tisdag 30 december 2008


Det ser mörkt ut, men det var ljust, solen kom inte längre än till trädtopparna, men snön gnistrade och solen kikade snett mellan tallstammarna. Jag åkte fem kilometer på söndag och åtta på måndag.

Det var -15 i Dalarna, men svetten lackade i uppförsbackarna. Sen fick vi utsökt mat och trevligt umgänge hos brorsans familj. Mycket diskussioner. Mest hettade det till om Europa. Känner att jag måste ägna några rader åt det.

Men startpunkten får bli nationalism. Jag är beredd att gå rätt långt för att försvara svenska språket, falu rödfärg, allemansrätt, polska, offentlighetsprincipen och Evert Taube. Därmot har jag ingen särskild känsla för de gränser som faktiskt blev klara för exakt hundra år sen.


En feg befälhavare på Sveaborg gjorde av med halva det Sverige vi levt med i sådär tusen år. Innan dess var det en galen ynglig som tog kål på både folk och det land vi hade längs Östersjöns kuster.


Nu råkar vi tillfälligtvis ha de gränser vi har, men jag ser ingen speciell skillnad mellan svenskar, danskar, norrmän och finnar. Jag tror inte heller att våra valda riksdagsledamöter är så hemskt mycket klokare än dom i Polen, Portugal eller Grekland.

Nationalism för mig är en 1800-talsföreteelse. Det unga kapitalet behövde gränser, tullar och en hemmamarknad för att bygga styrka. De kryddade med lite vikingaromantik och fick som de ville. När hemmamarknaden var säkrad var det dags för frihandel för att exploatera andra länders marknader. Att vi fegade oss ur andra världskriget gav gigantiska konkurrensfördelar, men nu har resten av världen kommit i kapp, både ekonomiskt, tekniskt och utbildningsmässigt.


Att nationalismen verkar vara på topp i Irak, gamla Jugoslavien och före detta Sovjetunionen är en sorglig historia som bara visar att diktatur inte är någon bra lösning. Men de små nationer som bara haft hatet mot "den stora" gemensamt kommer att vakna upp och se att det inte är så mycket att bygga framtid på i Kosovo eller Kurdistan. Precis som alla andra stora och små nationer i världen idag så fattas inte de viktiga besluten nationellt.

Det är bara att ta in den senaste finanskrisen - har nationen något inflytande över den? Eller miljön eller råvarupriser eller räntor eller krig och fred. Nej i dagens värld är det gränslösa krafter som styr våra liv. De lyder inga nationella lagar. Att möta dem är svårt, men det är dags att börja dra upp riktlinjerna hur det ska gå till och hur demokratin ska utvecklas.

Den som vill påverka idag kan välja två goda vägar. Antingen jobba med skola, äldrevård, gator, byggnation, kultur, miljö på kommunal eller regional nivå. Det finns mycket lite som stoppar - här finns inget demokratiskt underskott, det är bara att sätta igång! Men dom som klagar på det odemokratiska EU har sällan egen erfarenhet av att det inte går att påverka. Själv har jag följt de kommunala frågorna i 30 år och vet att det faktiskt är busenkelt att påverka. Fem engagerade medborgare är en folkstorm, tro mig.

Den andra vägen är via Europa. Det finns mycket som skiljer, men mer som förenar även oss som sitter lite i utkanten och gärna vill hålla oss förmer. I Sverige klarade vi oss från krigen, mest av slump och feghet. Det gör att vi saknar den erfarenhet som präglar så mycket i Europa, men nationerna i Europa har alla på olika vägar gnatat sig fram i en demokratisk process. Vi har fackliga erfarenheter som knappast finns någon annanstans. Välfärdsstaten växte fram i olika former i Eruopa. Vi har också en kulturell samhörighet som omfattar konst, litteratur, musik och annat.

Europa kommer alltid att stå för mångfald. Det garanterar språkförbistringen och att vi har det gemensamt att vi värnar den egna kulturen och språket.
Men Europa är en kraft att räkna med när vi gör något gemensamt. Ta klimatfrågan. Där är Europa ledande. Det gäller att vi pressar på så att vi fortsätter att gå åt rätt håll. För det faktum att Europa är demokratiskt borgar för att vi kan påverka och visa att demokrati är en väg framåt.

Jamen ska vi gå bakom Blair och Danmark som hurrar över invasionen i Irak? Nix. Det gjorde inte heller Europas folk. I Eskilstuna likaväl som i Storbritannien gick miljoner människor i protesttåg. Tyskland och Frankrike protesterade. (Svenska regeringen stod som vanligt och stampade utan att våga säga emot Bush) I denna och alla andra frågor har vi miljoner lierade över hela Europa. Det är dags att börja ta diskussionen om vilka frågor vi ska driva och vem vi ska liera oss med.


För det är redan så att lagar och beslut fattas i Bryssel. Då är det desto konstigare att vi inte har en politisk debatt i Sverige där partierna säger vad de vill driva för frågor i Bryssel och vem de är kompis med. Jag skulle vilja få tydliga svar på vad regeringen säger i de internationella överläggningarna i kommissionen eller hur hårt vi driver klimatfrågan. Jag vill i EU-valet nästa år inte ha en inrikespolitiska diskussion innanför Sveriges gränser utan en inrikespolitisk debatt inom EU:s gränser.

Men resten av världen; Palestina och villkoren för dom som knackar fram cashewnötter? För mig är det självklart mer effektivt att EU går in och påverkar än att vi svenskar gör det - om vi svenskar är radikala i EU så driver vi på och får större effekt. Kämpa mot ekonomiskt stöd till Europas jordbruk, bli Palestinas bästa vän i väst, arbeta för rättvisa villkor för alla via EU.
För mig är svaret på den globala utmaningen inte att säga nej till EU - utmaningen är att påverka EU som vi i alla tider påverkat nationens ledning. Ibland har de progressiva krafterna förlorat, ibland har de vunnit. Så är det med EU också. Det är bara lite större och svårar men ger också bättre effekt.
Det blev långt.
Götilda

lördag 27 december 2008


Vi hade en väldigt snäll tomte i år. Det syns väl?!
Men nu är julen över. Vi blev ensamma kvar och tog en lång promenad i Skjulsta. En aning pudersnö och skönt att gå i medelålderstakt, inte i 80-årstempo.
Har läst ut Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" också i julhelgen. Fick den förra julen. Det har tagit sin tid, men det är ingen roman utan ett antal essäer om människans förhållande till naturen, mest vi nordbor och vår skog.<
Mycket tänkvärt för en jägmästardotter som följt farsans irritation över amatörernas kritik av kalhyggen. Hans problem var att han älskade skogen och tog illa upp när uppnosiga fältbiologer och Aftonbladskolumnister skrev som om skogsbruket ville skogen ont. Pappa var inte ond, men han var ett barn av sin utbildning och fostran. Skogen ska tjäna människan. Jag tror fortfarande skogen är vår viktigaste exportinkomst. Det påpekade han ofta - det nämner inte Ekman som talar för skogens rätt i sig, utan att producera åt oss människor.
Ekmans bästa vän är min kompis som hör(de?) till föreningen "mossans vänner" som går med näsan i marken och ser det lilla som sker i det stora. Med min far delar Ekman föraktet för alla som inte vågar gå utanför stigarna i skogen. Pappa talade ofta om alla leder, Sörmlandsleden, Skåneleden med flera som anlagts för miljoner kronor, men där det knappast går en människa. Min mossvän har blivit naturprofessor, jag har för mig att hon fnös lite åt Ekman.
Själv har jag ett positivt förhållande till skogen, men är sällan där. Det brukar bli några turer efter trattkantareller på hösten. I bästa fall en vitsippsbacke på våren också. Eftersom jag är uppvuxen med skogen varenda helg året runt känns det lite tunt. Först var det den förbenade fotbollen som tog helgerna i anspråk, nu är det lättjan och ölet. Kanske ett nyårslöfte att gå ut mer på egen hand.
Mitt uppdrag inför 2009 är att det ska bli mitt år. Inte bryggeriets år, inte jobbets år, inte barnens år eller min mans. Mitt år. Hur det ska gå till vet jag inte än. Jag jobbar på det.

Götilda

torsdag 25 december 2008

http://www.youtube.com/watch?v=AZESd8bkvuQ
Fick en hälsning från Grekland där en kompis sitter och spelar glaspärlespel med bananflugegener. Håller med om att man förstår Hesses flykt till de högre sfärerna när man slår på TV-nyheterna och ser nya dystra absurditeteter varje dag.

Här hemma klarade vi julaftonen med värdighet. Det är ett sällsamt spel av förväntningar och farhågor kring julen. Den vars viktigaste gåva är att överhuvudtaget ta sig igenom dagen, de som bara vill se och och som vi bjuder ungdom med livet framför sig och jag som ängslas för dem alla. Enda bakslaget var en magsjuk gäst som blev nästan tröstlös av att missa julmaten.

Själv var jag mest nöjd med att maken helt av eget initiativ skänkte mig ett par pärlor till öronen på vår 17:e förlovningsdag och så julbönen i nya församlingshemmet, fyllt av små barn som fick bygga krubba med sonens vänliga konfirmationspräst.

Tänkte på att det är en sällsam tro som bygger på ett litet försvarslöst barn som föds till jorden och måste vårdas och tas om hand av sina föräldrar. Hur kan det leda människor till att föra krig i hans namn? Religionen är människans påfund, men tron har vi alla, vare sig det är på vetenskap eller på ett litet barn som skänkts oss till tröst och hjälp. Ovanpå det klarar jag julens påfrestningar betydligt bättre med en stunds buddainspirerad andning varje dag.

God fortsättning!
Götilda

tisdag 23 december 2008

Har läst ut första delen av Glaspärlespelet. Fick den av en arbetskamrat för något år sen och han fick Glaskupan av mig. Har inte haft någon ambition att läsa, men nu gjorde jag det. Märklig bok. Chockartat slut. Undrar vad han egentligen menar med sin drömvärld för akademiska tänkare, fri från makt, pengar, ära och kvinnor - en framtidsvision som lite slutar i en mardröm. Den kom ut 1943 vilket antagligen förklarar en del.
Förutom att jag blir provocerad av att Hesse upppenbarligen ser kvinnan som oförmögen till tänkande på en högre nivå uppfattar jag det som en framtidsdröm, ett önskesamhälle som han inte själv riktigt tror på, en lek som man måste växa ur och se verkligheten. Det märkliga är också att den tänkande världen är historielös och helt skild från den andra världen där allt går på.

En relektion är att vår värld är ännu mer tanklös än förkrigstiden. Var förs viktiga samtal om filosofi, konst, vetenskap, religion?
Hur för vi vidare konsten att tänka till barn och ungdomar - finns det någon ambition hos våra utbildare att förmedla människosläktets erfarenheter för att nästa generation ska bygga en klokare, fredligare och bättre värld?
Det ser mörkt ut när skolan börjar bli en station där man enbart lär sig hur man tar reda på det man behöver när man behöver det (det var en känga till stadshusdirren...)
Är vi inte på väg mot en tid när det nästan anses malligt att tänka. Vis, erfaren, klok är begrepp som knappast används längre. Och hur lär man sig egentligen att tänka? Genom att läsa och resonera - Platon förde dialoger; för vi dialog i skolan eller som vuxna? Nej knappast. Media utvecklar en stil där allt ska vara kort, svart eller vitt, inga nyanser. I jobbet rusar vi på och presterar, presterar utan att stanna upp, tänka, resonera, se vart det leder.

Tja, han får en att tänka, så nog var han värd Nobelpriset kanske. En annan orsak är väl att julklapparna är köpta och inslagna, köttbullarna är trillade, badrummet är skurat, granen är klädd - en stilla timme inträdde innan det bär iväg med släkt och firande. Den låga solen är precis på väg ner. Jag tror jag tar en öl innan jag börjar med potatisgratäng och rökt rådjur.

God Jul! önskar
Götilda

söndag 21 december 2008

I musikens tecken




Lördag var en dag med skiftande musikaliska upplevelser. Första gången med sonen i konserthallen i ljusblå uniform, en av 13 klarinetter. Lät väldigt bra och till min ära spelade de ett Mamma-mia-medley. Hans uniform var garanterat den skrynkligaste på scenen och den åkte snabbt av efter framträdandet.


Senare på kvällen bar det av till puben. Där uppträdde stans välsignade bluesmamma; Cecilia med band. Det var en upplevelse värd att minnas. Puben var knökfull av förväntan och ingen blev besviken. Det handlar inte om någon A4-musik när det gänget spelar. De kan göra polska av Janis Joplin, sjunga strupsång till "Små lätta moln" och publiken är med på noterna. Jublet ville inte sluta. Själv satt jag lite lycklig och såg mig omkring. Det är i såna ögonblick det är värt allt slit med puben, när människor kommer samman om en upplevelse och vi har gjort det möjligt.


Satte också upp skyltar på lagertankarna med våra etiketter. Vi har skött marknadsföringen dåligt av vår egen öl, men nu har vi etiketter på gång och snart ligger de ute på webben också. (Blev helt fel färger på etiketten här, men det får duga.)
Söndag var städdag. Bäst var att ugnsluckan nu går att se in igenom igen.
Götilda

torsdag 18 december 2008

Nu dansar råttorna på bordet

http://
Chefen är på väg bort och chefens chef har slutat. Då uppträder intressanta fenomen. Vem bestämmer och om vad undrar vi alla och snacket går. och går. och går.

Det är klart att verkligheten pågår hela tiden. Saker händer och sker. Folk gör för det mesta det dom ska, men osäkerheten sprider sig. Är det nån idé att göra det där - en ny chef kanske har helt andra prioriteringar.
Andra tänker uppenbarligen tvärtom och startar stora, viktiga projekt och kör så det ryker.

Själv går jag omkring lite förvirrat och har bestämt mig för att satsa på blanketter. Just det. Blankettröran är ett faktiskt problem, något där jag kan göra nytta som håller oavsett vart vinden blåser. Det känns tryggt och bra just nu att lägga sin energi på blanketter.

Fast det är egentligen absurt. Jag är kanonbra på att skriva. Jag fattar och kan förklara de mest invecklade saker på ett enkelt sätt eller beskriva fantastiska fenomen. Det var därför jag fick jobbet jag har nu och det är nog därför jag tycker det är så kul att skriva den här bloggen.
Men nu är situationen inte sådan att en enskild medarbetares arbetslust är prioriterad. Det handlar om att överleva. Förhoppningsvis blir det så småningom en förändring till det bättre. Det gäller bara att ha en buddistisk inställning till livet. Det är inte så viktigt.

Götilda

måndag 15 december 2008

Se dig alltid över axeln!


Hittade ett mysigt bildarkiv på Flickr. Det heter Commons och innehåller gamla museibilder utan känd upphovsrätt. Där kan man plocka en bild och skriva en blogg om. Valde denna rakryggade kvinna med flor och åror. Undrar hur hon kan ro med skärpet så hårt åtdraget i midjan och om det är en man i plommonstop som hon ror åt. Hon är i alla fall inte helt trygg med honom, trots den höghalsade klänningen vänder hon sig ilsket om. Han kanske killade henne i ryggen.
Hon kan i alla fall vara trygg över att inte behöva djupdyka i episerver, moss, sharepoint, dokumenthantering och annat som dagen innehållit för undertecknad. Det känns inte uppbyggligt. Men jag lämnade i alla fall den rapport jag jobbat med i tre månader. Jag tycker den är bra, men risken är att jag hellre borde ägna mig åt att ro än att förändra informationsvanor.
Jag önskar jag var lite mer rofylld. Nu går jag och dricker kaffe.
Götilda

lördag 13 december 2008

Om att höras

Att sitta i en ledningsgrupp i en stor organisation är en utmärkt start för den som vill förändra och utveckla, men det räcker inte, du måste få utrymme att höras också och det är inte självklart för en informatör.
Vem får talartid på ledningsgruppens möten, vem står i talarstolen vid större möten, vem når ut med sina förslag, utredningar och erfarenheter till dom som finns ute i organisationen. Den som vill förändra måste ha en arena.
Informatören kan ha väl underbyggda förslag och sitta på rummet och ropa högt:
"Sluta skicka gruppmail - använd intranätet i stället" eller "Ge all personal grundläggande IT-utbildning!" eller "Använd webben för att kommunicera med elever och föräldrar!"
Det blir ingen förändring förrän informatören står i talarstolen inför alla chefer med resten av ledningen bakom sig och får tid och plats att argumentera och föra ut budskapet.
Det kan vara fascinerande att iaktta hur tid och utrymme fördelas mellan människor på ledande poster. Då lär man sig en hel del om makt och hur den fördelas och rör på sig.
Det finns några säkra kort att satsa på:
1. Var man
2. Var chef
3. Satsa på en plats i en hierarkisk organisation
4. Skoja gärna som talare, helst om sport
5. Viktigast av allt, stå på god fot med högste chefen.

Vissa positioner ger automastisk tillgång till tid och plats att möta både underordnade i organisationen och de som styr ovanifrån.
Andra som inte automatiskt får ett utrymme på dagordningen är nästan alla som vill förmedla förändring och utveckling utan en etablerad plats i hierarkin.
Informationsfolket är en sådan grupp som inte har en självklar plats i någon organisation. Det är utvecklande att av egen kraft och kompetens bygga förtroende, men det tar på krafterna och det går inte att göra ensam.

Men information är väl ändå en underordnad fråga - verksamheten är mycket viktigare och måste självklart få mer utrymme, säger vän av ordning.
Tja, visst är det så, men information är en av förutsättningarna för att verksamheten ska fungera väl, precis som pengar eller personal. Att missköta kommunikationen i en organisation kostar reda pengar och skapar mycket irritation, dubbelarbete och missförstånd.
Samverkan är förstås lösningen, men hur kommer man fram till samverkan utan tid och utrymme att argumentera och förstå varandra? Tillbaka till ruta ett.

Alternativa vägar, finns dom? Javisst, att resa runt i organisationen, prata med folket där ute, visa på alternativ, hjälpa till. Det tar tid, det tar kraft och det blir en förändring om du har lösningar som leder framåt. Räkna bara inte med att få någon ära eller makt. Den får man bara längst fram i talarstolen.

Götilda

PS: Bilden har jag lånat av en förening som heter LIKE vilket står för Ladies' Initiative to Knowledge Exchange och är ett professionellt nätverk för unga kvinnor

tisdag 9 december 2008

Oj, vilken namnsdag!




Namnsdagar brukar passera rätt obemärkt förbi, åtminstone sedan mamma lämnade jordelivet. Hennes mamma skickade en azalea och mamma brukade skicka en azalea till mig varje år. Sedan dess har bara jag själv noterat saken och ibland tröstköpt en egen blomma.


Men inte denna dag. Först hade dom köpt en bullkrans på den skola jag besökte för att intervjua skolledningen. Sen ringde dom från blomsteraffären att dom hade bud! Och vad stod utanför dörren när jag kom hem om inte en azalea från min bror! Såna bröder skulle man ha fler av, fast en är fullt tillräcklig tydligen. Glad är jag.


Mamma får en liten hälsning till denna dag. Hon hade inte stjärnor eller elektriska ljus i fönstren till jul. I stället band hon lingonkransar och hängde i fönster och på dörren. När jag flyttat hemifrån brukade jag få med en krans till min lägenhet också. I många år har jag tänkt att jag skulle göra detsamma, men det har alltid slutat med att jag köper en krans på julmarknad eller torget. Men inte i år. För första gången kom jag faktiskt ihåg att plocka lingonris och kunde binda min första egna krans. Den blev lite tunn på slutet. Det går åt mer än man tror. Och järnringen underst har jag ärvt av morsan, men nu sitter den där.
Nu återstår att se om maken kommer ihåg namnsdagen.
Götilda

måndag 8 december 2008

Hade ett intressant samtal idag med två duktiga gymnasielärare om elevinflytande på webben. Högt rankat på den politiska agendan, att fostra demokratiska medborgare har alltid stått längst fram i läroplanerna. Men i praktiken kan man fundera:
http://eskilstuna.se/templates/Page____6404.aspx
Försök på dessa sidor att få nån inspiration till att förändra världen, eller åtminstone förstå hur inflytande formellt går till.
Ofta hör jag att "elever är inte intresserade av inflytande", tja, det beror väl lite hur vi behandlar dem. "Trivselfrågor" handlade det om för 40 år sedan när jag gick i gymnasiet och det verkar inte ha kommit så mycket längre.
Vad händer om eleverna vill en sak och lärarna en annan, till exempel?
Hur påverkar elevernas utvärderingar av kurser nästa kurs? Finns det exempel på att lärarna tagit till sig synpunkter så borde väl det synas. Jag har på 25 grundskolor knappast hittat ett enda exempel på en beskrivning av något som eleverna drivit fram och fått genomfört, utom förstår de vanliga om nya bandyklubbor och att skolan ska måla ränder på asfalten. Det finns kanske, men varför berättar inte skolorna om det? Jag har under 20 år i den här staden inte hört ett enda spännande exempel på att elever fått bestämma något väsentligt. Som sagt, exemplen kanske finns, men man tiger om dem. Varför?
http://www.youtube.com/watch?v=wvKoM7oTrSA
Götilda

söndag 7 december 2008

Pepparkakor och Skype

Vaknade och bakade pepparkakor, mammas recept som hon fått av Anna-Lisa Lundqvist, sirapen ska koka med sockret. Sonen hjälpte till med en plåt, men han fick pepparkaksdoften i alla fall. Blev fyra rejäla kakburkar och så känner jag mig som den goda husmodern, med ryggont efter allt stående, men kakburkarna fulla.
Gossen ska uppträda för första gången i orkester. Upptäckte sent i livet att han inte hade noter eller notställ för klarinetten, så det blev snabba puckar iväg och låna. Som tur var är kompisen sjuk och behöver inte sin utrustning.
Nu bär det iväg till konsert och därefter möte i puben med jultallrik nummer två därtill. Ska dessutom få iväg veckobrevet och helst kallelse till bolagsstyrelsen och kanske svar till galen konkurrent som víll ha patent på namnet Eskilstuna. Måste fixa hur nyårsfesten ska betalas också.
Hann med ett samtal från Java. Där var +30 grader. Kul att snacka så långt bort och kul att det går att läsa bloggen därifrån. Glömde kommentera, min kompis brukar alltid ha "rikssamtalsröst" i telefon, men det hade hon glömt nu med prat via Skype (stavas det så?) Tänk om nån hade berättat detta för oss när vi började skolan.
Nu bär det iväg.

Götilda

onsdag 3 december 2008

En intressant dag

Idag har det varit en lite wild and crazy dag.
1. Jag blev åter blondin, vilket till och med min man noterade (kors i taket)
2. Jag blev med en kvarts varsel intervjuad i TV4 Mälardalen. Handlar om att vår inte-bästa-vän hakat upp sig på att vår öl heter Eskilstuna Jubileumsöl. Han hävdar att hans tankbilsöl kallas Eskilstuna Special och liknande och att han därför har rättighet till namnet Eskilstuna... vilket jag inte höll med om.
3. Kommundirektören sa upp sig. Trevlig karl, men det öppnar spännande perspektiv när både kommundirektören och förvaltningscheferna i de två största förvaltningarna ska bytas ut det närmaste halvåret. Nu hoppas vi på en modig och utmanande ny ledning!
Dessutom är det enda kväll denna vecka när hela familjen äter middag tillsammans. maken steker strömmingen.
Götilda

söndag 30 november 2008

Buddismen är ett alternativ



Adventsfrid i stugan. Har jobbat med bolagswebben, veckobrev mm. Maken och jag har upptäckt att vi inte har en enda kväll i nästa vecka när vi kan träffas samtidigt i familjen, snacka om ohållbar utveckling. Nu har jag en stund över, försökte ringa brorsan plus två kompisar, ingen svarar, alltså är bloggen kontakten med yttervärlden.
Från den ljusa sidan kan man säga att vi vandrade runt på julmarknader på lördagseftermiddagen, köpte snacks från mellanöstern och korv från Mälarchark. Jag gick själv på världsmusikfestival och såg ungdomar spela folkmusik med en schvung som jag inte hört sen jag själv dansade polska i Bingsjö. Jag vidhåller att svenskars blodomlopp går i polsketakt, det sitter i generna. Sen spelade andra ungdomar bulgariska och anatolisk musik med samma engagemang. Hur går det till att få ungdomar intresserade av sån musik i vår tid? Jättekul. Ska försöka få några till puben nån gång. Nästa helg ska vi se sonen i ljusblå uniform och marschtakt, det är inte heller illa och blir första gången. Han spelar ABBA-låtar i orkester, Bellman i ensemble och volleyboll i Solna i dag.
Jag grubblar mycket över min personliga framtid just nu. 6-8 år kvar, är det värt att anstränga sig att hitta något nytt? Å andra sidan är jag inte precis en person som lägger av med att vara engagerad och så har jag en ung make.

Vi firade hans födelsedag i veckan. Men att börja med något helt nytt känns avlägset och svårt. Jag har ju börjat om ett antal gånger i livet. Jag har i alla fall inte lust att kämpa mig till något nytt, vore kul om någon frågade efter ens kompetens, men just nu känns det som om de flesta i min omgivning kämpar intensivt för sin egen plats kring köttgrytorna.
I ett låst läge måste man vända på kuttingen. En idé är kanske att göra det jag gjorde för snart 40 år sen (sic!), sätta mig på en sten i skogen och fundera vad jag är bra på och vill göra. Och sen göra det.
En annan är kanske att utgå från svärmors broderitext:
"Strö rosor där du går". Om man nu ändå är här kan man lika gärna göra någon annan glad. Det är det buddistiska alternativet, att strunta i det som händer omkring en och bara ägna sig åt att göra gott. Så här i juletider förefaller det vara ett naturligt alternativ, även om vi svek "buy-nothing-day" i går.
Götilda.

fredag 28 november 2008

Jag har varit iväg och lärt mig hur man bygger kanaler. Det handlar om processkartläggning, att tjäna tid och lidande på att göra rätt från början. Verkar som en lysande idé i en organisation med hundra arbetsställen där mycket handlar om att uppfinna hjulet igen och igen. Som det är nu har alla hundra till exempel sin egen rutin för var man hittar de blanketter man behöver, för vem som har hand om dem, lägger till nya och tar bort gamla.
Men jag undrar jag. Hur får man hejd på floden tillräckligt länge för att gräva kanalen och dessutom visa alla hur båten ska köras? Vi springer som skållade troll efter något som alltid är superviktigt och sen blir vi så trötta att om det blir en minut över sjunker vi ihop över kaffebordet eller går hem. Det krävs nog att någon pekar med hela handen och säger Stopp! Gör nytt! om det ska bli någon ändring.
Jag tänker i alla fall fixa blanketterna, men det är nog ingen process, bara en förbättring.
Kanske nåt sånt här vore en idé

Götilda

tisdag 25 november 2008

Hurra, jag kan!

Vad gjorde man utan goda arbetskamrater!? Titta, jag har lärt mig lägga in en film från You tube! Det är stadshusdirrens förtjänst. Vad har hon för tack för det? Jo, hon ligger däckad i förkylning.
Det finns få saker som gör mig så uppis som att lära mig något nytt IT-trick. Antagligen beror det på att jag är så urgammal och blir lika häpen varje gång något lyckas. På det viset har jag gjort stora framsteg. När jag började nuvarande jobb för snart sex år sedan kunde jag inte ens högerklicka med musen. Nu är jag på Facebook, googlar och håller föredrag om webb 2.0. Det ger verkligen en ny dimension åt livet att kommunicera digitalt.
Åker för närvarande runt till chefer runt om i kommunen för att sprida budskapet. Här finns verkligen effektivitetsvinster att göra. Det handlar om intern kommunikation och att höja IT-kompetensen bland vår personal. Budskapet är att det går att förena nytta med nöje; att spara tid och samtidigt kanske ge samma glädje till andra som kommer med i IT-matchen. Upp till kamp mot den digitala analfabetismen i den kommunala världen!

Götilda

fredag 21 november 2008

Bli lite glad!


Jag kan i alla fall inte motstå detta sångnummer.
Götilda

torsdag 20 november 2008

Objektiv snuva



Min vardag just nu består av nässpray, pappersnäsdukar och alvedon. Tycker synd om mig själv tills jag kommer att tänka på en god vän som med två veckors varsel fick byta samtliga kärl runt hjärtat. Men det är ändå inte särskilt trevligt. Har inte orkat sitta vid skärmen förrän på fjärde dagen.
Hinner läsa en hel del dock, till exempel tidskriften Västerbotten från Västerbottens museum som kommer fyra gånger om året. Detta nummer handlar om 1930-talet; nazism i Umeå, spanienfrivilliga, skotten mot arbetare i Klemensnäs. Det slår mig hur tidningar ofta blir referens, hur många de var och hur olika de skrev. Då skrev borgerliga tidningar ur borgerlig vinkel och socialdemokratiska, frisinnade, kommunistiska och religiösa ur sin vinkel. Synen på ovanstående ämnen skilde sig helt.
Själv gick jag min journalistutbildning sent 1970-tal och då hade "objektiviteten" helt sopat undan allt sådant. Jag minns hur man gjorde sig rolig över lokaltidningar där politiker gick direkt från fullmäktige till redaktionen och skrev referat av debatten. Redaktörerna från stans två största tidningar hälsade inte på gatan.
Det tyckte den unga generationen journalister var trams. Som genom ett under skulle vi som utbildat oss på högskolan vara förmögna att skilja ut en objektiv verklighet.
Senare har jag förstått att idén importerades från USA mitt under brinnande radikalism i 1970-talets Sverige och så här i efterhand undrar jag varför jag aldrig hört någon ifrågasätta detta, för resultatet har ju bara blivit en enfaldig och utslätad journalistik där alla skriver om samma sak på samma sätt, samtidigt, och vems röst är då som talar egentligen?
Ta exemplet Klemensnäs där arbetartidningar och borgerliga såg helt olika på skotten. Jämför med händelserna i Göteborg där alla media i hela världen (ja, vi såg rapporterna i Spanien) hade samma vinkel - stenkastande huliganer. Det tog ett par år att få hela bilden med poliser som lurar och stänger in ungdomar och nästan skjuter ihjäl en demonstrant.
Den enda journalistik som är givande att läsa är engagerad journalistik. Det finns en artikel som min man aldrig glömmer i vår lokaltidning. Det var när en journalist berättade om hur det var att avliva sin hund.
Själv ser jag tidningen ETC med Johan Ehrenberg och Maria-Pia Boethius som ett engagerat ljus i ett medialt mörker. De avfärdas med en fnysning, men läs och se själva! http://www.etc.se/
ETC försöker starta en radikal lokaltidning i Örebro. Jag är stödprenumerant, men egentligen tror jag det är för sent för papperstidningar. Kanske kan nätet utvecklas till en intelligent kommunikationskanal. Leve engagemanget! är i alla fall mitt demonstrationsplakat.
Götilda

söndag 16 november 2008

Om FNL-grupper och målstyrning


Först modebloggen:
Intressant nog fick jag en flod av komplimanger för en tunika köpt för typ 175 kronor. Orange mönstrad sak. Har inte insett att persisk stil är vad jag ska satsa på.


Var iväg på två dagars konferens om hur vi ska hantera ett stort inflöde av elever från andra länder i våra skolor. Slår mig att det jag lärde mig i FNL-grupperna på 1970-talet går att använda på många andra områden.
Vi har fakta, vi har kompetens, vi har engagemang - hur får man något positivt att hända med dom ingredienserna? Svaret är att vi måste vara överens om vi vill göra en omelett eller en sockerkaka.
FNL-grupperna hade allt ovan och ett brett målområde:

USA ut ur Indokina
Stöd FNL
Stoppa USA-imperialismen

Men det var när vi koncentrerade oss på det första målet som vi kunde bygga en bred enhetsfront som verkligen gjorde skillnad. Det var väldigt många från höger till vänster som kunde ställa sig bakom att USA skulle lämna Indokina utan att säga ja till FNL eller nej till imperialismen. När vi lämnade renlärigheten kunde vi få med oss en bred flod av personer och organisationer, vi samlade över en miljon namn och bidrog aktivt till att förkorta lidandet i Indokina.

Poängen är att formulera den sakfråga som är viktigast för att komma vidare mot ett allmänt mål. Tänk några exempel:

Alla svensktalande barn ska ha en vän med annat modersmål

Vår stad ska bli bäst i Sverige på tvåspråkighet

Tja, det finns säkert bättre idéer. Jag kan inte frågan så bra. Poängen är att det ska vara lätt att knyta an och ge sitt bidrag som professionell eller vanlig människa. Sen får vi förstås fortsätta med alla de andra och djupare frågorna parallellt.
Just nu snöar det ute. Maken brygger öl med humle från Julita. Sex kompisar från Stockholm och Södertälje lär vara hemma igen efter ett trevligt besök med kultur, öl och resonemang. Konstaterar att alla sitter i kommunala förvaltningar från storstad till landsbygdskommun men att frågeställningarna är i princip desamma. Kul att vända och vrida lite utifrån ett långt liv tillsammans.
Götilda

tisdag 11 november 2008

Modeblogg med företagsekonomi


Först ett inhopp i modebloggarnas värld. Vill stolt rapportera en ny modedetalj som jag först fick leta länge efter på webben och därefter resa ända till Östermalm i Stockholm för att inhandla. Det visar sig vara väl satsade tid och pengar för de räddade dagens cykeltur i mörker och spöregn. Alltså ett par rejäla galoscher i kraftigt gummi. Tillsammans med min engelska oljerock klarar man sju kilometer utan problem.
Pappa hade svarta galoscher med blixtlås som han drog över de bruna snörskorna när han var på kontoret i Skellefteå. När han drog ut i Burträskskogarna hade han nån slags kängor med fotlappar i flanell.
Nåväl, maken har lagt ner ett stort jobb på att dra ihop ett excelark med firmans tid och pengar. Det har inte funnits tid att räkna på ett bra tag, bara att arbeta.
Kalkylen visar tydligt att det inte är nåt litet hobbyföretag vi sysslar med. Omsättningen är på över två miljoner kronor varav medlemspuben drygt en miljon.
Det mest intressanta är att vi tydligt kan se att utöver det frivilliga arbete som till exempel barpersonalen gör så ligger nästan tre manårs arbetstimmar framför oss nästa år. Då är det betydligt mindre att göra än i år. Det betyder att så mycket arbete har maken och hans medbryggare och jag och några till lagt ner i år (utöver våra vanliga heltidsjobb). Inte underligt man är trött.
Nästa fråga är vad vi gör nästa år. Det finns faktiskt pengar att avlöna arbetet med, men vem ska göra det?
Många frågor. Om två veckor åker styrelsen på ett förlängt styrelsemöte i Örebro. Då ska vi titta på svaren.
Götilda

söndag 9 november 2008

Allt ljus på Barack Hussein

Pratade med brorsan. Vi var överens om att Obama är den första positiva signalen från andra sidan Atlanten sen Kennedy. Han hade, liksom maken och jag, sett hela 18-minuterstalet och blivit varm om hjärtat.
http://www.youtube.com/watch?v=otA7tjinFX4 Bara del ett, sen får ni söka själva.

"Yes we can!" Detta innehåller det första "vi" som hörts på år och dag. Inte "jag", inte "satsa på dig själv", inte konkurrens, utan tillsammans kan vi. Bara det.
Sen har han parollen "Spread the wealth!" när hörde man det senast?
Att han är svart och heter Hussein gör inte saken ett dugg sämre.
För en gångs skull har också mer hälften av amerikanerna tyckt det var värt att rösta. Dom hoppas också.
Hur det kommer att gå är en annan sak. Man får vara glad en stund. "Opportunity" som Barack sa - hur ska han klara sig bland vargarna i Washington?

För övrigt fick vi höra vacker klarinettmusik idag. Sonen spelade i klarinettensemblen på Torshälla bibliotek. Det var så fint att solen bröt fram genom det gråmulna vädret.
Nu ska jag stryka tvätten.
Götilda

lördag 8 november 2008

Om ölets inverkan på vardagen


Onsdag kväll tappade maken upp öl. Kom hem klockan 21.30. Torsdag var det två ölprovningar med sammanlagt 65 gäster i puben. Maken hade den ena. Jag hjälpte till med den andra. Vi kom hem vid 22-tiden. Fredag hade vi båda vårt månadspass i puben - direkt från jobbet, puben öppnar 16.00 stänger 22.00. Vid 23.30 var det diskat, städat och vi var hemma. Måndag och tisdag är det möten med föreningen.

Så ser det ut, vecka efter vecka. Till detta får läggas några timmar varje dag med e-post, planering och skriverier. Söndag gör jag veckobrevet som läggs ut varje vecka på webben.

Det är klart det är mycket kul. Träffade flera bekanta i baren i går, hinner slänga lite käft, får många positiva reaktioner. Det är en fantastisk tillströmning av nya medlemmar. Vi brukar lite övermaga säga "förr eller senare kommer alla till puben". I går var fyra av kommunens partiledare på plats - till viss del på grund av att stadshuset hade personalfest i närheten.
En annan fördel är att kunna gå ner i källaren och tappa upp Sveriges godaste hembryggda öl.

Men det finns en baksida också. Sonen är visserligen gymnasist och klarar sig gott på egen hand, men det kan ju vara trevligt om han får lagad mat några dar i veckan eller ser båda sina föräldrar samtidigt emellanåt. Man blir trött också. Krävande heltidsarbete och allt detta ovanpå. Ingen av oss är direkt ungdomar heller.

I hösta ska vi gå igenom och ta ställning till hur vi ska utveckla firman. Nån slags avlastning måste till efter fem år med detta.
I kväll ser jag fram emot att för första gången se Dansbandskampen. Tror det är ett program för mig. Vi får se.
Götilda

tisdag 4 november 2008

Varför får inte jag rösta i USA-valet?


Efter utvecklingssamtal med sonens gymnasielärare kan man lugnt luta sig tillbaka ett tag. Det går utmärkt. Han har haft tur och hamnat i en trevlig och ambitiös klass, med trevliga och duktiga lärare.

Vacklar om jag ska gå med på att han får sitta uppe hela natten och se valvakan i USA. Han går samhällsvetenskapsprogrammet så egentligen tycker jag det är mer lärorikt än de flesta lektioner, så jag tror jag säger OK, han somnar nog ändå i soffan.

Själv tycker jag det är rimligt att vi alla får rösta i USA-valet. Här har några bankirer spelat pyramidspel med fattiga människors bostäder och får hela världsekonomin i fritt fall, folk blir arbetslösa på VME och gossarna får nog svårare att få jobb på bemanningsbolagen nästa år. I skolan står flyktingbarnen på kö från Afghanistan och Irak, värmen stiger för att amerikanerna byggt fast sig i bilsamhället. Vad är det för demokrati att vi som drabbas av besluten inte kan påverka dom? Allra minst dom i Irak och Afghanistan borde få rösta! Jag överlåter åt statsvetenskapen att tänka ut hur det ska gå till.
Vill bara stolt avsluta med att påpeka att jag lagt in en bild. Blomman fick jag av trevlig gäst i lördags.
Götilda

söndag 2 november 2008

Om städning och trädgårdsarbete

Helt rådbråkad i kroppen efter att ha stått vid grannens kompostkvarn i flera timmar. Jobbet var inte att trycka ner äppelträdskvistarna i kvarnen, men att böja sig ner och hämta upp kvistarna från marken! Det blev inte många äpplen, men desto fler kvistar.
Kan det ha varit årets sista trädgårdsinsats? Personligen är jag mer road av att städa i trädgården än i huset. Det märks. Det blir allt tydligare att det var länge sedan någon annan rengöring än sonens veckodammsugning. Julen närmar sig, och med den svärmor. Önskar själv också att göra rent hus. Funderar allvarligt på att följa den andra bryggarfruns exempel och beställa Hemfrid. Att få alla golv torkade och mattorna piskade, kanske ugnen, badrumsväggarna, skåpluckorna... man får nog sätta en gräns, annars har vi inte råd att bo kvar. Principiellt tycker jag det är bättre om skattesubventionerna går till gamla och sjuka, men hur principiell ska man vara? Det är inte precis brist på saker att göra. Klockan är 17.00 och sängarna ska bäddas rena, matlista skrivas, tyska förhöras och veckobrevet till ölklubben ska skrivas och skickas iväg innan jag kan läsa färdigt "I muntra damers sällskap" av Alexander McCall Smith.

fredag 31 oktober 2008

Tja, alla andra bloggar, så varför inte testa?
Det avgörande skälet är att den som är gift med ett bryggeri har små möjligheter att hålla sitt sociala nätverk aktivt. En blogg är ett sätt att hålla omvärlden uppdaterad.
Nu är det helgdagskväll i tegelhuset. Mor, far och son har varit och tänt ljus på kyrkogården. Dagens spaning är att ljusen börjat bli för många. Annalisa, Sven, Sven-Erik, Majken, farmor Emelie och nu senast Folke. Det fick bli fyra ljus från och med nu.
Vi kom tidigt i år. Redan fredag kväll. Då var det inte alls lika många ljus som det brukar vara på lördagarna, men maken har en ölprovning och så har vi gäster i morgon kväll. Det fick duga.
Nu har jag en god öl i glaset. Makens belgiska trippel tror jag det är. Inte dumt alls. Har hyrt en film som alternativ till ointressant TV. Det blev "Ett öga rött". Har läst boken av Jonas Hassen. Den bygger i stor utsträckning på språket, så förväntan är låg på att en film kan leva upp till det.
Maken steker crepes.
Stirrar ut i mörkret. November har landat.
Götilda