måndag 19 september 2011

Barnlös igen



Veckohandlade i söndags. För första gången på 21 år köpte jag ingen mjölk. Det kändes, men det är bäst att tiga om saken. Jag har upptäckt ett nytt tabuområde. Man får inte säga att det gör ont i hjärtat av saknad när sista barnet lämnat hemmet och flyttat till främmande land. Vid minsta pip kommer omedelbart ett antal påpekanden; "du ska vara glad att han klarar sig själv", "det är naturligt att barn blir vuxna", "tänk om han stannade hemma!"det är väldigt utvecklande".

Jotack, jag vet allt det där. Jag önskar inte en hemmason som sitter uppe hela nätterna och dräller smulor i soffan. Men det är ju inte honom det handlar om utan mig. Ett nytt skede i livet. Ingen som bryr sig om det finns mjölk i kylen, ingen som kan hjälpa mig med mobilinställningarna, ingen att oroa sig för (det blir liksom löjligt när han är 70 mil bort). Plötsligt är jag barnlös igen, men det är inte läga för att dra ut på stan med kompisarna längre. Vad gör jag i stället? En massa intressanta frågor att diskutera med dom som redan varit i samma situation. Varför detta tabu? Påminner om när jag en gång i tiden försökte säga att det var jobbigt att lämna ett skrikande barn på dagis. Det fick man inte heller säga.

Förresten tänker jag byta namn.
Cassandra

2 kommentarer:

Infoufot not longer lost in bloggspace sa...

Klart du får säga att det är tomt, konstigt och ovant. Klart du får fundera över hur 20 år bara kunde passera dig så där - supersnabbt. Klart du får sakna sonen, för vet du vad, vi är likadana allihopa: jag saknar mina barn fastän de bor hemma; jag saknar när de var små och bara ville umgås med mig, när de satt nära i soffan och myste, när jag alltid visste var de var, vad de tänkte och gjorde. Och om ett par år då kommer jag att sakna att de bodde hemma hos mig, precis som du gör nu, trots att de inte tillbringar särskilt mycket tid med mig nu, tonåringar som de är. Och det här skriver jag trots att jag är en av dem som sagt att du ska vara stolt och glad som har en så duktig och företagssam son som ger sig ut i världen för att jobba: för det tycker jag också :) kram på dig bästa Cassandra - nu har du i varje fall tid att träffa mig oftare

Esset sa...

Klart man saknar dem man älskar när de inte är nära. Min minsting och jag bor ju bara tillsammans varannan vecka, och varannan vecka saknar vi och längtar massor. Ett sätt att hantera det på är att vi säger; Vilken tur vi har som har någon att älska och sakna...tänk alla de som ingen har...Kram på dig!