torsdag 20 november 2008

Objektiv snuva



Min vardag just nu består av nässpray, pappersnäsdukar och alvedon. Tycker synd om mig själv tills jag kommer att tänka på en god vän som med två veckors varsel fick byta samtliga kärl runt hjärtat. Men det är ändå inte särskilt trevligt. Har inte orkat sitta vid skärmen förrän på fjärde dagen.
Hinner läsa en hel del dock, till exempel tidskriften Västerbotten från Västerbottens museum som kommer fyra gånger om året. Detta nummer handlar om 1930-talet; nazism i Umeå, spanienfrivilliga, skotten mot arbetare i Klemensnäs. Det slår mig hur tidningar ofta blir referens, hur många de var och hur olika de skrev. Då skrev borgerliga tidningar ur borgerlig vinkel och socialdemokratiska, frisinnade, kommunistiska och religiösa ur sin vinkel. Synen på ovanstående ämnen skilde sig helt.
Själv gick jag min journalistutbildning sent 1970-tal och då hade "objektiviteten" helt sopat undan allt sådant. Jag minns hur man gjorde sig rolig över lokaltidningar där politiker gick direkt från fullmäktige till redaktionen och skrev referat av debatten. Redaktörerna från stans två största tidningar hälsade inte på gatan.
Det tyckte den unga generationen journalister var trams. Som genom ett under skulle vi som utbildat oss på högskolan vara förmögna att skilja ut en objektiv verklighet.
Senare har jag förstått att idén importerades från USA mitt under brinnande radikalism i 1970-talets Sverige och så här i efterhand undrar jag varför jag aldrig hört någon ifrågasätta detta, för resultatet har ju bara blivit en enfaldig och utslätad journalistik där alla skriver om samma sak på samma sätt, samtidigt, och vems röst är då som talar egentligen?
Ta exemplet Klemensnäs där arbetartidningar och borgerliga såg helt olika på skotten. Jämför med händelserna i Göteborg där alla media i hela världen (ja, vi såg rapporterna i Spanien) hade samma vinkel - stenkastande huliganer. Det tog ett par år att få hela bilden med poliser som lurar och stänger in ungdomar och nästan skjuter ihjäl en demonstrant.
Den enda journalistik som är givande att läsa är engagerad journalistik. Det finns en artikel som min man aldrig glömmer i vår lokaltidning. Det var när en journalist berättade om hur det var att avliva sin hund.
Själv ser jag tidningen ETC med Johan Ehrenberg och Maria-Pia Boethius som ett engagerat ljus i ett medialt mörker. De avfärdas med en fnysning, men läs och se själva! http://www.etc.se/
ETC försöker starta en radikal lokaltidning i Örebro. Jag är stödprenumerant, men egentligen tror jag det är för sent för papperstidningar. Kanske kan nätet utvecklas till en intelligent kommunikationskanal. Leve engagemanget! är i alla fall mitt demonstrationsplakat.
Götilda

Inga kommentarer: