måndag 24 september 2012

Miljöbäst - varför visste jag inte det?

Kör in mot stan och ser flaggorna med "Eskilstuna, Sveriges miljöbästa kommun". Jag blir glad, men funderar varför det kom som en överraskning med utmärkelsen?

Jag har inte läst motiveringen men lägger ihop det jag vet:
först i Sverige med sexfärgad sopsortering. Sparar lastbilarna som kört till förbränning i Uppsala samtidigt som återvinning av material ökar.
Tillverkningen av pruttgas av en del av soporna. Kör själv på gasen och likaså gör bussen till Skogstorp.
Fler cykelbanor, gångvägar längs ån, uteträning och planteringar. Cykeldagar, "I stan utan min bil" och andra kampanjer.
Men mest av allt det som syns minst - det långsiktiga arbetet med mål för varje del av kommunen. Att skolor, åldringsvård, stadsbyggnad och andra delar av kommunen har utbildat, satt mål och följt upp hur vi långsamt men säkert använder mindre energi, mindre farliga kemikalier, mer ekologisk mat, färre transport.
När stans största arbetsgivare arbetar systematiskt  mot ett mål och ställer krav på sina leverantörer ger det resultat. Då och då syns resultat tydligt. Då kommer det i tidningen, radio och TV, men isolerat från andra områden som också utvecklas.
Helheten, det som gör att jag och dom som deltar känner oss stolta över våra insatser och vår stad, blir sällan synligt. Utom då och då i en eller annan ranking.

Jag vet att det är svårt. Att beskriva blir ofta att räkna upp fina ord och konstiga mätetal i CO2 eller mikrogram, men när inte tidningarna tycker det är mödan värt måste kanske kommunen måste bli bättre på att ge medborgarna återkoppling på hur kommunen når sina mål? Jag tycker det är ett demokratiskt krav.

Läser insändarna och där florerar hur många fel som helst. Att Eskilstuna är en av Sveriges mest ekonomiskt välskötta kommuner verkar inte vara allmän kunskap heller.

Kan det vara så i Eskilstuna att det anses fult att berätta vad vi gör bra? Vad vi gör dåligt är inga problem att läsa i tidningarna varje dag.
Att sätta upp flaggorna är i alla fall det bästa jag sett på länge! Heja Eskilstuna!
Cassandra

torsdag 6 september 2012

Använd den gemensamma plånboken!

Strålande septemberväder. Vi går Prins Bertils stig från Halmstad längs kusten. Havet glittrar, ömsom klippor, ömsom sand, måsar, tallskog. Vi möter unga och gamla som går, springer, cyklar. En skola verkar ha friluftsdag längs stigen, en äldre man med rullator är på väg till handikappbadet, en äldre kvinna sitter och dricker kaffe på en bänk med en yngre kvinna vid sidan.

Stigen är välskött. Det finns papper på toaletterna, små skyltar berättar om stenbrottet där dom slet vid förra sekelskiftet. Söndrumsgnejsen finns i Washingon DC och Köpenhamn. Det gamla stenbrottet är numera hamn för en flotta av segelbåtar, byggd av arbetslösa AK-arbetare på 1930-talet liksom rhododendronparken i Tylösand. I juni är den fylld av sagogrottor där man kan stå rak under taket klätt med rosa kronor. Tylösands golfbanor byggdes också av arbetslösa på 30-talet med statlig lön. Nu spelar dom Solheim cup på banorna.

Halmstad är så vitt jag vet en kommun som lever och blomstrar. Stigen, handikappbadet, skyltarna, golfbanorna, parken och hamnen bidrar till staden. Allt kommer ur den gemensamma plånboken som Flislasses pappa kallade den. Vem skulle annars bekosta och underhålla en vandringsväg längs kusten? Alla kan använda den. Här avgör varken plånbok, ålder, hälsa eller religiös åskådning. Havet slår in mot stranden och måsarna dyker lika för alla.

Varför läser jag så sällan om hur fantastiskt bra det är att göra vissa saker tillsammans? Det kostar förstås också, men ingen blir rikare än någon annan av det vi gör tillsammans. Vi blir alla rikare när vi hejar på varandra längs stigen.

Visst kan vi sänka skatter. En naturupplevelse är ingen primär kommunal uppgift, men nog var det bättre att dom byggde golfbanor på 30-talet som vi har glädje av än idag än att dom bara gått hemma och gjort ingenting. Sverige är för rikt för att låta människor gå sysslolösa.

När vi gått 14 kilometer belönar vi oss med en glass på ett café vid havet. Den betalar vi gärna ur den egna plånboken.
Cassandra