måndag 21 november 2011

Det pågår ett gisslandrama i offentlig sektor

Vi är många som upprörs över Carema och över vinst på omsorg och utbildning. Det finns det anledning till. Men det går inte att bara ropa "offentligt" och tro att allt blir bättre då.

Här kommer rapport från ett möte med den kommunala vården:

Svärfar, 84, klarade inte huset och demensen när svärmor gick bort. I somras lämnade vi honom på ett äldreboende. Allt verkade bra, han fick sociala kontakter och var glad. Det som oroade oss var att han som varit ute i hela sitt liv, var fysiskt frisk och gått långa promenader varje dag skulle ha svårt att hitta tillbaka till sin nya bostad. Vi blev lovade att han skulle få sällskap för att lära sig vägen.

Det är 45 mil, men vi borde förstås åkt ner mycket tidigare. När vi kom i fredags kväll möttes vi av detta.
På den positiva sidan - han hade gått upp i vikt; tvärtemot Carema.
Men
Han stod i ett mörkt rum - glödlampan var sönder.
Håret växte i vida skyar både runt huvud och haka där han haft svårt att raka sig. Frisör finns i huset.
Tröjan var trasig, byxorna leriga och för små, knappen var borta.
Det första besökaren möter är toaletten. Därifrån stank det. I ett par hinkar stod smutsigt vatten med fruktbitar och karamellpapper. Det fanns ingen tvål vid handfatet, handduken var smutsig.
Han hade vad vi förstod inte varit utanför huset på lång tid. I stället gick han promenader inne i korridorerna; som ett djur i bur.
När vi tog med honom ut hade han så ont i en tå att han knappt kunde gå. Fotvård var utlovad och finns i huset, men det var det ingen som tänkt på.

Vad gör man som anhörig? Det är alldeles vanlig personal, säkert tio personer i fikarummet. Han har en kontaktperson som vi pratade lite med, men att reta upp henne genom att berätta vad vi sett är inte att tänka på.

Personalen i offentlig sektor har våra kära som gisslan. Det är kärnan i offentlig sektors problem. Vi vågar inte säga ifrån för vi är rädda att det ska gå ut över våra nära och kära. Så var det på dagis där det under tre år aldrig hände att personalen berättade något som hänt under dagen, så var det i skolan där personalen helt öppet ignorerade de önskemål elever eller föräldrar hade. Så är det i äldrevården.

OK, jag vet att det finns mängder med fantastiska ställen och engagerad personal, men tyvärr finns det också för många såna här exempel. Svärfar far inte fysiskt särskilt illa, det är inga stora insatser som behövs. Det som krävs är omtanke, engagemang, ansvar. Det kostar inte mer personal att bry sig.

Det är därför folk röstar för privatisering. Man kan i alla fall flytta på barnen och hoppas det påverkar. Men det har det knappast gjort. I stället får vi barn som pendlar kors och tvärs för att offentlig sektor inte lyssnar. Och hur flyttar man en dement 84-åring? Inte.

Vänstern kan skrika om mer resurser och mot vinster men det var inte bättre förr. Det måste ske något radikalt. Alla anställda i vården måste veta att de arbetar åt oss (och sig själva). Medborgarna ska ha makten över sin egen verksamhet, inte de anställda.

Tyvärr tror jag att vänstern också är gisslan. Ingen vågar ställa kraven. För många väljare är kommunanställda. Det är en maktkamp vänster inte vågar ta. Därför kommer offentlig sektor att gå under.
Cassandra
PS: Vad gjorde vi? Vi ringde en sköterska vi haft kontakt med tidigare. Hon förstod precis och lovade gå dit samma dag och försöka göra något åt saken. Vi lovar oss själva att åka och ringa oftare.

måndag 14 november 2011

Ekonomins kris=demokratins kris

Det ser tjurigt ut för både Grekland och Italien, kanske för hela västvärlden. Politiken har släppt penningmånglarna fria och nu har de tagit över makten. Krisen spelas upp som ett slags såpopera i media. Det är hart när omöjligt för en vanlig människa att begripa vad som händer. Politikerna sysslar bara med att för tillfället mätta monstret, utan att ge några framtidsvisioner.
Så vem i hela världen kan man lita på? Inte politiker i alla fall. Både i Grekland och Italien har byråkraten, experten, tjänstemannen ryckt in som den räddande ängeln. En stor stark man ska rädda landet! Har jag hört den förut?

Demokratin är illa ute. När vi slutar tro på att vi tillsammans kan välja kloka och förnuftiga människor som ska styra utifrån våra gemensamma intressen, då har vi lämnat över till något annat. Vad?

Demokratins dilemma är när våra valda företrädare måste fatta obekväma beslut som betyder försämringar av ett eller annat slag. Pensionärernas indragna gratis bussbiljetter i Eskilstuna kanske blir socialdemokratins fall efter nästan hundra år. Klimathotet och globaliseringen betyder med alla säkerhet förändringar som kan upplevas som negativa.

Bäst att sjunka ner framför Wordfeud och Melodifestivalen.
Cassandra

fredag 11 november 2011

Glädjen med journalistiken

Jag kan få ett il av längtan tillbaka till journalistiken. Vad är det jag längtar till?

Friheten att få veta
Det finns så mycket i världen jag vill veta; hur mycket biogas säljs i Eskilstuna? Varför skriver så många i vården orimligt ilskna insändare om att chefer inte behövs? Varför får finanskapitalet bestämma över våra liv? Var i stan lagar man ett trasigt lås i en skåpdörr?

Som reporter hade jag all möjlighet att ta reda på svaren. Jag fick störa viktiga och betydelsefull och kunniga personer och fråga tills jag förstod. Det är kul att träffa folk som kan något. Dom tycker ofta det är roligt när någon är intresserad av det dom gör. Ilskna människor var påfallande ofta såna som inte kunde svara på mina frågor.
För länge sen kom jag fram till att ett av livets stora glädjeämnen är att lära sig nya saker. Det fick jag syssla med på arbetstid.

Lyckan att få formulera sig
Om det är roligt att lära sig något nytt så är det en extra dimension att få förmedla det man upplevt till andra.

Det finns långt mer än hundra sätt att skriva det här blogginlägget. Jag vill inte påstå att jag valde särskilt länge denna gång, men att skriva en artikel är egentligen att samla ihop och strukturera det jag vill förmedla, att hitta rätt form och rätt ord. Det är lycka att leka med medlen; ska jag skriva i jagform (nästan aldrig i journalistiken)i rät tidsföljd, ta ett exempel eller ett citat som inledning, kan jag använda reportaget som form och väva in alla sinnen i texten, beskriva miljö, känslor och händelseförlopp...

Det fanns i alla fall då en möjlighet för mig att återkommande åka ut i verkligheten och stanna där i flera dagar. Jag gjorde det under min tid som skolreporter, var med i klassrum, på skolgården och i matsalen flera dar i sträck. Då kunde jag använda hela den journalistiska paletten, men framförallt kunde jag förstå och beskriva verkligheten oändligt mycket bättre än efter en intervju eller ett besök på en timme.

Men utmaningen var egentligen att skriva brottsnotiser eller kyrkans julbasar. Jag fick backa en gång när jag skrev en notis om dödsstatistiken bland metallarbetare i deras facktidning - det blev väl för tydligt vad det handlade om. Jag tog Guds vinkel på syföreningsbasaren, det kändes bra.

Den där glädjen kan jag längta efter, för egen del, men också i de tidningar jag läser. Ett bra undantag är TV-programmet Korrespondenterna, där finns en äkta journalistisk berättarglädje!
Cassandra

måndag 7 november 2011

Grekland och Turkiet



Sköldpadda vid romersk lämning från 100-talet i Perge

Det pågår ett grekiskt drama. Svårt att inte följa utvecklingen. Är Papandreo hjälte eller bov? En nation i depression. Ska det gå att vända?

Samtidigt kom jag nyligen tillbaka från en mycket intressant rundresa i grannlandet och trätobrodern Turkiet. Där var det bara optimism. En påtagligt stolt ung guide berättade om Europas högsta tillväxt. Överallt såg vi nya hus, nya vägar, nya bilar och mycket skog. Bergen påminde om Dalarnas blånande och skogsklädda vidder. Också en skillnad mot Grekland där taniga buskar brukar dominera i torra bergstrakter.

Jag tror inte på nationalkaraktärer eller att greker och italienare jobbar mindre än vi andra. Däremot är det uppenbart att de förklaringar vi får om Europas ekonomi inte ger några bra svar på vår tids frågor. Vi har också väldigt begränsade perspektiv och kunskap om oss själva och omvärlden.

Turkiet har historisk alltid haft en tydlig koppling till resten av Europa, samtidigt är Anatolien en brygga till Asien och Mellanöstern som vi så väl behöver. Vi kanske har en del att lära av utvecklingen i det land som tillsammans med Finland lyckats behålla sin självständighet genom två världskrig!
Cassandra