onsdag 25 januari 2012

Om skor och jämställdhet

Jag har alltid haft platta skor. Det började i tonåren med Jesussandaler och basketskor (ja, ungdomar vi hade Converse redan 1967, men utan stjärna). Sen följde en lång period av träskor på sommaren och handgjorda renskinnsstövlar på vintern. Sen blev skorna något mer skräddade, men platta.

Först när jag hamnade i karriären höjde sig hälarna. Varför? Jag hamnade i kamp om makten, om att få igenom förslag, föra fram idéer. Det är svårt, bland annat av jämställdhetsskäl. Avgörandet kom när min chef en dag skojade och böjde knäna så vi kom i jämnhöjd. Det sa bara klick! Plötsligt insåg jag vilken skillnad det är att ständigt se upp till någon eller att alltid se ner på någon. Pröva själv!

Jag är en kort kvinna men har aldrig reflekterat särskilt mycket över det, inte ens när en av sönerna hade en period av längdfixering. Ointressant, tyckte jag då men inte längre:
Varför använder vi ett begrepp som jämställdhet när det är uppenbart att vi aldrig kan bli jämna om vi ställer oss bredvid varandra?

Min insikt ledde till inköp av skor med klack. Kan jag förstärka mina argument med några centimeter, så OK, tänkte jag. Att höga klackar får baksidan att röra sig på ett sätt som får en del förnuft att förvirras är i så fall deras eget bekymmer.

Men jag betalar ett pris. Det gör ont i fötterna. Det blir svårare att röra sig. Det är obekvämt. Kvinnor betalar många såna pris. Jag vet att det finns kvinnor som engagerat säger att höga klackar, bygel-BH och stringtrosor är bekvämt. Det är lögn. Jag skulle vilja se vad dom har på sig på landet när ingen ser dom. Jag tror inte ens Lillbabs har högklackat då.

Slutet på denna spaning är inget förslag om hormonbehandling av alla flickor utan en enkel konsumentfråga. Höga klackar är ofta gjorda av plast med ett tunt hölje av skinn. När skinnet nöts bort lyser plasten vit. Varför i hela fridens namn kan inte plasten ha samma färg som skon? Då skulle den räcka i minst ett halvår längre! Konsumentverket gör något!

Cassandra

söndag 22 januari 2012

Samförståndets lov

I helgen hade vi ett utmärkt jazzband i bryggeripuben. I kvartetten fanns en välkänd socialdemokrat på bas och en likaså välkänd moderat på trummor.

För mig är den kvartetten en viktig del i Eskilstunas framgång som kommun; politiker respekterar varandra och har kul tillsammans, vilket på intet sätt betyder att de inte kan föra skarpa diskussioner om hur kommunen ska styras. Ungdomsarbetslöshet, låga betyg och snöröjning är frågor som vi alla vill lösa. Sen finns det olika sätt att göra det på, dem diskuterar partierna. De som väljarna ger majoriteten får försöka på sitt sätt. Går det dåligt blir de andra valda nästa gång.

Jag har följt kommunpolitiken i Eskilstuna på nära håll i 20 år och alltid upplevt en trevlig stämning i politiken. Därför blev det något av en chock att komma till landstinget. Där fanns inte tillstymmelsen till samspel. Tvärtom, tanken på att majoritet och oppposition skulle kunna småprata eller ha trevligt tillsammamns kändes oerhört avlägsen. Möten präglades av misstro och bitterhet, formalia dominerade stort över sakfrågor och så fort man lämnat sammanträdet kunde majoriteten läsa kritiken från oppositionen på tidningarnas webbsidor. Inget var bra. Inget var man överens om.

Varför är det så olika? Förutsättningarna är ganska jämförbara. En egen socialdemokratisk majoritet under många årtionden har de senaste 20 åren bytts mot delad majoritet och ett flertal nya partier både i kommun och landsting.

I Eskilstuna har det stora partiet förmått att gradvis bli allt mer öppna, inte bara mot samarbetspartier utan även mot oppositionen. Goda idéer och kloka människor finns inte bara i ett parti. Med samförstånd blir helheten bättre.

I landstinget har nog personfrågorna spelat en större roll. Sen det sprack i samarbetet mellan S och V har det inte varit någon ordning på vän och fiende. Både partier och personer har bytt partner, samarbeten har spruckit, nya osannolika allianser har uppstått. Vem i hela världen kan man lita på? Den plats och position jag har idag kan vara bort i morgon. Var annars kan en före detta ledande vänsterpartist stå som första namn på moderaternas valsedel och var annars leder folkpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna ett landsting tillsammans?

Det som varit i både kommun och landsting är historia. På båda ställena är det nya, unga människor som tagit över. Bland unga finns ofta ett förakt för samförstånd (jag var själv sån). Media vill ofta framställa politik som en tävling eller krig. Så är det inte. Samförstånd är demokratins kärna. Bara genom att lyssna och respektera varandra kan vi göra det som är bäst för oss alla. Alla kan inte få som de vill men vi har alla vår del i ansvaret för det gemensammas bästa.
Det gäller även inom partier.

Cassandra

lördag 21 januari 2012

Prata pollitik, inte person!

Sorgset. Så känns det för den som har hjärtat i en röd-grön röra.

Ett tips för framtiden. Tala politik med varandra och med mig!
Så länge partiet inte har en starkt förankrad politik kan ingen ensam människa rädda det. Partiet har länge levt på gamla meriter och hoppet att en Ledare ska rädda framtiden.

Oenighet om politiken har fällt två partiledare. Media lever och frodas på konflikter. Ge dom inte den födan. Öppna partiet för en stor diskussion och bjud in även dem som inte är medlemmar. Ja, ta risken att en långsiktig vinst är viktigare än valseger 2014!

Tala om hur vi ska förhålla oss till Europa och världen.
Diskutera hur den gemensamma sektorn ska utvecklas, inte bara gå tillbaka till det gamla.
Ta ställning till vilka konsekvenser klimatfrågan och andra miljöfrågor får för oss idag och i framtiden.
Bjud in till förslag om hur våra ungdomar ska få jobb!
Debattera hur jämlikheten ska öka i stället för att minska.

Det är dom viktigaste frågorna som jag idag inte vet hur S ställer sig till. Utan svar finns inget parti att rösta på. Så kan vi inte ha det.

Cassandra