torsdag 29 december 2011

Ett avundens år

2011 har för mig varit ett år av avundsjuka, misstro, bitterhet och hat. Jag har mött pensionärer som spottat och skrikit, läst sida upp och sida ner av människors sämsta sidor i insändare och kommentarsfält, sett bra människor i min omgivning hotas och fara illa. Jag har själv blivit utsatt för en mediekampanj och har sett rädda människor böja sig för medias makt. Av sånt far man illa, det ska erkännas. Som tur är finns det också andra sidor av verkligheten; vänskap, förnuft, omsorg och framtidstro.

Jag har grubblat mycket över vad som föder dessa känslor och får människor att uttrycka dem. En slutsats är ojämlikhet och otrygghet. Vi ser alla hur klyftorna växer mellan dem som har och dem som inte har. Ändå uppmärksammas det inte tillräckligt.

Såg en siffra att ungdomsarbetslösheten i Eskilstuna är 30 procent! Kan det verkligen stämma? Det är för mig en u-landssiffra. Hur mycket lidande för de drabbade och deras familj och vänner betyder den siffran?
En bekant har 6 500 i pension efter ett långt och strävsamt liv. Samtidigt lever majoriteten av pensionärerna i goda ekonomiska omständigheter.
Vi läser dagligen hur finansaktörer och bankfolk får fantasisummor medan robotar får våra pensionspengar på börsen att vackla.

Men det är inte svar nog på varför hat och avund mot våra demokratiskt valda blir resultatet. Orättvisor och ojämlikhet har vi tampats med förr. Svaret för mig är att det inte finns en kraft som förenar oss som vill ha ett jämlikt och tryggt samhälle. Alla undersökningar visar att vi svenskar vill ha det så, varför får vi då ett samhälle där valtvång och egennytta verkar som de enda drivkrafterna?

Ett svar är att våra förtroendevalda svikit. Jag som arbetat nära politiker hela mitt liv hävdar att det är en mediemyt. Visst, det finns skurkar och det görs misstag bland politiker som bland alla oss andra. Men majoriteten jobbar och sliter, ofta utan tack och mot en blygsam ersättning. De uppfyller de flesta av sina vallöften och de har sitt uppdrag för att de känner samhällsansvar.

Det krävs en fördjupad diskussion inom och utom partierna vad det är värt att ge sig in i att styra vår gemensamma sektor. Ett uppdrag med oändligt stort ansvar där du kan bli utkastad från en dag till en annan, vid ett val eller när media ger sig på dig.

En sak vet jag säkert - vi bygger inget bra samhälle på avund och hat! De känslorna leder till Sverigedemokraterna eller värre. Vill vi ha en gemensam välfärd där vi själva är med och styr över målen och pengarna så måste vi föra en vänlig diskussion och lita på varandras goda vilja.

Gott Nytt År!
Cassandra

fredag 23 december 2011

Starta en folkrörelse för Eskilstunas grundskoleelever!

Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Så säger ett ordspråk som det ligger mycket i. Föräldrar kan inte ensamma klara allt, inte skolan heller. Hela samhället måste bidra till att de unga får en plats i det sociala livet.

När jag började skolan för 50 år sedan gick en stor majoritet av eleverna bara sex år i skolan. Därefter tog yrkeslivet vid och andra vuxna hjälpte till med inlärning och social fostran. Idag låser vi in våra ungdomar med varandra och en akademiskt utbildad lärarkår i 14 år. Det duger inte.

Programmet "Världens bästa skitskola" visar inget nytt, det visar verkligheten på ett ovanligt bra journalistiskt sätt och med en marknadsföring som gör att det får spridning.

Det pågår en ständig katastrof i våra skolor. Det får oerhörda återverkningar. De över hundra ungdomar som varje år lämnar Eskilstunas grundskolor utan kunskap för att gå vidare och de som droppar ur gymnasiet blir till 30 procents ungdomsarbetslöshet i stan.
Det är en förfärande mängd unga människor som startar livet med en stämpel i pannan att de inte duger. Ungdomar som inte får utvecklas och känna stolthet över vad de åstadkommer. Ungdomar som blir bittra och knäckta, föräldrar som oroar sig och känner sig mindervärdiga, socialbidrag, brottslighet, psykisk och fysisk sjukdom, missbruk, brottslighet - allt det som vi vet att vi har i överflöd i Eskilstuna.

Kan något vara viktigare än grundskolebetygen och ungdomsarbetslösheten?

Kan skolan lösa det på egen hand? Nej!
Kan socialtjänsten lösa det på egen hand? Nej!
Kan politikerna lösa det? Nej!

Vi kan inte betala oss fria med mer pengar till skolan. Det starka samhället där nån annan ska bry sig mot betalning är en myt. Ett samhälle bygger på att vi alla är med och tar ansvar.

Det som behövs är svängdörrar i skolan. Ungdomar och lärare ut i verkligheten, företag, föreningar, pensionärer, föräldragrupper och andra in i skolans vardag. Hitta förmågan och styrkan åt varje enskild elev och låt någon eller några utanför skolan hjälpa till med motivering, läxläsning, arbetsuppgifter, vanligt folkvett och tusen andra uppgifter.

För detta behövs två saker:
Att skolan bjuder in och organiserar sig för att ta emot hjälp.
En organisation där vi kan anmäla vårt intresse, våra behov av ungdomarna och vår kompetens.

Låt oss tillsammans bestämma att inte en enda unge ska gå ut ur Eskilstunas grundskola utan de grundläggande kunskaper som finns i läroplanen. Klart vi fixar det! När vi gör det är Eskilstunas framtid ljus.

Cassandra

lördag 17 december 2011

Bli lärare Jimmy - eller bekämpa avunden i demokratins namn!

Kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) grubblar över om han ska fortsätta sitt politiska uppdrag eller gå tillbaka och bli lärare. Anledningen är den mediemobbning som pågår mot hans partikamrat Jörgen Danielsson.

Jimmy, jag känner dig inte, men du verkar som en begåvad, trevlig person som på allvar vill påverka framtiden i Eskilstuna. Du vill arbeta med att skolan ska bli bättre, miljön renare, de äldre ska få värdig ålderdom och de pengar vi avsätter för detta ska användas på ett bra sätt. Du är beredd att leda ett företag med tusentals anställda och miljardbudget. Men tänk dig noga för. Så här kan det gå:

Låt oss säga att du jobbar politiskt för detta i tio - femton år som Jörgen. Politik är verkligen inte en persons verk, men rätt person i ledningen kan göra stor skillnad. Under Jörgens ledning blev betygen i Eskilstuna och ekonomin i skolan bättre. Under hans två år gick landstinget från ett underskott på flera hundra miljoner kronor till ett överskott på ett par hundra miljoner, kostnadsökningen som skenat stoppades, köerna för vård minskade och flera stora viktiga utvecklingsprojekt startade.

Sen påstår mediemonopolet i Sörmland att du är en skurk, går in i valrörelsen och tvingar dig att avgå. Varken revisorer, länsrätt eller åklagare hittar något utom formella fel, men vad gör det? Din partikamrater och vänner överger dig, insändarspalter och kommentarsfält fylls med hat. Tidningarna fortsätter slå på dig. En lögn upprepad blir till slut sanning.
Efter dina 15 år i sammanfattar Lasse Stenbäck i din egen tidning Folket:

"Såvida man inte är politiker förstås - då kan man dra sig tillbaka efter bara ett par års pladdrande i talarstolen."

Stenbäck talar för många eskilstunabor. Ingen av dem tycker att politik är värt något. De jämför ständigt arvoden med vad en undersköterska tjänar. Om och om igen lyckas medierna hetsa upp hatstämning. Formeln är enkel - en stor bild på en politiker och en summa i rubriken. Du kommer själv att råka ut för det Jimmy. Räkna med att minst ett par gånger om året få se din bild i detta sammanhang. Valår är det värst. Det är ingen tillfällighet att attacken mot Jörgen kom en månad före förra valet.

Ja, det finns ett problem i att vi ska betala våra valda företrädare. Det behövs en ständig diskussion, för det är lätt att glömma var man kommer ifrån. Det krävs en ständig rimlighetsbedömning och medierna ska finnas där som slav på vagnen och säga "kom ihåg att du är dödlig"!

Men det behövs också motsatt diskussion - hur ska vi styra vår gemensamma sektor. Dom som leder Carema och Engelska skolan tjänar säkert tiodubbelt av vad du och de dina tjänar. Det står aldrig i Sörmlands tidningar.

Om du blir lärare kan du göra en enorm insats. Gudarna ska veta att det behövs i Eskilstuna.
Om du blir lärare blir du aldrig uthängd i medierna. Du får kanske inte så mycket tack heller, men du slipper sparkas ut på gatan om du gör fel.
Om du blir lärare är du troligen rektor om tio år och kan rekryteras till Engelska skolan eller någon annan privat skola. Där får du lika mycket betalt som du har som kommunstyrelsens ordförande och slipper fortfarande bli uthängd. Du kan bli utslängd, men då har du säkert en fallskärm som räcker för att starta om på nytt.

Bli lärare Jimmy, eller ta striden mot Lasse Stenbäck. Säg ifrån - ska vi ha dugliga politiker måste vi ge dom rimliga villkor. Ansvaret och utsattheten du lever med är mångdubbelt större än en undersköterska eller sjukpensionär. Deras livsvillkor behöver också förbättras, men det är genom duktiga politiker och demokratiskt arbete de kan lyftas, inte genom avundsjuka och missunsamhet.

Stå upp för att Jörgen Danielsson har gjort en politisk insats som han ska hedras för. Han har tagit ansvar för sina fel och brister genom att lämna sin post och följer de regler som gäller. Att han skulle leva på pension i 25 år är inte aktuellt, men alla andra som ställs utan sin inkomst har en fallskärm. Politiker har ingen A-kassa. Då är det rimligt att de får en möjlighet att ta ifatt det de förlorat av utbildning och annan karriär.

Framförallt - ska du låta medierna styra din politiska karriär kommer du och partiet att förlora!
Lycka till
Cassandra

måndag 12 december 2011

Skolan igen och om kvinnosysslor

Efter TV-programmet om Eskilstunas skolor reagerade grundskolechefen. Han skrev till Skolverket. Tror ni han lovade skärpning och att ta upp kampen om kunskap med Engelska skolan? Icke! Han var ursinnig över hur en rektor blivit framställd i TV. Är jag förvånad? Nix! Vem är grundskolechefen till för? I min värld elever och föräldrar. I hans värld lärare och rektorer.


Bakade typ 300 pepparkakor idag. Hela huset doftar jul och jag själv är inpyrd från hjässan till fotabjället. Eftersom jag är halvtidspensionär hann jag också ringa om referenser, skriva e-post och kolla offerter på IT-verktyg. Lite grann lever jag som Karl Marx skrev om det goda livet; det som den engelske adelsmannen levde:
På förmiddagen jobbade han i familjeföretaget, på eftermiddagen jagade han räv och på kvällen skrev han poesi. Det är inte illa, jag skulle önska fler att få leva så. Visst bakade jag pepparkakor med ungarna när de var små, men det var alltid stress med att hinna med julförberedelserna och jobbet samtidigt.
Samtidigt grubblar jag lite över status och kvinnoroller. Det ger inte många bonuspoäng ute i den stora världen att baka supergoda, lite knäckiga pepparkakor efter mammas recept. Betydligt mer att upphandla ett demokrativerktyg på internet. Maken och sönerna tar det förstrött för givet och mumsar i sig. Sen är arbetet osynligt igen.

Kan inte låta bli att citera Marit Paulsson:
"Vad är skillnaden mellan kvinnor och män?
Tja, med min hushållsassistent har jag bakat ungefär 300 kubikmeter limpa, men du ser inte en enda jävla limpa här, eller hur? Under samma tid har Sture och grabbarna byggt en lada med betongfundament som det tar en ISTID att få bort. Men de skulle inte ha byggt den utan limporna och utan rena byxor och omplåstring och sånt."

Det citatet har suttit på vår kylskåpsdörr i många år. Gäller för övrigt offentlig sektor i förhållande till tillverkningsindustri också.
Trevlig Lucia önskar Cassandra.

lördag 3 december 2011

Det duger inte Johan Nilsson - var fjärde elev i Eskilstuna klarar inte målen

Nästan 300 16-åringar i Eskilstuna gick ut grundskolan i våras utan tillräckliga kunskaper. Utan de kunskaper lagen ger dem rätt till. Det är mer än en fjärdedel av årskullen

När TV-programmet "Världens bästa skitskola" satte Eskilstuna i centrum kan det kännas orättvist. Problemen i grundskolan finns överallt. Men när Eskilstunas politiker får chansen att ge sin syn på saken skäms jag.

Johan Nilsson (S) har varit ordförande för grundskolan över två val. Betyget på hans tid är att grundskolebetygen sjunker. Vad har det fått för konsekvenser? Vem/Vilka tar ansvar? Vad svarar Johan Nilsson när tidningen Folket frågar om detta:

1. Vi har inte nog med resurser (för att klara våra besvärliga och dumma elever) = Underkänt!
Sverige och Eskilstuna ger mest resurser i världen till skolan. Alla de länder som gått förbi oss i kunskapsjämförelser har lägre resurser än Sverige. Mängder av forskning visar - det finns inget samband mellan resurser och resultat i skolan.
Enda slutsatsen av detta argument är att Eskilstunas elever är dummare och besvärligare än andra barn. Är det ett vänsterargument?

2. Elevernas bakgrund är fel (dumma obegåvade föräldrar som inte sköter sig)= Underkänt
Ja, det enda säkra samband som forskningen kan visa är mellan mammornas utbildning och barnens resultat. Men ska vi nöja oss med det kan vi ju lägga ner skolan och börja med hemundervisning. Enligt skollagen ska skolans ge alla barn en likvärdig start i livet.
Ja, det betyder att professionen måste visa sin kompetens. Lärare, rektorer, förvaltningsledning och politik ska garantera att även elever med icke akademiska, misskötsamma eller utlandsfödda föräldrar får kunskap.

Sluta skylla ifrån er! Det är skolan som ska ha underkänt, inte elever och föräldrar!
TV-programmet visade att det finns en skola i Eskilstuna där alla elever klarar målen. En enkel slutsat är "Kan inte dom ta över alla skolor i stan?" Ja, varför inte? Det vore ett bättre alternativ än att fortsätta skylla ifrån sig och misstro elever och föräldrar!

Men varje år är det fler elever som stöts ut med "misslyckad" instämplat i självförtroendet. Det måste ske något snabbt. Här är några förslag:

Byt ut alla som inte tror på elevernas förmåga och läroplanens mål! Jag har själv hört en rektor förklara låga betyg med "vi hade en dålig kull i år".

Lyft fram alla dom som gör mirakel i skolan! Det finns hundratals lärare, rektorer, tjänstemän och politiker som tror på barn och ungdomar och som visar det varje dag i klassrum och utanför. De får kämpa på i det tysta och orkar till slut inte. Ge lärare och rektorer som lyckas högre lön, lyft fram dom som exempel. Gör det tydligt att resultat lönar sig!

Visa och följ upp resultaten!
Letade förgäves på kommunens hemsida efter betygsresultaten i hela kommunen och på respektive skola. Siffrorna över betyg och resultat i nationella prov finns hos Skolverket för kommunen, för varje skola och ner på klassrumsnivå. Visa dom för elever, föräldrar, medborgare, lärare. Diskutera, ha möten med elever och föräldrar. Hitta på lösningar. Följ upp!

Sluta tycka synd om er själva. Det är barnen det gäller, inte vuxnas känslor!

Cassandra

måndag 21 november 2011

Det pågår ett gisslandrama i offentlig sektor

Vi är många som upprörs över Carema och över vinst på omsorg och utbildning. Det finns det anledning till. Men det går inte att bara ropa "offentligt" och tro att allt blir bättre då.

Här kommer rapport från ett möte med den kommunala vården:

Svärfar, 84, klarade inte huset och demensen när svärmor gick bort. I somras lämnade vi honom på ett äldreboende. Allt verkade bra, han fick sociala kontakter och var glad. Det som oroade oss var att han som varit ute i hela sitt liv, var fysiskt frisk och gått långa promenader varje dag skulle ha svårt att hitta tillbaka till sin nya bostad. Vi blev lovade att han skulle få sällskap för att lära sig vägen.

Det är 45 mil, men vi borde förstås åkt ner mycket tidigare. När vi kom i fredags kväll möttes vi av detta.
På den positiva sidan - han hade gått upp i vikt; tvärtemot Carema.
Men
Han stod i ett mörkt rum - glödlampan var sönder.
Håret växte i vida skyar både runt huvud och haka där han haft svårt att raka sig. Frisör finns i huset.
Tröjan var trasig, byxorna leriga och för små, knappen var borta.
Det första besökaren möter är toaletten. Därifrån stank det. I ett par hinkar stod smutsigt vatten med fruktbitar och karamellpapper. Det fanns ingen tvål vid handfatet, handduken var smutsig.
Han hade vad vi förstod inte varit utanför huset på lång tid. I stället gick han promenader inne i korridorerna; som ett djur i bur.
När vi tog med honom ut hade han så ont i en tå att han knappt kunde gå. Fotvård var utlovad och finns i huset, men det var det ingen som tänkt på.

Vad gör man som anhörig? Det är alldeles vanlig personal, säkert tio personer i fikarummet. Han har en kontaktperson som vi pratade lite med, men att reta upp henne genom att berätta vad vi sett är inte att tänka på.

Personalen i offentlig sektor har våra kära som gisslan. Det är kärnan i offentlig sektors problem. Vi vågar inte säga ifrån för vi är rädda att det ska gå ut över våra nära och kära. Så var det på dagis där det under tre år aldrig hände att personalen berättade något som hänt under dagen, så var det i skolan där personalen helt öppet ignorerade de önskemål elever eller föräldrar hade. Så är det i äldrevården.

OK, jag vet att det finns mängder med fantastiska ställen och engagerad personal, men tyvärr finns det också för många såna här exempel. Svärfar far inte fysiskt särskilt illa, det är inga stora insatser som behövs. Det som krävs är omtanke, engagemang, ansvar. Det kostar inte mer personal att bry sig.

Det är därför folk röstar för privatisering. Man kan i alla fall flytta på barnen och hoppas det påverkar. Men det har det knappast gjort. I stället får vi barn som pendlar kors och tvärs för att offentlig sektor inte lyssnar. Och hur flyttar man en dement 84-åring? Inte.

Vänstern kan skrika om mer resurser och mot vinster men det var inte bättre förr. Det måste ske något radikalt. Alla anställda i vården måste veta att de arbetar åt oss (och sig själva). Medborgarna ska ha makten över sin egen verksamhet, inte de anställda.

Tyvärr tror jag att vänstern också är gisslan. Ingen vågar ställa kraven. För många väljare är kommunanställda. Det är en maktkamp vänster inte vågar ta. Därför kommer offentlig sektor att gå under.
Cassandra
PS: Vad gjorde vi? Vi ringde en sköterska vi haft kontakt med tidigare. Hon förstod precis och lovade gå dit samma dag och försöka göra något åt saken. Vi lovar oss själva att åka och ringa oftare.

måndag 14 november 2011

Ekonomins kris=demokratins kris

Det ser tjurigt ut för både Grekland och Italien, kanske för hela västvärlden. Politiken har släppt penningmånglarna fria och nu har de tagit över makten. Krisen spelas upp som ett slags såpopera i media. Det är hart när omöjligt för en vanlig människa att begripa vad som händer. Politikerna sysslar bara med att för tillfället mätta monstret, utan att ge några framtidsvisioner.
Så vem i hela världen kan man lita på? Inte politiker i alla fall. Både i Grekland och Italien har byråkraten, experten, tjänstemannen ryckt in som den räddande ängeln. En stor stark man ska rädda landet! Har jag hört den förut?

Demokratin är illa ute. När vi slutar tro på att vi tillsammans kan välja kloka och förnuftiga människor som ska styra utifrån våra gemensamma intressen, då har vi lämnat över till något annat. Vad?

Demokratins dilemma är när våra valda företrädare måste fatta obekväma beslut som betyder försämringar av ett eller annat slag. Pensionärernas indragna gratis bussbiljetter i Eskilstuna kanske blir socialdemokratins fall efter nästan hundra år. Klimathotet och globaliseringen betyder med alla säkerhet förändringar som kan upplevas som negativa.

Bäst att sjunka ner framför Wordfeud och Melodifestivalen.
Cassandra

fredag 11 november 2011

Glädjen med journalistiken

Jag kan få ett il av längtan tillbaka till journalistiken. Vad är det jag längtar till?

Friheten att få veta
Det finns så mycket i världen jag vill veta; hur mycket biogas säljs i Eskilstuna? Varför skriver så många i vården orimligt ilskna insändare om att chefer inte behövs? Varför får finanskapitalet bestämma över våra liv? Var i stan lagar man ett trasigt lås i en skåpdörr?

Som reporter hade jag all möjlighet att ta reda på svaren. Jag fick störa viktiga och betydelsefull och kunniga personer och fråga tills jag förstod. Det är kul att träffa folk som kan något. Dom tycker ofta det är roligt när någon är intresserad av det dom gör. Ilskna människor var påfallande ofta såna som inte kunde svara på mina frågor.
För länge sen kom jag fram till att ett av livets stora glädjeämnen är att lära sig nya saker. Det fick jag syssla med på arbetstid.

Lyckan att få formulera sig
Om det är roligt att lära sig något nytt så är det en extra dimension att få förmedla det man upplevt till andra.

Det finns långt mer än hundra sätt att skriva det här blogginlägget. Jag vill inte påstå att jag valde särskilt länge denna gång, men att skriva en artikel är egentligen att samla ihop och strukturera det jag vill förmedla, att hitta rätt form och rätt ord. Det är lycka att leka med medlen; ska jag skriva i jagform (nästan aldrig i journalistiken)i rät tidsföljd, ta ett exempel eller ett citat som inledning, kan jag använda reportaget som form och väva in alla sinnen i texten, beskriva miljö, känslor och händelseförlopp...

Det fanns i alla fall då en möjlighet för mig att återkommande åka ut i verkligheten och stanna där i flera dagar. Jag gjorde det under min tid som skolreporter, var med i klassrum, på skolgården och i matsalen flera dar i sträck. Då kunde jag använda hela den journalistiska paletten, men framförallt kunde jag förstå och beskriva verkligheten oändligt mycket bättre än efter en intervju eller ett besök på en timme.

Men utmaningen var egentligen att skriva brottsnotiser eller kyrkans julbasar. Jag fick backa en gång när jag skrev en notis om dödsstatistiken bland metallarbetare i deras facktidning - det blev väl för tydligt vad det handlade om. Jag tog Guds vinkel på syföreningsbasaren, det kändes bra.

Den där glädjen kan jag längta efter, för egen del, men också i de tidningar jag läser. Ett bra undantag är TV-programmet Korrespondenterna, där finns en äkta journalistisk berättarglädje!
Cassandra

måndag 7 november 2011

Grekland och Turkiet



Sköldpadda vid romersk lämning från 100-talet i Perge

Det pågår ett grekiskt drama. Svårt att inte följa utvecklingen. Är Papandreo hjälte eller bov? En nation i depression. Ska det gå att vända?

Samtidigt kom jag nyligen tillbaka från en mycket intressant rundresa i grannlandet och trätobrodern Turkiet. Där var det bara optimism. En påtagligt stolt ung guide berättade om Europas högsta tillväxt. Överallt såg vi nya hus, nya vägar, nya bilar och mycket skog. Bergen påminde om Dalarnas blånande och skogsklädda vidder. Också en skillnad mot Grekland där taniga buskar brukar dominera i torra bergstrakter.

Jag tror inte på nationalkaraktärer eller att greker och italienare jobbar mindre än vi andra. Däremot är det uppenbart att de förklaringar vi får om Europas ekonomi inte ger några bra svar på vår tids frågor. Vi har också väldigt begränsade perspektiv och kunskap om oss själva och omvärlden.

Turkiet har historisk alltid haft en tydlig koppling till resten av Europa, samtidigt är Anatolien en brygga till Asien och Mellanöstern som vi så väl behöver. Vi kanske har en del att lära av utvecklingen i det land som tillsammans med Finland lyckats behålla sin självständighet genom två världskrig!
Cassandra

söndag 23 oktober 2011

Ge Andersson en ryttarstaty på torget!

Nu ska jag skriva en artikel som var otänkbar när jag var journalist. Det finns nämligen vissa oskrivna regler som är totalt absolut omöjliga för en journalist att bryta mot:

1. Skriv aldrig något positivt om en politiker
2. Om du måste skriva positivt så gör det om en finansminister med hästsvans, ALDRIG om en socialdemokrat.

Jag skriver om Jan-Erik Andersson, socialdemokrat av den gamla metallarbetarsorten och kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna i skiftet 1980-1990-tal.
Den mannen borde varje eskilstunabo skänka en tacksamhetens tanke lite då och då.Utan honom hade vi nämligen inte haft järnvägen, motorvägen, högskolan och mycket annat som gör Eskilstuna till en stad på väg framåt med tillväxt och framtidstro. Självklart har han inte gjort det själv, men utan honom är det nog tveksamt hur Eskilstuna sett ut idag.

Själv flyttade jag till stan för drygt 20 år sedan. Det var då en stad med mycket begränsade kontakter med omvärlden, ett stånkande mjölktåg, en krokig väg till Stockholm, Sveriges största utflyttning och en stadskärna som såg ut som om bombkriget nyss slutat med rivningstomter maskerade till parkeringsplatser överallt i centrum. Den stolta industristaden var på dekis, självförtroendet var i botten, arbetslösheten hög.

Men Jan-Erik Andersson jobbade på med framtiden. Han uppfann lobbying långt innan ordet var allmänt, gick i korridorer, pratade övertygade.
Jag blev utskrattad på jobbet när jag var entusiastisk över att vi skulle få ett snabbtåg till Stockholm. "Det går allri!!" sa kollegorna.

Andersson fick väldigt mycket skäll i tidningarna. Han följde väl inte alltid exakt alla regler och hade en räv bakom varje öra. Senast i helgen fick jag höra att han haft ett finger med i vågspelet när vi fick "Världens bästa hotell". Men någon utveckling får vi aldrig om vi inte vågar tänja gränserna. Det gjorde Jan-Erik. Ett tag såg det ut som om han skulle få betala Svealandsbanans trafik ur egen eller kommunens ficka, men det löste sig.

Svealandsbanan, motorväg till Stockholm och högskolan är de tre enskilt viktigaste orsakerna till att Eskilstunas utveckling vänt. Sen har efterträdarna fortsatt med att bygga om stan så att den är trevlig att besöka, att utveckla samarbetet med näringslivet och mycket annat. Återstår den till synes omöjliga uppgiften att göra grundskolan i Eskilstuna framgångsrik. Det får bli Jimmy Janssons uppgift.

Jag tror inte Andersson skulle trivas på en häst i brons, men kanske kunde han sitta på en bänk som Munktell. I vilket fall tycker jag att vi ibland kan skänka en tanke till dom valda politiker som gjort något extra för oss andra.
Cassandra

tisdag 18 oktober 2011

Strategi utan media

Den senaste Juholtjakten visar än en gång att det inte går att förändra den bestående politiska och ekonomiska makten via media. Vare sig Juholt valt en terrier eller en pudel så handlar det mest om att göda mediekonsulter (sorry Paul), inte om att få en meningsfull politisk debatt i Sverige.
Ramen för den svenska mediediskussionen finns bara inom alliansen tillåtna gränser, allt annat anses som icke-objektivt. Det är trist, ointelligent och gör att Sverige hamnar allt längre från stora viktiga frågor som vem som bestämmer i världekonomin, ojämlikheten och den globala utvecklingen.
Visst, det finns undantag, men de är svåra att hitta.

Vad ska man göra i stället? Tja, jag tror på den gamla hederliga metoden; att prata med varandra. Lite mer ansträngande än pressmeddelanden och presskonferenser och en nästan bortglömd variant av demokratin. Den funkar också digitalt, om Facebook och twitter och annat handlar mer om samhällsfrågor och mindre om vad vi ska ha till middag. Man kan prata på jobbet, med kompisar, med släkten. Det går också att använda demokratiska organisationer för att prata; föreningar, men också offentliga organisationer. Föräldrar, elever och lärare kan prata med varandra om hur skolan ska utformas.

Hjärtat i demokratin är samtalet på torget där vi byter tankar, lyssnar och hela tiden modifierar vår uppfattning. Den diskussionen blir aldrig svart och vit som i medierna. I den diskussionen måste vi använda hjärnan, inte bara dömma med ryggmärgen.
Cassandra

torsdag 13 oktober 2011

Demokratisera, inte kommersialisera!

Nej, jag tänker inte skriva om Juholt. Jag har sett det förr. När media fått blodsmak och tror de ska störta någon "tolvtaggare", då försvinner all sans och balans.

Jag tänker skriva om Susanne Birgerssons ledare i E-K i helgen. Birgersson förstår inte vad det är för fel på vinst i skola, förskola, sjukvård. Hon ser det som jämförbart med att företag kan sälja skolmat, bygga skolor, sälja läroböcker. Samma sak med undervisning, omsorg och vård.

Inte underligt kanske. Birgersson är ung och uppväxt i alliansland. Alla kring henne tar det nog som naturligt att allt ska vara vinstgivande. Enligt denna teori blir allt bättre och billigare om någon kan göra vinst. Jag vet inte var deras gräns går, för vatten, grödor och DNA finns redan vinstkrig. Vård och omsorg är inget problem.

För mig är det tvärtom självklart att ingen ska tjäna pengar på att snyta en tvååring, trösta när han slagit sig eller berömma när han ritat en fin huvudfoting. Det finns en del i detta som inte kan betalas med pengar. Det handlar om vårt ansvar för varandra, om att ge det uppväxande släktet en bra start, om kärlek och livets innersta mening helt enkelt. Att lyssna på en dement gamling som berättar samma historia om och om igen, att förstå att någon som ligger okontaktbar en gång var en levande älskande människa.

Jag har problem även med den gemensamma sektorn; att vissa är utbildade och får betalt för detta är inte helt enkelt. Vi har organiserat vårt samhälle så att vi inte tillsammans kan sköta och vårda de unga, gamla, sjuka eller behövande. Egentligen handlar det om att våra krav på materiella värden har fått ta över vårt medmänskliga ansvar, och nu talar jag inte enbart om familj i begränsad bemärkelse.

Extra stort blir problemet när de som ska vårda har sämre betalt än andra och när klyftan ökar. Det är inte så att striden står om vem som ska få jobben på sjukhusen, förskolorna och skolorna. Vi tar dem vi får. Inte alla är bäst lämpade.

Det är fel riktning att kommersialisera vården. Vi ska i stället demokratisera den. Min erfarenhet är entydig. Människor vill göra frivilliga insatser för sina medmänniskor - villkoret är att insatsen ska göra nytta och att man ska ha kul tillsammans när man gör det.

Vårt samhälle vore inget samhälle om inte människor hela tiden gav av sin tid och sitt engagemang. Vi hade ingen idrott, inget föreningsliv, ingen demokrati, ingen omsorg heller för offentlig sektor är ändå bara en liten del av omsorgen.

Men den gemensamma sektorn är en stängd värld. Vi släpps in på nåder. Dom som bestämmer är i verkligheten de som jobbar där och inte vi som betalar och använder servicen. Det är inte kul att bidra, vi är inte efterfrågade.

Själv har jag länge tyckt att det allvarligaste samhällsproblemet är att vi i Eskilstuna varje år släpper ut flera hundra 16-åringar i livet med en stämpel i pannnan "Duger inte - inte godkänd"

Jag är ovanligt bra på språk och har länge funderat på att det kanske finns tonåringar som behöver nån som kan prata om språk, läsning, böcker, livet några timmar i veckan. Det finns säkert fler som jag. Bjud in oss, vi behöver ingen vinst, men vi vill nog vara i skolan på jämlika villkor!

Cassandra

söndag 9 oktober 2011

Min partianalys

Jag har blivit anklagad för att vara "politisk". Vad det betyder vet jag inte. Erkänner att jag som alla andra har åsikter i politiska frågor. Tror mig ana att man menar "partipolitisk", att jag stöder ett visst parti.

Tyvärr, jag kan nog aldrig anpassa mig till ett enda parti. Det finns för- och nackdelar med alla partier. För mig finns två allt överskuggande frågor i vår tid;
globaliseringen och miljö- och klimatfrågan.

De två nyaste partierna i riksdagen har både vuxit ur dessa frågor medan de "gamla" är mer eller mindre usla i båda. Så här ser jag i dagsläget på våra partier:

Sverigedemokraterna har vuxit ur globaliseringen. De väljer sämsta tänkbara väg för att tackla frågan, nämligen rädsla och strutsbeteende. De är rädda för all förändring och utveckling och framförallt inte nyfikna och beredda att se framåt.

Miljöpartiet driver de andra partierna framför sig i avgörande och viktiga frågor. Däremot har de bara på senare år halvhjärtat sagt ja till att vi är en del av Europa och har inte gett mig sin syn på Sveriges roll i en globaliserad värld. Dessutom har de aktivt bidragit till att vi har den mest kapitaliserade skolan och förskolan i västvärlden - inte bra.

Moderaterna är ett stort och viktigt parti. Dom får medhåll av mig i att det inte är bra att ge människor pengar och sen ställa dem vid sidan av samhället. Alla har vi rätt och skyldighet att vara delaktiga i samhället på de villkor vi klarar av. Däremot är det inte heller bra att moderaterna tar bort pengarna och låter folk stå både fattiga och vid sidan av.
Det avgörande felet med moderaterna är att allt de signalerar till mig är att människan är en egoistisk varelse som bara strävar efter pengar, prylar och makt. Allt ska säljas för pengar, snart är luften vi andas en vara på en marknad.
Min grundmurade övertygelse är att vi människor är sociala varelser. Livets mening är andra människor, att göra saker tillsammans för vårt gemensamma bästa, att ha kul medan vi gör det och dela efter behov. Jag har sett och upplevt det om och om igen och det är en grundmurad uppfattning hos mig.

Folkpartiet är det enda europeiska partiet, vilket är bra, men tyvärr sträcker sig inte folkpartiets globalisering utanför Europas gränser. Partiet har rätt i att vi ska ställa krav i skolan, men det är framförallt lärare, rektorer och politiker som ska visa resultat enligt min mening. Det är elever och föräldrar som har rätt att ställa krav på kunskapsförmedling i skolan, inte tvärtom.

Centerpartiet har lämnat allt jag tyckte var bra, småfolksfrågorna och miljön. Kvar finns en medieanpassad rar flicka. Jag föredrar Christina Andersson.

Jag är kristen, men lockas inte av kristdemokraterna. Vilken kristendom representerar dom; fundamentalistiska pingstvänner eller mina goda kristna efsare i Skellefteå? Muslimer, kristna och judar har samma Gud, vad säger KD om det? I Palestinafrågan, globaliseringen och miljöfrågorna är de ett frågetecken för mig.

Så har vi vänsterpartiet som tävlar med SD om titeln Det Mest Konservativa av alla partier. Dom stannade i utvecklingen nån gång på 1960-talet och jag har inte hört något framtidsinriktat eller ens nutidsanpassat annat än skattehöjningar från dom. Internationalister som inte ens vill vara med i EU??

Sist men störst, socialdemokraterna. Dom byggde landet och dom gjorde det väl. Dom byggde landstinget och dom har utvecklat Eskilstuna in denna dag. Men vad vill dom i morgon? Nationen är en 1800-talskonstruktion som inte längre har någon verklig roll. Arbete, pensioner, miljöfrågor, sparpengar, ungarnas framtid - allt bestäms på en internationell scen där vi inte är med. Vad vilja socialdemokraterna?

Och den gemensamma sektorn som partiet byggde upp - vad vill dom med den? Att alliansen vill riva ner allt som går vet vi. Socialdemokraternas stora misstag var att de lät de anställda få större inflytande än folket över det gemensamma. Så länge det består kommer alliansens alternativ med utförsäljning att vinna slaget om väljarna.

Sist och slutligen kan jag inte hjälpa att tycka att satsningen på miljö och klimat verkar halvhjärtad.

Sådär, nu har jag gjort mig till ovän med alla partipolitisk engagerade vänner och bekanta. Övertyga mig gärna om att jag har fel!
Cassandra

tisdag 4 oktober 2011

Svar till Alex Voronov

Jag tror jag har rekord. Hör av er den som blivit angripen med namn på stadens ledarsida fem gånger på några få månader. Inte många politiker hedras med ett så stort intresse. Själv är jag en vanlig medborgare som blir något häpen när jag idag igen blir uppmärksammad på Eskilstuna-Kurirens ledarsida.

Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren har inte så noga ordning på förhållandet mellan politiker och tjänstemän. Han förstår till exempel inte att jag i min ställning aldrig kunnat svara när han använder sin mediemakt, eller så förstår han och utnyttjar mig för andra syften.

Voronov har anklagat mig för att vara "politisk". I min värld är det politik när en monopoltidning går in fyra veckor före ett val och avsätter den som valts att leda landstinget och som kandiderar för omval.

För mig är det politik när en mediekoncern leker åklagare och domare och utdelar straff mot politiker.

E-K-koncernen har blivit försiktigare och skriver inte längre om "olagligt" i rubrikerna. Vi får väl se vad dom skriver när det verkliga rättssystemet gjort sitt.

Att överdrifter och politiska vinklingar i media leder till att pensionärer spottar på nyanställda lågavlönade tjänstemän och ifrågasättande av demokratin är ovanligt. För mig är det självklart att en tjänsteman med uppdrag från politiken då måste agera.
Det Voronov inte kan acceptera är att vi fick stopp på hetsen genom att visa andra journalister hur våra lokala medier jobbar.
Cassandra

måndag 3 oktober 2011

Avundjournalistiken

Denna dag när landstingsdirektören fått sparken kan jag bara önska henne lycka till! Äntligen slipper hon jagas av avundjournalistiken i Sörmlands monopolmedia.

Avundjournalistiken har alltid funnits. Det är fullt legitimt att regelbundet informera skattebetalarna om hur chefslöner och arvoden ser ut i landstinget. Det är också barnsligt enkelt för journalisterna. De lyfter luren och frågar så skickar landstingets uppgifter. Sen är löpet klart. Som ett brev på posten kommer sedan de upprörda insändarna och kommentarsfälten fylls av alla dem som tycker att politiker och tjänstemän ska tjäna som undersköterskor eller helst inte finnas alls.

Skillnaden de senaste åren är att avundjournalistiken fyllt medierna minst en gång i veckan. Jag har inte räknat hur många gånger landstingsdirektörens lön har publicerats i olika media det senaste året, men siffran är klart tvåsiffrig. Nu räcker det inte heller med högsta chefens lön. Vi har sett "brottsregister" med stor bild, namn och titel - enda brottet, att ha en lön över 100 000 kronor. Tjänstemännens bilar har publicerats, menyn och vissa deltagare vid politiska sammankomster har sörmlänningarna kunnat ta del av. Allt upprör medborgarna.

Lågvattenmärket var ett TV-inslag där en udda utklädd person fick visa upp en stupstock som han byggt till politikerna och tänkte ställa på torget. Den undersökande TV-journalisten frågade inte om han visste att Landstinget Sörmland har de lägsta politikerarvodena i Sverige.

Det är naturligtvis lovvärt om media vill slå ett slag för jämlikhet. Klyftorna i samhället ökar dramatiskt och förstärks av att skatterna sjunker för oss som tjänar mest.
Det intressanta med media är att avundjournalistiken endast drabbar dem som arbetar i den gemensamma sektorn. Jag har förgäves försökt få reda på vad VD i koncernen Eskilstuna-Kuriren tjänar. Han leder drygt 400 personer, landstingsdirektören 7 000. Företaget har tagit bort VD-lönen från årsredovisningen och ingen journalist har svarat på frågan. Ett hett tips är att lönen och förmånerna nog inte ligger så långt ifrån varandra.

Vad tjänar VD i små sörmländska företag som Volvo, SSAB eller Assa? Vad tjänar VD i de privata vårdföretagen? Det krävs lite mer arbete, men Expressen klarar att ge besked om hur lönerna ligger i länet, så varför inte E-K:s tidningar?

Nå, nu ska ledningen i landstinget hitta en ny landstingsdirektör. Undrar vem som vill tjäna mindre än andra landstingsdirektörer och sina egna anställda och dessutom ska vara beredd att gå på dagen om ledningen inte är nöjd? Just nu är det dessutom anställningsstopp för chefer i landstinget. Media har agerat aktivt för att ifrågasätta landstingsdirektören. Ska de nu medverka i rekryteringen av en ny? Ska bli intressant att följa.

Cassandra

lördag 1 oktober 2011

Äntligen yttrandefri!

Vi lever i ett demokratiskt land. Vi värnar i alla sammamnhang yttrandefrihet som en omistlig del av demokratin. Ändå har jag de senaste 35 åren alltid känt mig förhindrad att uttrycka en åsikt.

Först var jag nyhetsjournalist. Enligt den gängse journalistkoden ska jag då ha en särskild förmåga att ta fram den objektiva sanningen, vilket förutsätter att jag inte har någon egen åsikt, eller i varje fall inte visar den.

Vid folkomröstningen om kärnkraft blev journalister satta i karantän om de bar en knapp med ja eller nej. Sen gick de självklart och röstade på det alternativ de föredrog. Samma sak med partisympatier, alla journalister har förstås en åsikt om skatter och andra partiskiljande frågor, de får rösta, men inte avslöja på vad.

Vad leder det till? Jag påstår fördummning. Journalisterna slutar tänka. Det är därför alla medier berättar samma historia samtidigt. Det är därför alla journalister ställer exakt samma frågor till en nytillträdd partiledare. Det är därför det är så sällsynt att du ser, hör eller läser något som får dig att haja till och tänka på något nytt sätt. Att ställa en oväntad fråga kan nämligen betyda att journalisten har en tanke bakom eller är väl insatt i frågan, vilket kan tolkas politiskt.

Avundjournalistiken som härjar i Sörmland är typexmplet. Ingen journalist ställer frågor som "Vad är det värt att ge upp en annan karriär och företräda oss andra genom att styra den gemensamma sektorn?", "Vad ska en direktör i offentlig sektor tjäna jämfört med en i privat sektor?", "Hur ska demokratin styras om politiker jagas som nidingar?", "Skulle du råda din son eller dotter att satsa på att bli politiker?".

Nåväl, sen blev jag tjänsteman. Ett kort tag tänkte jag, Yttrandefrihet nu! Men ack nej. I ledningen för en offentlig verksamhet sitter tjänstemannen tätt inpå den valda ledningen. Ingenstans är det mer känsligt att tjänstemännen tycker och tänker. Vi ska vara professionellt kunniga, ge ett väl underbyggt underlag för ledningens beslut som vi sen snabbt och effektivt ska genomföra utan att det någonsin läcker ut en avvikande uppfattning. Det är en konst som det kan finnas anledning att återkomma till.

Cassandra

torsdag 29 september 2011

Nu ska media avsätta Hägglund

Den senaste tiden har media bestämt att Göran Hägglund måste avgå.

Det började redan när regeringen la sin budget. Frågan var inte varför Alliansen inte äntligen gav pensionärerna en efterlängtad höjning av pensionen utan "Hägglund har misslyckats". Alla media vinklade på samma sätt. Hägglund fick svettas i intervju efter intervju. Reinfeldt tog det lugnt i vanlig ordning.

Sen har det fortsatt. Finns det något media, där Hägglund inte fått frågor om sitt förtroende och om han ska sitta kvar? TV var hjälpsamma och frågade lokala partiavdelningar om de hade förtroende. Sen använder de andra journalisterna siffrorna.

Varifrån kommer detta journalistiska intresse för om KD-ledaren ska sitta kvar? Är det bara ännu ett sätt att visa vilka som bestämmer i demokratin? Det är i alla fall inte partiorganisationen som diskuterar och bestämmer.

För han kommer att avgå. Alla som vet hur det är när alla medier ringer samtidigt och ställer samma fråga vet hur det känns. Paritmedlemmarna börjar säkert undra om dom är ensamma om att tycka han är en bra karl som gör så gott han kan.

Sen kan partiet börja leta efter en ny 25-åring med fördelaktigt utseende som "gör sig bra i TV".

Cassandra

måndag 19 september 2011

Barnlös igen



Veckohandlade i söndags. För första gången på 21 år köpte jag ingen mjölk. Det kändes, men det är bäst att tiga om saken. Jag har upptäckt ett nytt tabuområde. Man får inte säga att det gör ont i hjärtat av saknad när sista barnet lämnat hemmet och flyttat till främmande land. Vid minsta pip kommer omedelbart ett antal påpekanden; "du ska vara glad att han klarar sig själv", "det är naturligt att barn blir vuxna", "tänk om han stannade hemma!"det är väldigt utvecklande".

Jotack, jag vet allt det där. Jag önskar inte en hemmason som sitter uppe hela nätterna och dräller smulor i soffan. Men det är ju inte honom det handlar om utan mig. Ett nytt skede i livet. Ingen som bryr sig om det finns mjölk i kylen, ingen som kan hjälpa mig med mobilinställningarna, ingen att oroa sig för (det blir liksom löjligt när han är 70 mil bort). Plötsligt är jag barnlös igen, men det är inte läga för att dra ut på stan med kompisarna längre. Vad gör jag i stället? En massa intressanta frågor att diskutera med dom som redan varit i samma situation. Varför detta tabu? Påminner om när jag en gång i tiden försökte säga att det var jobbigt att lämna ett skrikande barn på dagis. Det fick man inte heller säga.

Förresten tänker jag byta namn.
Cassandra

onsdag 14 september 2011

Polisförhör och mediadomstol

Intressant utveckling i arvodesfrågan. Så vitt jag vet har det bara gjorts en utredning av alla beslut och alla utbetalningar av arvoden i Landstinget Sörmland. Det är Pricewaterhouse Coopers revisionsrapport. Slutsatsen i den är att landstinget inte lidit ekonomisk skada.
När ekobrottsmyndigheten nu drar politiker och tjänstemän till förhör, misstänkta för trolöshet mot huvudman har de alltså ingen annan ekonomisk utredning. För mig som amatör är det obegripligt att man kan vara trolös mot huvudman utan att det är pengar inblandade.
Min slutsats är att de lägger ner målet. I så fall har vi alltså två utredningar som visar att ingen begått några brott.
Det intressanta är att media redan haft rättegång, dömt brottslingar och verkställt straff.
Frågan är vem som till slut står med skammen.
Götilda

söndag 5 juni 2011

Stolt borgare

Nu har jag mätt damastdukarna och sett vilka som passar till vilket bord. Jag har putsat arvesilvret och kristallglasen, kaffekopparna i Kongeligt dansk är beredda, jag mumlar på talet till min student.

Ja, jag är en borgare och jag är stolt över det! Min mamma och pappa är goda förebilder.

På pappas sida har prästättlingar med konservativa ideal stridit mot nazismen under kriget ( på tidningssidorna), flera av mina kvinnliga förfäder hör till föregångarna för kvinnlig rösträtt och yrkesarbete.
Min mamma kunde bjuda till fest så att alla kände sig välkomna, dukningen lyfte maten och det räckte alltid till alla. Hon stod för omtanke, god kvalitet, vackra vardagsvaror och ett hantverk som är vackert även i min generation.

En god borgare för mig står för kunskap och fritt tänkande. En god borgare behandlar alla lika, kan konversera så att alla känner sig delaktiga och välkomna och är nyfiken på allas erfarenhet( som min pappa)

Onda människor är egoistiska, humorlösa, korttänkta och snobbiga. Såna finns i alla grupper. Var och en får vårda det goda arvet från sina förfäder.
Götilda

söndag 29 maj 2011

Vad är en tjänsteman?

Det pågår en underlig debatt i media härikring. Den handlar om tjänstemannarollen. Media förmedlar en bild av en "neutral" tjänsteman som inte sysslar med politik. I förhållande till partier och politiker ska tjänstemannen behandla alla exakt lika.
Det senaste exemplet är majoritetens dokument med mål och budget. Det betraktas som ett "politiskt dokument" och därför ska tjänstemän inte befatta sig med detta.

Jag som läst mig till en examen i demokrati håller inte alls med om den bilden. Allt i offentlig sektor är politik. Enkelt kan man säga att väljarna vart fjärde år bedömer vilka som är bäst skickade att få deras förtroende att styra verksamheten. I det här fallet betyder det att dom som får majoritet leder ett företag med sju miljarder kronor och i stort sett varje innevånare som kund. Till sin hjälp har majoriteten 7 000 tjänstemän. Varje läkare, städare, IT-nisse, informatör och sjukgymnast ska hjälpa den valda majoriteten att genomföra sin politik. Vägledning får de i beslut i nämnder och styrelser. Viktigast är mål- och budgetbeslutet.
Om fyra år får väljarna bedöma om de vill ge fortsatt förtroende. Blir det en annan majoritet ska vi som jobbar göra vårt bästa för att genomföra de beslut dom fattar i stället.

Men oppositionen då? Ja, dom får visa under loppet hur de skulle gjort i stället. I demokratin ligger att informera om alternativen, till exempel oppositionens mål- och budgetförslag. Men oppositionen får inte samma stöd och hjälp av tjänstemännen, det är den otacksamma rollen med att inte bli vald.

Sen är det en helt annan sak att väldigt många i offentlig sektor inte har en susning om detta. Jag har upplevt många lärare som inte uppfattat ens att de ska följa den senaste läroplan riksdagen beslutat om. Många läkare tycker nog att de bedömer mycket bättre än politikerna hur pengar ska användas. Men enligt min uppfattning är lagstiftning och demokratin glasklar. Det är efter den principen jag jobbar.
Götilda

tisdag 19 april 2011

Min anmälan till Pressens opinionsnämnd

Sörmlands Nyheter publicerade namn och bild på mig med rubriken "Tjänstemän anklagas sprida propaganda". En folkpartistisk revisor sa en massa förolämpande saker.
Jag anmälde till Allmänhetens pressombudsman för att de inte ens försökt få en kommentar från mig. Jag kontaktade chefredaktören dagen efter och sent på eftermiddagen tog de in en kommentar på webben.

"Även om jag anser att tidningen borde ha sökt dig för en kommentar innan publiceringen, noterar jag att tidningen publicerade en artikel på nätet samma dag...." skrev PO och avslog anmälan. Detta har jag överklagat till Pressens opinionsnämnd med full beredskap för att även de kommer att avslå. Så här skriver jag:

Överklagande
till Pressens opinionsnämnd

Efter 25 år som nyhetsjournalist lyckades allmänhetens pressombudsman; Ola Sigvardsson i ett drag slå undan fötterna på hela min yrkesgärning.

Ge korrekta nyheter – Döm ingen ohörd, står det i mitt exemplar av Spelregler för Press, radio och TV från 1978. Efter de reglerna har jag arbetat. I stort sett har arbetsdagens stress och press bestått i att snabbt få tag i makthavare och andra för att få underlag och kommentarer till nyheter. Om det inte lyckats har artikeln ställts till en annan dag. I enstaka fall där det varit uppenbart att en makthavare undvikit kontakt har artikeln avslutats med någon variant på ”tidningen har sökt Xx men …”

PO tycks mena att det räcker med att hitta en person som har en uppseendeväckande åsikt och publicera den. Om det är sant eller falskt spelar mindre roll. Om det innebär förtal av en makthavare spelar inte heller roll, så länge redaktionen efter påpekande skriver några rader på webben.

Denna slutsats gör mig djupt nedslagen.

Den artikel jag skickade till PO bröt så uppenbart mot min egen yrkesheder att jag bara redovisade att tidningen på intet sätt sökt oss båda som ”anklagades för att sprida propaganda” och vad jag hänvisade till:

”Hör båda sidor
Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

PO anser att denna regel inte gäller i detta fall. Det räcker tydligen med att redaktionen efter ett brev till chefredaktören publicerar något på webben så är etiken uppfylld.

Tyvärr läser inte mina grannar, släktingar och vänner alltid det som står på webben. Inte heller alla de anställda, politiker eller medborgare i Landstinget Sörmland som undrar över vad informationschefen sysslar med.

Då får jag argumentera nu i stället.

1. Innehållet är inte korrekt.
Jag har inte spridit politisk propaganda. Jag är inte en propagandamaskin. Nej, det är inte ”snart som det var i det gamla Ryssland” i Landstinget Sörmland.

2. Innehållet är obegripligt.
Artikeln innehåller inga fakta eller förklaringar till på vilket sätt, när, var eller hur jag spridit politisk propaganda. Både jag själv och läsarna svävar fortfarande i okunnighet om faktabakgrunden till anklagelserna

3. Innehållet går inte att bemöta.
Om det saknas fakta blir bemötande helt omöjligt. Ord mot ord. Åsikt mot åsikt. Dum och dålig åsiktsjournalistik på nyhetsplats.

4. Anklagelserna är allvarliga.
Om det vore sant att jag sprider politisk propaganda bedömer jag att det är grund för uppsägning eller att jag borde säga upp mig själv.
Anklagelserna svärtar dessutom mitt namn och rykte.

5. En tjänsteman kan inte gå i polemik mot en förtroendevald
Att publicera dessa anklagelser är oetiskt också för att det är omöjligt för mig att gå emot en förtroendevald. Som tjänsteman arbetar jag på uppdrag av den valda majoriteten. Politiken är min arbetsgivare. Om tidningen gjort sitt jobb och tagit fram konkreta uppgifter om vad revisorn var kritisk emot så är det en politisk fråga. Jag blir i detta fall ett slagträ i en debatt.

6. Tidningen har inte ens försökt höra båda parter samtidigt
Detta är den allvarligaste frågan. Gäller inte de etiska reglerna om att höra båda sidor för en informationschef i Sörmland, vem gäller de då för?
Det fanns ingen tidsbrist. SN är en monopoltidningen. Det är föga troligt att anklagelserna spridits på annat sätt.
Jag är beredd att ta kritik utifrån det ansvar jag har, men jag är inte beredd att bli förtalad utan möjlighet att bemöta
Om inte Pressens opinionsnämnd står upp grundläggande etiska regler, finns det då någon mening med dem?

7. Ge korrekta nyheter – Hör båda sidor

Sist och slutligen vill jag bara tillägga att de etiska reglerna för mig också är en garanti för god journalistik. Bakom de tusentals artiklar jag skrivit på DN, SvD och Eskilstuna-Kuriren har alltid funnits viljan att göra verkligheten en liten smula mer begriplig. Jag var journalist för att ge människor underlag för egna ställningstaganden.
Verkligheten är komplicerad. Ju äldre man blir desto mer inser man att det inte finns en enkel sanning om någonting. Ju fler sidor av saken jag som journalist tar reda på, ju bättre blir mitt underlag och min artikel. De etiska reglerna bygger på just detta, att ta fram så många fakta och aspekter som möjligt av en fråga och redovisa dem för att läsaren själv ska kunna göra bedömningen.
Denna artikel gör verkligheten svårare att förstå. Varför sprider jag propaganda enligt tidningen? Är jag ond, mutad eller enbart korkad? Varför är revisorn så arg?
Oetisk och dålig journalistik bygger på enkla sanningar, gott och ont, sant och falskt, svart och vitt. Idag arbetar jag som informationschef och uppfattar att jag arbetar mer i enlighet med mina journalistiska principer på denna post än jag hade gjort om jag varit kvar i media. Artikeln jag anmält är ett exempel på detta. Ola Sigvardssons ställningstagande skyddar tillfälligt dålig etik och dålig journalistik men riskerar på sikt pressens trovärdighet.

fredag 4 mars 2011

Spelar sanningen nån roll?

Bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten brukar jag säga.

Vi lever i en tid när media formar vårt tänkande. Visst tar vi ibland vårt åsikter ur vår egen erfarenhet eller så tar vi faktiskt själva reda på hur saker ligger till, men verkligheten är så komplicerad att vi långt ifrån alltid kan bygga på egen erfarenhet eller egen efterforskning. Då är vi till stor del beroende av media.

Jag vill tro att det händer något bra i mellanöstern. Jag vill tro på människors längtan efter demokrati och eget ansvar, men jag är åtminstone medveten om att det kan gå åt helsefyr och att jag faktiskt inte vet vad som händer. Min bild är en mediabild.

Spelar det nån roll om alla "vet" att politiker i landstinget har roffat åt sig pengar? Kan vi gå vidare och hoppas att det "går över"?

Jag vet att det inte är sant. Politiker har inte roffat åt sig eller fått mer pengar än de ska ha. Jag vet att så länge vi inte försökt att berätta sanningen går det aldrig över. Det kommer alltid att ligga som en svart filt över demokratin.

MAN KAN INTE ANGRIPA MEDIA! Det är media som skapat lögnen, men alla vet att sanningen har inte en chans, man förlorar alltid mot media. Kan vi leva i en värld där media skapar lögn och där vi inte vågar berätta sanningen?

Götilda

onsdag 2 mars 2011

Att uppleva en mobb

Idag har jag träffat vuxna människor som knuffar valda politiker och kallar dom "sugga". Människor som tycker dom har rätt att avsätta en styrelse som nyligen valts av några hundratusen människor. Människor som tror att 7 000 anställda inte behöver någon administration; "byråkrati". Människor som skriker att dom inte vill ha någon dialog, inte vill prata med dem dom kritiserar.

Det är uppriktigt sagt otäckt.

Undrar hur de journalister och politiker som skakat fram dom här stämningarna känner sig?

Götilda

fredag 25 februari 2011

Monopol på åsikter

Den som är mycket stark måste vara mycket snäll säger Bamse.
I Sörmland har vi en mediekoncern som äger alla dagstidningar.
Tidningarnas roll är helt avgörande i den svenska demokratin. De fyra tidningarna i mediekoncern Sörmland skiljer sig en hel del åt. Den i söder har en märklig agenda.
Den startade och sprider sedan ett halvår mot bättre vetande lögner om arvoden i Landstinget Sörmland.

Politikerna i landstinget har inte fått för mycket i arvoden (slutsat i den oberoende revision som gjorts av den globala revisionsfirman PricewaterhouseCooper

Politikerna har fått för mycket i arvoden, skriver mediemonopolets södra utpost om och om igen

Vem i hela världen ska man lita på? Mitt tips är att en utbildad revisor som gått igenom en ganska snårig redovisning är mer trovärdig än en journalist som tagit fram lite kopior här och där och dragit snabba slutsatser.
Läs själv om du inte tror mig!

När mediemonopolet dessutom ständig snedväljer sina fakta. Exempelvis om landstingsdirektörens lön:

Att inte jämföra med andra direktörer eller landstingsdirektörer och diskutera lönenivåer som princip utan göra personangrepp.

Att välja att presentera en tioprocentig löneökning när den i själva verket är på två år och alltså fem procent.

Det är en utmaning att som informatör försöka ge en rättvis bild till befolkningen när mediemonopolet missbrukar sin makt.

Götilda

lördag 5 februari 2011

Att ha rätt men inte få rätt

Det är tungt att veta hur något ska göras, men av omständigheterna hindras från att göra på bästa sätt.
Det är ännu mer betungande att älta varför, hur, om jag gjorde eller sa så här...

Allt för sällan får vi människor komma helt till vår rätt, göra det bästa av det vi har. Kruxet är att för att komma till sin rätt måste det vara tillsammans med andra.

I Kairo just nu tror jag att det finns ett stort antal människor som äntligen känt att de lever till sin fulla kapacitet. Tillsammans med andra kan de äntligen räta på ryggen, tala högt och söka gemensamma lösningar. Det kommer inte att vara länge, men minnet finns kvar i de människor som upplevt detta. Jag har gjort det. Tills det händer igen får jag öva på AA:s bön:

"Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden."

Götilda

söndag 30 januari 2011

Demokratisk insyn och marknad är svårt att förena

Att arbeta med information i den gemensamt ägda och demokratiskt styrda sektorn skiljer sig avsevärt från att jobba i det privata näringslivet. Framförallt styrs vi av lagar, främst en 200 år gammal grundlag.

Grundlagen är utformad just för att när vi satsar våra pengar i något gemensamt är det viktigt att vi samtidigt har insyn och kontroll. Offentlig sektor har haft en slags monopolliknande ställning och därför har det varit viktig med offentlighet. Därför kan varje medborgare när som helst begära att få gå in och se vad verksamheten sysslar med.

Jag vill påstå att denna rätt är flitigt använd, inte minst av media.
Samma rätt förstärks med att den som arbetar i organisationen och upptäcker oegentligheter har rätt att berätta det anonymt för media utan risk att bli avslöjad.
Som en ytterligare förstärkning finns i offentlig sektor i princip ingen lojalitet mot arbetsgivaren. Du kan vara anställd och varje vecka stå på torget med en skylt "Landstinget är kass - min chef är en åsna" utan några som helst repressalier. Tänk det och Atendo Care.

Är detta bra? Ja! Jag hävdar att den svenska offentlighetsprincipen och meddelarskyddet har bidragit till att vi haft världens bästa skola, världens bästa sjukvård och världens bästa välfärd.
Varför - jo, vi har i flera hundra år lyckats anpassa verksamheten tlll förändringar i omvärlden. Via större och mindre kriser och förtroendegap har verksamheten anpassat sig. Det tar visserligen ett tag, men det brukar fungera. Medias granskning har haft en avgörande betydelse i den utvecklingen.

Vad händer nu? I största politiska enighet har demokratin beslutat att förändra systemet. Vi är mitt inne i en övergång till en konkurrensutsatt valfrihet på en marknad. Båda systemen finns samtidigt. Delar av offentlig sektor konkurrerar med det privata näringslivet om skattebetalarnas pengar.

Det går inte så bra för den offentliga delen och varför? Dels är vi inte anpassade och vana vid att informera och marknadsföra oss. Elever, patienter och klienter har kommit vare sig de vill eller inte. Media har överhuvudtaget inte reflekterat över att de fortfarande nästan bara granskar den offentliga sektorn

Men, min poäng är att offentlighet, meddelarskydd och brist på lojalitet rimmar illa med förhållanden på marknaden. Jag kan ge hur många exempel som helst, men tänk efter själv - vet du vilka vinster som delas ut och vilka förmåner chefer och styrelse har i ditt barns skola eller på din vårdcentral?

Tänk på det när vi snart får löpsedeln om nya hälso- och sjukvårdschefens lön för att basa över 4 000 anställda.
Götilda

onsdag 26 januari 2011

Politik som försörjning



Har den senaste tiden umgåtts en del med politiska sekreterare. Trevliga, välutbildade unga människor som sökt jobbet på annons, blivit intervjuade och anställda för en mandatperiod. Med lite tur och skicklighet kan deras tjänst omvandlas till ett politiskt uppdrag och en politisk karriär efter nästa val.
Tidigare har jag mött samma sorts människor som sökt och fått jobbet som politiskt kommenterande ledarskribent på en tidning.

Inget fel i det, men en spaning är att det skär sig med den bild av demokratin som jag fick på socialhögskolan under 1970-talet:
Demokrati bygger på samtal mellan människor om samhällsfrågor. Vi byter argument och utvecklar en syn på hur framtiden ska byggas. Olika syn leder till ideologier och partier. Vi röstar emellanåt fram de personer vi tycker har vettigast åsikter/ideologier och som verkar hederligast. De förvaltar våra åsikter och våra pengar.

Det demokratiska samtalet har i vårt land ofta skett i olika folkrörelser eller på tidningssidor. I små samhällen skedde det nog stundtals också på Konsum eller vid fotbollsplanen.

Nu ser verkligheten annorlunda ut. Att prata politik anses nästan suspekt. Antalet förtroendevalda är så få att nästan ingen känner någon personligen. Folkrörelserna är i stort sett utdöda. Partierna likaså. Medierna behandlar politikern som i grunden misstänkta. Om någon annan grupp blivit bevakade på samma sätt hade diskrimineringsombudsmannen fått rycka ut. Ingen har längre lust att gratis avsätta sin tid för att läsa in underlag, debattera och gå på möten. Särskilt inte när man regelmässigt blir uthängd som skurk i media.

Alltså får vi en ny yrkeskår - politiker utan förankring i en rörelse. Bloggen och Facebook är deras fäste i folket. Människors mening avläses i opinionsundersökningar där du lämnar din åsikt utan ansvar för följderna.

Men ännu har vi kvar en ologisk åsikt - du får tjäna pengar, men du får inte bli rik på politik.
Götilda

torsdag 6 januari 2011

Politik är att fördela resurser

Olof Palme hade fel. Jag har aldrig förstått meningen med "politik är att vilja".
Politik är fördelning.
EU ger 7 miljarder till klimatfrågor och 70 miljarder för att rädda bankerna på Irland.
Sänkta skatter är att fördela till mig som privatperson i stället för mig som en del av ett kollektiv. Men viktigare - det är också ett sätt att ge resurser till det privata näringslivet i stället för det gemensamma näringslivet.
Valfrihet och konkurrens handlar om att ge resurser till dom som har förmågan, tiden och lusten att välja i stället för att garantera alla en vara (pension eller skola till exempel) med demokratiskt granskad kvalitet.
Att splittra upp SJ i en rad bolag är ett sätt att ge privat näringsliv möjlighet att tjäna pengar samtidigt som det tar bort ett gemensamt ansvar för transporter och miljö.

Det som stör mig är att det inte finns något parti som för fram denna diskussion i svenska media. Spiken i kistan var avslöjandet av att en sosse är betald av Svenskt Näringsliv. Vem i hela världen kan man lita på?
Götilda