt att slänga åt twittergenerationen lite månggifte för att slippa diskussion om världsbild och ideologi. Tro, hopp och marknad är centerns svar på framtidsfrågorna.
Vi lever i en tid när människors tillvaro styrs av robotar som köper och säljer aktier på tusendels sekunder. Då och då brakar spekulationskarusellen ihop, då får det offentliga gå in med otänkbara miljardsummor, alltmedan bankerna höjer bostadsräntorna och företagen gör folk arbetslösa för att rädda kvartalsvinster, bonusar och aktiepriser. Till att rädda världens klimat och miljö finns däremot inga pengar och ingen beslutskraft.
Denna värld känns avlägsen i Centerpartiets idéprogram. I stället hittar jag fromma förhoppningar om att individens frihet och ansvar, marknadsekonomi och decentraliserade beslut ska leda till en bättre värld.
Tja, inte övertygar det mig om att lägga en röst på (C), men å andra sidan har mediedebatten inte heller handlat om de frågorna i programförslaget. Programgruppen är nog inte dummare  än att de förstod att om de slänger in lite månggifte, slopad skolplikt och fri passage över gränserna så skulle de aldrig behöva svara på de stora frågorna. Mediekarusellen nappar obönhörligt på betet.

Kanske var avsikten egentligen att ta död på mina svärföräldrars parti, det parti jag minns. Då var centern ett parti för människor som var borgerliga men hade låga inkomster, främst småbönder. Det partiet var ett folkrörelseparti som i grunden förstod att individen bara kan förverkliga sina drömmar tillsammans med andra, ett parti där kollektiv och gemensamt inte var skällsord utan skapade mejerier, frikyrkor, dansbanor och hembygdsgårdar. Jag saknar det partiet.
Cassandra