lördag 22 augusti 2009


Sommarlov sitter djupt i våra hjärtan, men just i dagarna är vi många tusen föräldrar som gör vågen:
Äntligen är ungarna i skolan igen!

Ekvationen går inte ihop: Föräldrar har 5 veckors ledigt under ett år, skolelever har 16 veckor.
I Idaåldrarna har ungarna inget sommarlov utan är på fritids.
I Bullerbyåldern ska 10-12-åringar klara sig själva hemma hela dagarna.
I åldrar över Astrid Lindgrens värld driver sysslolösa tonåringar omkring, är uppe på nätterna och lär sig ända till efter myndighetsdagen att fyra månaders ledigt, många sovmorgnar och håltimmar är livet villkor. Inte undra på att vi får problem senare.

Jag känner familjer som aldrig har semester ihop för att föräldrarna ska pussla ihop det under barnens ledigheter.
Jag läser rapporter om att skolelever, särskilt flickor, lider av stress. Med mer arbetstid i skolan kanske arbetstakten kunde sänkas.
Lärare klagar också över tunga arbetsbördor och stress. Inte undra på. De är enda yrkesgruppen i Sverige med 45 timmars arbetsvecka.

Förklara för mig vad i hela världen som motiverar att vi har samma arbetstider i skolan som vi hade på 1800-talet!

Fram för en modern skola!

Götilda

måndag 17 augusti 2009


Vi gick en promenad genom det nya villaområdet. På var och varannan gräsmatta stod de hiskeliga studsmattorna uppställda. Ibland sida vid sida med bara en häck emellan. Ytterst sällan ser man ett barn hoppa på dom. Priset per studs måste vara skyhögt.

Kapitalismens dröm i ett nötskal. Varje individ konsumerar sin egen pryl. I år studsmatta, nästa år swimmingpool. Ingen verkar komma på tanken att en stor fin, säker studsmatta skulle räcka utmärkt åt alla 20-30 villorna i området. Kanske det till och med skulle vara roligare för ungarna att träffas och skutta tillsammans.

Det dystra är att samhället samverkar så tydligt med kapitalet. I området finns inte skymten av gemensam yta. Ingen sandlåda, inga gungor, inga rutschkanor eller bänkar för föräldrar att småprata på medan barnen får sina första sociala kontakter och ingen plats att ställa upp en gemensam studsmatta.

I villaområden ska man ha sin egen gräsklippare, kompostkvarn, borrmaskin eller vad det kan vara för prylar som gäller på Claes Olssons. Det är inte hållbart och inte heller trevligt. Vi lånar av våra jättetrevliga grannar och får samtidigt en massa goda råd. Dom kan allt. Vi delar morgontidning på somrarna och får lite skvaller när vi tar en kopp kaffe ihop ibland.

I brorsans radhusområde har dom till och med en gemensam bassäng. Den är inte stor, men jättekul för alla barn i området att samlas kring på sommaren. I vårt område bygger grannarna egna. Priset per bad under badbaljans livstid slår nog studspriset.

Visst, det finns nackdelar med gemensam egendom. Osämja och gnäll kan uppstå, men vi är nu en gång sociala vi människor. Utan varandra klarar vi oss inte. Då är det bra att öva på att komma överens. Individualism, javisst, men det är gemenskap som gör livet värt att leva.

Götilda

torsdag 13 augusti 2009



Jag är en varm anhängare av att vissa saker är så viktiga att dom ska ingen göra pengar på, dom betalar vi tillsammans och bestämmer om tillsamman; det kan gälla social omsorg, kultur och gemenskap till exempel.

Dom som började bygga den gemensamma sektorn gjorde det tillsammans. Trots att folk var fattiga och jobbad tio timmar sex-sju dar i veckan lyckades dom bilda konsumtionsföreningar, begravningskassor, bibliotek, kyrkor och fackföreningar. Det vände upp och ner på tillvaron.

Men sen nån gång efter kriget kom idén om "Det starka samhället". Budskapet var "betala din peng så sköter vi det åt dig". Det betydde att vanligt folk inte längre skulle delta, de avskärmades från insyn och inflytande. Samtidigt var det en växande grupp som började tjäna pengar på det gemensamma; nämligen vi anställda.

Vad det betyder att anställda har ett eget intresse i den offentliga sektorn har jag sällan sett en diskussion om. Som jag uppfattar det fördes bara tänket över direkt från industrin till den offentliga sektorn; arbete som arbete. Eftersom de fackliga organisationerna var starka drivkrafter avfördes frågor om fackets roll i offentlig sektor. Som jag ser det kan detta förklara en del egendomligheter, som att anställda har laglig rätt till information och medbestämmande, men inte de elever, föräldrar, patienter och anhöriga som vi är till för.

Det finns ett antal tabufrågor som har samband med skilda intressen.
Varför har skolan arbetstider från 1800-talet? Då gick man sex år i skolan och både barn och vuxna behövdes i skördearbetet. Idag går alla barn 13 år i skola och Bullerbysomrarna finns inte. Med föräldrar som har fem veckors semester och skolelever som har 16 veckor vänjer sig myndiga ungdomar vid att gå sysslolösa fyra månader om året och småbarnen trängs på överfyllda fritidshem medan kunskapsresultaten är dåliga och larmrapport efter larmrapport talar om stress bland våra ungdomar.

Varför spelar det ingen roll hur många poliser vi anställer - de syns ändå inte på gatorna? Varför görs alkoholkontroll klockan 15.00 på onsdagar i stället för 03.00 på lördagar?

Varför kan vi inte få träffa doktorn, ta prover och röntga oss snabbt och enkelt på samma ställe när vi ändå tagit ledigt för att gå till vårdcentralen?

Varör spelar det ingen roll att vi lägger mest pengar i världen på skola och sjukvård; det är ändå alltid brist på resurser?

Jag vet inte svaret. Jag menar inte att anställda i offentlig sektor ska jobba gratis. Jag vill bara lyfta frågorna om demokrati och vems intressen som ska styra den gemensamma omsorgen, innan det är för sent.
I privata skolor jobbar lärarna 40-timmarsvecka, privata poliser lär jobba när de får betalt för det och vid årsskiftet kommer fritt vårdval med privata vårdcentraler som nog anpassar sig efter patienternas behov.

Götilda

söndag 9 augusti 2009


Jobb igen i morgon efter en lång och välförtjänt semester. Tillbaka till kommunen och sen landstinget.

I hela mitt liv har jag jobbat i, informerat om, tagit del av och följt debatten om offentlig sektor. Det som förvånar mig är jag saknar en viktig diskussion:
Vad är skillnaden mellan privat och gemensamt?

De senaste 20-30 åren har gått åt till att göra det offentliga mer likt det privata. "Marknad" och "konkurrens" är två begrepp som är tagna ur teorier från företagsekonomi och nationalekonomi, men dom som la grunden för teorierna hade inte en aning om gemensam sektor.

Offentlig sektor är det vi gör tillsammans, för att vi unnar alla, oavsett inkomst, att få del av något, skola eller bibliotek eller hemtjänst till exempel.

Vi satsar alla en del pengar för att vi inte tycker att någon behöver tjäna pengar på just dom här områdena. Att bygga konstmuseum, väg och järnväg eller att utveckla miljövänliga bilar är också områden som helt enkelt inte går att göra med vinst som enda drivkraft.

Det blir helt bakvänt när man försöker slå ihop de här båda områdena. Att aktieägare i ett bolag får utdelning på vad vi betalar i skattepengar för en skola i vår kommun är en absurd konsekvens av sammanblandningen.

Kritiken av offentlig sektor har huggit på de brister som finns och har visat sin lösning - gör allt privat (fast offentlig finansierat) Men det kan tänkas finnas andra sätt att förbättra den gemensamma sektorn.

Problemet i det gemensamma är att folk inte känner att det är gemensamt. Tyvärr är vi nog många som suttit och blivit uppläxade och känt att vi finns till för vården eller skolan, inte tvärtom. Vi har inte namnat kläderna, slutat röka, anmält oss på rätt blankett...

Min stackars son blir generad, när jag säger att jag byggt en skola, anställt lärare, gett dom en läroplan där det står vad jag vill att mina barn ska lära sig. Sen vill jag ha rapporter om hur de använder mina pengar och lyckas med att lära ut det eleverna behöver i vuxna livet.

Men jag menar allvar. Det är demokrati det handlar om. I kommunen röstar jag på det parti som jag tror bäst förvaltar mina skolpengar. I riksdagen röstar jag på det parti som skriver bäst skollag och läroplan. För att kunna göra det måste jag få rapporter om hur det går, resultat. Jag ser visserligen en del med mina egna ögon, men det finns mycket jag inte ser, för att barnet är för litet för att berätta eller för stor för att vilja berätta.

Hela mitt yrkesliv har jag ägnat åt att försöka få reda på och förmedla hur det gemensamma förvaltar sitt ansvar, först som journalist, sen som informatör. Inte har jag lyckat precis, men min lösning för att få en effektivare gemensam sektor är enkel:

Försöka inte att göra pengar på omsorg och social gemenskap - Öppna dörrarna och för en seriös demokratisk dialog med medborgarna -jag är säker på att alla skulle häpna över resultatet!

Jag tror att en bild från Barnparaden - när 26 förskolor, dagmammor och Öpnna förskolan tågade med över 1 000 barn kan illustrera lite av vad jag menar.

Götilda

torsdag 6 augusti 2009


Nu har jag läst en bok igen, eller rättare sagt läst om Din tjänare hör av Sara Lidman. Den kom ut 1977, antagligen läste jag den då och resten av böckerna i hennes serie om hur Jernbanan kom till Västerbottens inland.
Nu var jag där uppe i somras, såg Månliden, Didriks stora timmerhus i Jörn = Lillvattnet i bokserien. Min bästa kompis är gift med en i Didrikssläkten. Det känns annorlunda nu, att läsa böckerna med Västerbotten på långt avstånd, men ändå nära. Dessutom har jag läst hela Bibeln sedan dess, det är bra som bakgrund för den som läser om Västerbotten.

Det Sara gör är att hon skriver en krönika över sin egen släkt och den människofientliga geografi där de skapade sina liv under hundra år. Det är ett magnifikt äreminne och en runsten åt berättarkonsten. Hon har lyssnat noga, Sara, nästan allt bygger på verklighetens grund, men skrivet med författarens frihet och formuleringar.

Spaning: Går det någonsin mer att skriva såna böcker? Vi lever i en tid när människor rör sig över stora ytor, från utmarken mot centrum, från Månliden till Lillvattnet, till Skellet, till Stockholm, till Bryssel... Man föds på ett ställe, växer upp på ett annat, jobbar på tio olika. Själv har jag ibland förundrat konstaterat att jag troligen ska ligga i en grav i Mälardalen - hur hamnade jag här?

Släkten som är själva byggstenen i Jernbaneböckerna sprids, splittras åt olika håll. Redan för dagisplaceringen börjar vi skjutsa runt ungarna för att hitta det individuellt bästa men skjuter samtidigt i sank möjligheten att ha en fast plats i livet där allt och alla är bekant. Sen jagar vi vidare efter rätt skola, högskola, jobb.
I Saras land fanns verkligen ingen valfrihet. Alla föddes till en plats där det i första hand gällde att överleva och sedan att göra det som förväntades.

Jag säger inte att det var bättre förr, jag säger bara att vi aldrig stannar upp och funderar vad det gör med oss som grupp att lämna trådarna bakåt och ständigt se framåt mot ett eget individuellt bästa. Är det säkert att det alltid är bäst?
Jag har lite yvigt kallat USA ett land som byggdes med etnisk rensning och slaveri och där människor inte har någon förankring i bygd och släkt. Det landet bygger på att människor ständigt flyttar på jakt efter "Den amerikanska drömmen" om att bli rik och lycklig någon annanstans.

Än är vi inte där. Jag tror jag sett uppgift om att svenskar semestrar och reser mer för att träffa släkten än till exotiska chartermål. Det sitter nog djupt i oss att vi har en plats där vi hör hemma, men det förändras snabbt. Det får i alla fall mig att fundera.

Götilda

söndag 2 augusti 2009


Det är nått med semester som gör att hjärnan liksom stannar upp. Jag som normalt är en typ som reagerar och upprörs, tycker och tänker är efter några veckors semester fullt nöjd med att rensa ogräs, plocka bär och sköta tvätten. Bloggandet blir svårt i det läget. Är det bra eller dåligt? Kan inte riktigt bedöma, men efter flera års upprörda tankar kanske det är på tiden.

Men jag har förstås konsumerat 588 sidor om Sven Hedin. Galenskap kan man tycka, men hans namn har dykt upp. Den vandrande sjön Lop Nor i Tibet och hans nära vänskap med Hitler kände jag till. Nu vet jag det mesta. Axel Odelberg har plöjt dokumenten och det är ingen enkel uppgift, bara det hans själv skrivit är tiotusentals sidor, mest från resorna.

Tvetydig typ. Som upptäcksresande, en hjälte. Ökenvandringar i +40 grader, isande kyla, åratal på resande fot i innersta Asien. Som politiker, en galning helt utan omdöme. Fanatisk tyskvän (och vän till tsaren, England, Frankrike, Kina...) Redan efter första världskriget var han i farten. Skrev borggårdstalet ( som Gustav V höll och därmed fällde regeringen Staaf)

Man kan summera, intressant 1900-talshistoria utifrån en intressant person. (På bilden försöker han ta sig in i Tibet förklädd till mongolisk munk för hundra år sedan)

Götilda