söndag 30 januari 2011

Demokratisk insyn och marknad är svårt att förena

Att arbeta med information i den gemensamt ägda och demokratiskt styrda sektorn skiljer sig avsevärt från att jobba i det privata näringslivet. Framförallt styrs vi av lagar, främst en 200 år gammal grundlag.

Grundlagen är utformad just för att när vi satsar våra pengar i något gemensamt är det viktigt att vi samtidigt har insyn och kontroll. Offentlig sektor har haft en slags monopolliknande ställning och därför har det varit viktig med offentlighet. Därför kan varje medborgare när som helst begära att få gå in och se vad verksamheten sysslar med.

Jag vill påstå att denna rätt är flitigt använd, inte minst av media.
Samma rätt förstärks med att den som arbetar i organisationen och upptäcker oegentligheter har rätt att berätta det anonymt för media utan risk att bli avslöjad.
Som en ytterligare förstärkning finns i offentlig sektor i princip ingen lojalitet mot arbetsgivaren. Du kan vara anställd och varje vecka stå på torget med en skylt "Landstinget är kass - min chef är en åsna" utan några som helst repressalier. Tänk det och Atendo Care.

Är detta bra? Ja! Jag hävdar att den svenska offentlighetsprincipen och meddelarskyddet har bidragit till att vi haft världens bästa skola, världens bästa sjukvård och världens bästa välfärd.
Varför - jo, vi har i flera hundra år lyckats anpassa verksamheten tlll förändringar i omvärlden. Via större och mindre kriser och förtroendegap har verksamheten anpassat sig. Det tar visserligen ett tag, men det brukar fungera. Medias granskning har haft en avgörande betydelse i den utvecklingen.

Vad händer nu? I största politiska enighet har demokratin beslutat att förändra systemet. Vi är mitt inne i en övergång till en konkurrensutsatt valfrihet på en marknad. Båda systemen finns samtidigt. Delar av offentlig sektor konkurrerar med det privata näringslivet om skattebetalarnas pengar.

Det går inte så bra för den offentliga delen och varför? Dels är vi inte anpassade och vana vid att informera och marknadsföra oss. Elever, patienter och klienter har kommit vare sig de vill eller inte. Media har överhuvudtaget inte reflekterat över att de fortfarande nästan bara granskar den offentliga sektorn

Men, min poäng är att offentlighet, meddelarskydd och brist på lojalitet rimmar illa med förhållanden på marknaden. Jag kan ge hur många exempel som helst, men tänk efter själv - vet du vilka vinster som delas ut och vilka förmåner chefer och styrelse har i ditt barns skola eller på din vårdcentral?

Tänk på det när vi snart får löpsedeln om nya hälso- och sjukvårdschefens lön för att basa över 4 000 anställda.
Götilda

onsdag 26 januari 2011

Politik som försörjning



Har den senaste tiden umgåtts en del med politiska sekreterare. Trevliga, välutbildade unga människor som sökt jobbet på annons, blivit intervjuade och anställda för en mandatperiod. Med lite tur och skicklighet kan deras tjänst omvandlas till ett politiskt uppdrag och en politisk karriär efter nästa val.
Tidigare har jag mött samma sorts människor som sökt och fått jobbet som politiskt kommenterande ledarskribent på en tidning.

Inget fel i det, men en spaning är att det skär sig med den bild av demokratin som jag fick på socialhögskolan under 1970-talet:
Demokrati bygger på samtal mellan människor om samhällsfrågor. Vi byter argument och utvecklar en syn på hur framtiden ska byggas. Olika syn leder till ideologier och partier. Vi röstar emellanåt fram de personer vi tycker har vettigast åsikter/ideologier och som verkar hederligast. De förvaltar våra åsikter och våra pengar.

Det demokratiska samtalet har i vårt land ofta skett i olika folkrörelser eller på tidningssidor. I små samhällen skedde det nog stundtals också på Konsum eller vid fotbollsplanen.

Nu ser verkligheten annorlunda ut. Att prata politik anses nästan suspekt. Antalet förtroendevalda är så få att nästan ingen känner någon personligen. Folkrörelserna är i stort sett utdöda. Partierna likaså. Medierna behandlar politikern som i grunden misstänkta. Om någon annan grupp blivit bevakade på samma sätt hade diskrimineringsombudsmannen fått rycka ut. Ingen har längre lust att gratis avsätta sin tid för att läsa in underlag, debattera och gå på möten. Särskilt inte när man regelmässigt blir uthängd som skurk i media.

Alltså får vi en ny yrkeskår - politiker utan förankring i en rörelse. Bloggen och Facebook är deras fäste i folket. Människors mening avläses i opinionsundersökningar där du lämnar din åsikt utan ansvar för följderna.

Men ännu har vi kvar en ologisk åsikt - du får tjäna pengar, men du får inte bli rik på politik.
Götilda

torsdag 6 januari 2011

Politik är att fördela resurser

Olof Palme hade fel. Jag har aldrig förstått meningen med "politik är att vilja".
Politik är fördelning.
EU ger 7 miljarder till klimatfrågor och 70 miljarder för att rädda bankerna på Irland.
Sänkta skatter är att fördela till mig som privatperson i stället för mig som en del av ett kollektiv. Men viktigare - det är också ett sätt att ge resurser till det privata näringslivet i stället för det gemensamma näringslivet.
Valfrihet och konkurrens handlar om att ge resurser till dom som har förmågan, tiden och lusten att välja i stället för att garantera alla en vara (pension eller skola till exempel) med demokratiskt granskad kvalitet.
Att splittra upp SJ i en rad bolag är ett sätt att ge privat näringsliv möjlighet att tjäna pengar samtidigt som det tar bort ett gemensamt ansvar för transporter och miljö.

Det som stör mig är att det inte finns något parti som för fram denna diskussion i svenska media. Spiken i kistan var avslöjandet av att en sosse är betald av Svenskt Näringsliv. Vem i hela världen kan man lita på?
Götilda