tisdag 19 april 2011

Min anmälan till Pressens opinionsnämnd

Sörmlands Nyheter publicerade namn och bild på mig med rubriken "Tjänstemän anklagas sprida propaganda". En folkpartistisk revisor sa en massa förolämpande saker.
Jag anmälde till Allmänhetens pressombudsman för att de inte ens försökt få en kommentar från mig. Jag kontaktade chefredaktören dagen efter och sent på eftermiddagen tog de in en kommentar på webben.

"Även om jag anser att tidningen borde ha sökt dig för en kommentar innan publiceringen, noterar jag att tidningen publicerade en artikel på nätet samma dag...." skrev PO och avslog anmälan. Detta har jag överklagat till Pressens opinionsnämnd med full beredskap för att även de kommer att avslå. Så här skriver jag:

Överklagande
till Pressens opinionsnämnd

Efter 25 år som nyhetsjournalist lyckades allmänhetens pressombudsman; Ola Sigvardsson i ett drag slå undan fötterna på hela min yrkesgärning.

Ge korrekta nyheter – Döm ingen ohörd, står det i mitt exemplar av Spelregler för Press, radio och TV från 1978. Efter de reglerna har jag arbetat. I stort sett har arbetsdagens stress och press bestått i att snabbt få tag i makthavare och andra för att få underlag och kommentarer till nyheter. Om det inte lyckats har artikeln ställts till en annan dag. I enstaka fall där det varit uppenbart att en makthavare undvikit kontakt har artikeln avslutats med någon variant på ”tidningen har sökt Xx men …”

PO tycks mena att det räcker med att hitta en person som har en uppseendeväckande åsikt och publicera den. Om det är sant eller falskt spelar mindre roll. Om det innebär förtal av en makthavare spelar inte heller roll, så länge redaktionen efter påpekande skriver några rader på webben.

Denna slutsats gör mig djupt nedslagen.

Den artikel jag skickade till PO bröt så uppenbart mot min egen yrkesheder att jag bara redovisade att tidningen på intet sätt sökt oss båda som ”anklagades för att sprida propaganda” och vad jag hänvisade till:

”Hör båda sidor
Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

PO anser att denna regel inte gäller i detta fall. Det räcker tydligen med att redaktionen efter ett brev till chefredaktören publicerar något på webben så är etiken uppfylld.

Tyvärr läser inte mina grannar, släktingar och vänner alltid det som står på webben. Inte heller alla de anställda, politiker eller medborgare i Landstinget Sörmland som undrar över vad informationschefen sysslar med.

Då får jag argumentera nu i stället.

1. Innehållet är inte korrekt.
Jag har inte spridit politisk propaganda. Jag är inte en propagandamaskin. Nej, det är inte ”snart som det var i det gamla Ryssland” i Landstinget Sörmland.

2. Innehållet är obegripligt.
Artikeln innehåller inga fakta eller förklaringar till på vilket sätt, när, var eller hur jag spridit politisk propaganda. Både jag själv och läsarna svävar fortfarande i okunnighet om faktabakgrunden till anklagelserna

3. Innehållet går inte att bemöta.
Om det saknas fakta blir bemötande helt omöjligt. Ord mot ord. Åsikt mot åsikt. Dum och dålig åsiktsjournalistik på nyhetsplats.

4. Anklagelserna är allvarliga.
Om det vore sant att jag sprider politisk propaganda bedömer jag att det är grund för uppsägning eller att jag borde säga upp mig själv.
Anklagelserna svärtar dessutom mitt namn och rykte.

5. En tjänsteman kan inte gå i polemik mot en förtroendevald
Att publicera dessa anklagelser är oetiskt också för att det är omöjligt för mig att gå emot en förtroendevald. Som tjänsteman arbetar jag på uppdrag av den valda majoriteten. Politiken är min arbetsgivare. Om tidningen gjort sitt jobb och tagit fram konkreta uppgifter om vad revisorn var kritisk emot så är det en politisk fråga. Jag blir i detta fall ett slagträ i en debatt.

6. Tidningen har inte ens försökt höra båda parter samtidigt
Detta är den allvarligaste frågan. Gäller inte de etiska reglerna om att höra båda sidor för en informationschef i Sörmland, vem gäller de då för?
Det fanns ingen tidsbrist. SN är en monopoltidningen. Det är föga troligt att anklagelserna spridits på annat sätt.
Jag är beredd att ta kritik utifrån det ansvar jag har, men jag är inte beredd att bli förtalad utan möjlighet att bemöta
Om inte Pressens opinionsnämnd står upp grundläggande etiska regler, finns det då någon mening med dem?

7. Ge korrekta nyheter – Hör båda sidor

Sist och slutligen vill jag bara tillägga att de etiska reglerna för mig också är en garanti för god journalistik. Bakom de tusentals artiklar jag skrivit på DN, SvD och Eskilstuna-Kuriren har alltid funnits viljan att göra verkligheten en liten smula mer begriplig. Jag var journalist för att ge människor underlag för egna ställningstaganden.
Verkligheten är komplicerad. Ju äldre man blir desto mer inser man att det inte finns en enkel sanning om någonting. Ju fler sidor av saken jag som journalist tar reda på, ju bättre blir mitt underlag och min artikel. De etiska reglerna bygger på just detta, att ta fram så många fakta och aspekter som möjligt av en fråga och redovisa dem för att läsaren själv ska kunna göra bedömningen.
Denna artikel gör verkligheten svårare att förstå. Varför sprider jag propaganda enligt tidningen? Är jag ond, mutad eller enbart korkad? Varför är revisorn så arg?
Oetisk och dålig journalistik bygger på enkla sanningar, gott och ont, sant och falskt, svart och vitt. Idag arbetar jag som informationschef och uppfattar att jag arbetar mer i enlighet med mina journalistiska principer på denna post än jag hade gjort om jag varit kvar i media. Artikeln jag anmält är ett exempel på detta. Ola Sigvardssons ställningstagande skyddar tillfälligt dålig etik och dålig journalistik men riskerar på sikt pressens trovärdighet.