måndag 21 september 2009

Några ord till sociala politiker

Läst intressant uppslag idag om att många politiker ser den sociala webben som en framgångsväg inför nästa och kommande val. Bloggar, Facebook, twitter, youtube är högaktuella i partipolitiken. Mycket möjligt, men då har de en del att lära.
Jag är nog ovanligt politiskt intresserad, följer flera politikerbloggar och är vän med politiker av olika färg på Facebook. Min erfarenhet säger mig att de har svårt att finna formen.
Den sociala webben är extremt individuell. Jag väljer själv vem jag vill umgås med, läsa, uppmärksamma. Då vill jag också ha ett individuellt tilltal. Det duger inte att dunka in partibudskap och hoppas jag ska nappa. Jag är intresserad av det personaliga och privata politiska. Alltså varför tycker just den individen, inte partimedlemmen, att vi ska göra på detta sätt?! Det är väldigt krävande på ett nytt sätt.
Nu är ju folk fantastiskt snälla och ger sig inte gärna in i att säga emot. Därför är det förstås svårt att veta vad som funkar. Jag kanske har ovanligt höga krav, men det är avslöjande att som politiker ge sig in i den här svängen. Jag inbillar mig att Obama hade en väldigt uttänkt strategi och framförallt ett genomtänkt budskap som han delade med många som var beredda att föra det vidare.

Grejen med webb 2.0 är också att det är en helt ny utvecklingslinje. Vi sitter inte längre och väntar på att överheten ska tala om för oss, vi kollar med kompisar, snackar runt, upptäcker bra grejor, för dem vidare, totalt utan kontroll uppifrån. Partipolitiken är extremt centralstyrd, vare sig den är blå eller röd ska alla tala med samma tunga (möjligen avviker de gröna en aning, men inte mycket)

Ja, jag tror att framtidens demokrati finns på nätet, men exakt var visar sig nog inte än på ett tag.

Götilda

lördag 19 september 2009


När jag var ung, på 1950-talet, förekom det synska damer i tidningar som Allers Familjejournal. Dessa damer kunde förutse om olyckliga människor skulle bli lyckliga, men de kunde också finna försvunna saker, som vigselringar eller ärvda smycken. "Jag ser ett stort träd och ett hus i närheten, leta där!" kunde dom svara i tidningen.
Jag upplevde något som påminde mig om de synska damerna idag.

Jag fick en armring i guld av min mamma och pappa på min 40-årsdag. För sisådär två år sedan tappade jag den. Man ska inte sörja jordiska ägodelar, men det här smycket var vackert, dyrbart och så påminde det mig om min mamma som inte finns längre. Jag sörjde ordentligt. Till slut gick jag till en guldsmed med mitt samlade guldskrot och bad dom göra en liknande armring.

Så idag, i det underbara höstvädret, pysslade jag i trädgården och grävde i kompostjorden för att fylla på hos stockrosorna. Plötsligt glimmade det till i jordhögen och där låg armringen!!!

Glad blev jag förstås, men lite till. Det känns som en hälsning från morsan. Hon var en bitsk dam, väl värd sitt flicknamn, Stalin. För två år sedan, när jag tappade armringen, var jag inte så lycklig. Jag tror hon gillar att jag tagit tag i mitt liv och förändrat det. Jag vet inte om det kommer att gå bra, men det är bättre att försöka med något nytt än att gå och bli bitter i det som inte stämmer. Det är inte lätt att styra in sitt liv i nya banor i 60-årsåldern, men faktum är att det svåraste är att bestämma sig. Vill du något tillräckligt mycket så går det nästan alltid att genomföra!

Götilda

tisdag 8 september 2009

Hade en diskussion idag om hur en offentlig organisation ska kommunicera med omvärlden. Den frågan är inte helt enkel.

Världen idag bloggar, facebookar, youtubar, twittrar, sms:ar och mycket mer av hjärtans lust. Individen är van att uttrycka sig och kommunicera oavbrutet, nästan dygnet runt.

Hur ska en stor demokratiskt styrd och hierarkiskt uppbyggd organisation anpassa sig till detta? Den sociala webben bygger enligt min uppfattning på ett väldigt personligt nätverkande. Jag väljer vilka jag vill kommunicera med och hur. Hur bloggar Staten, kan kommunen var en kompis på Facebook? Ska vi lägga filmer på politiska debatter på You tube?

Det finns lysande exempel; en kommundirektör som använder bloggen som ett styrmedel för förändring och utveckling. Men han har en sällsynt begåvning i att uttrycka sig och en genomtänkt syn på vad han vill uppnå. Det är sällsynt. Dessutom kräver det en fin balansgång gentemot de politiker som styr organisationen.

Jag tror svaret är att pröva sig fram. Kanske föräldrar och personal på en förskola kan ha en gemensam grupp på Facebook, kanske vissa personer kan få i uppdrag att "personifiera" organisationen eller delar av den. I vilket fall är jag säker på att vi inte kan låta bli att följa utvecklingen, vara nyfikna och våga pröva.
Götilda

lördag 5 september 2009

Utsikten påverkar åsikten


När man har ett litet företag och försöker försörja sig på det så ser man andra företag.Vi var ute i Sundbyholm och handlade i gårdsbutiken där. Trots att den ligger miltals från andra affärer, trots kris och trots höga priser var det fullt med folk och kö till rökta laxar, svenska kräftor, oxfile och viltkött. Intressant. Antar att dom har det som en bisyssla till jordbruket och kanske samarbetar med rökeriet en bit bort.
Samarbete är grejen. Vi säljer chokladbitar från chokladbutiken och mat från en restaurang i närheten. Restaurangen säljer vår oktoberfestbiljetter, men också kryddblandningar från någon annan liten firma. Småbryggerier i hela landet hjälper varandra med recept och tips.
Men inte är det som i företagsekonomin att vi tänker växa och växa och konkurrera ut Pripps och Spendrups så småningom. Jag vet inte var det står i teorierna om att brygga öl för att det är kul och för att kunderna uppskattar det vi gör. Ett växande antal mikrobryggerier drivs i samtliga fall av såna galningar som sliter ut sig för nästan ingen lön.
Kanske finns det andra värden i livet än att bli rik?

Götilda
(Bilden är skördefest från min trädgård)

torsdag 3 september 2009

Jaha, så är man landstingsanställd. Det var länge sedan. Var extravak typ 1975 när jag var arbetslös efter min socionomexamen. Inga glada minnen därifrån. Men nu är jag glad. Det känns jättekul med nya människor, nya uppgifter och nya sätt att tänka och arbeta.

Räknar ut att jag nog arbetat ungefär lika länge privat som offentligt. Sådär 20 år på varje "sida", men nu blir det allt mer sammanblandat. Vid årsskiftet införs "fritt vårdval" i landstinget. Det är ungefär som friskolor. Vem som vill får starta vårdcentral och sen får alla betalt efter hur många patienter de lyckas locka till sig.
Idén bygger på att offentligt och privat är samma sak, bara olika huvudmän. Min käpphäst är att så är det inte alls:

Privata företag säljer en produkt för att få vinst och tjäna pengar. Bra produkter och tjänster ger bra med vinst.
Offentliga sektorn får uppdrag av medborgarna. För att styra uppdrag och kvalitet krävs demokratiskt inflytande.

Valfrihet är ett begrepp från den fria marknaden och kan inte ersätta demokratiskt inflytande.
Valfrihet förutsätter till exempel marknadsföring i stället för demokratisk diskussion.
Valfrihet förutsätter att du handlar för egna pengar, men här handlar individen med våra gemensamma pengar.
Med endast valfrihet som styrmedel överlåter vi åt det privata näringslivet att ensamt forma framtiden för vård, skola och omsorg.

Kruxer är att för bättre demokrati i den gemensamma sektorn måste vi ta den besvärliga diskussionen om de anställdas roll i förhållande till medborgare och deras valda ombud. ska vi som gillar offentlig sektor och demokrati överlåta den åt dom som inte gillar offentlig sektor, skatter och gemensamma beslut?

Götilda