Läsvärt om S-koden

1972 var jag 22-årig ordförande i Umeå FNL-grupp. Jag tog mod till mig och ringde ordförande i arbetarekommunen och föreslog samarbete kring kravet att USA skulle lämna Vietnam, Laos och Kampuchea. Svaret blev kort; ”vi sysslar inte med tvärpolitiskt samarbete”.

Jag minns detta när jag läser Carl Hamiltons ”S-koden”. Därmed bröt Umeås starke man nämligen mot två av de tre grundprinciper som enligt Hamilton gjort svensk socialdemokrati till den mest framgångsrika i västvärlden.

Hamilton är ekonom, lärare på Handelshögskolan och författare. Hans partipolitiska sympatier är jag oklar över, men nog hyser han en stor respekt för 1920- och 1930-talets svenska socialdemokrati. Vad han lyfter fram är att partiet inte alls varit enbart pragmatiskt utan till skillnad från vad många anser utvecklade en stark och framgångsrik egen ideologi. S-koden består enligt Hamilton av tre grundläggande delar:

Gemenskap är frihetens förutsättning
När resten av Europas socialdemokrater halstarrigt höll fast vid att enbart företräda arbetarna och vägrade samarbete med liberaler under 30-talskrisen banades väg för totalitära partier. I Sverige insåg S att samarbete gynnade alla. Samarbete med andra partier och stegvisa reformer som bröt kapitalets makt, förstärkte jämlikheten och gynnade hela folket blev svenskarnas modell. I folkhemmet fanns inga kelgrisar eller styvbarn, eller i en modernare variant – alla ska med! Även kapitalet ingick genom Saltsjöbadsavtalet om samverkan mellan arbete och kapital. Det gynnade Sverige och blev så småningom ett föredöme i hela världen. Sverige hade låg arbetslöshet, trygghet och sammanhållning. Socialdemokratin regerade längst av alla s-partier.

 När arbetarekommunens ordförande i Umeå avvisade samarbete gjorde han ett vägval som växt fram i efterkrigstidens rädsla för kommunisterna och ”löss i fanans veck”. Allt mer blev partiet en sluten sekteristisk sfär där kraven på absolut lojalitet och lång trogen tjänst i rörelsen överskuggade den framgångsrika brobyggande gemenskapen.

Politiken kan och ska leda
Svenska socialdemokrater bröt enligt Hamilton medvetet mot den tidens utopiska och teoretiska modellbyggen. Både hos höger och vänster finns utopier som bygger på 1800-talets filosofier om en lagbunden utveckling av samhället.

Marxisternas utopi utlovar att det klasslösa samhället ska komma som en nödvändig följd av industrialismen. En elit av kommunistiska partimedlemmar ska leda oss genom revolution, socialism och kommunism till ett lyckorike.

De svenska socialdemokraterna tog striden mot diktatur och passiv väntan på en lagbunden utveckling. Politik och demokrati kan och ska styra staten och ekonomin. De använde Keynes metoder och lyckades bygga en välfärdsstat. För de kommunistiska modellbyggena gick det sämre.

Hamilton hävdar att socialdemokraterna lyckats betydligt sämre med att bemöta motsvarande utopi och teoretiska modellbygge hos högern. I 25 år har vi levt med ”normekonomer” som likt kommunismens ofelbara partiledning ger recept som måste följas utan avvikelse. Marknaden ska inte styras; avreglering, konkurrens och privatisering leder mot lyckoriket med hög sysselsättning, god kvalitet och rättvis fördelning. Staten får inte påverka. Vi har fått en lag som förbjuder politiken att lägga sig i penningpolitik och ränta. Riksbanken är oavsättlig och ansvarar inte inför något. Två stater i Europa har ekonomer i stället för demokratisk valda politiker i ledningen. Svaret på all kritik är att det krävs mer anpassning till modellen, mer avreglering, mer frihet för kapital…

Resultatet efter 25 år med en normekonomisk utopi är enligt Hamilton bland annat en väsentligt sämre ekonomisk utveckling än de föregående 25 åren, upprepade finansbubblor och kriser, högre permanent arbetslöshet, snabbt ökande inkomstklyftor, sämre kvalitet i skola och välfärd, fler fattiga, ökade motsättningar mellan etniska och religiösa grupper och ett försvaga näringsliv.

Folkrörelsen, ett sätt att lära
Gunnar Sträng var en av de socialdemokrater som cyklade runt och organiserade arbetare. Idag ser vi inte många organisatörer cykla eller vandra för att organisera fattiga föräldrar eller de boende i nedgångna bostadsområden.

Folk i rörelse var grunden för socialdemokratin. All verklig demokrati bygger på folk i rörelse, men boken blir riktigt sorglig när Hamilton citerar Tage Erlander i en sen intervjun med Jan Troell. Som svar på frågan om det fanns något han ångrade i välfärdsbygget svarade Erlander:

”Kanske förlorade vi känslan att det är på dig det beror”.

När jag ringde ordförande i Umeå arbetarekommun var jag inte kommunist. Det var inte heller 90 procent av de flera hundra studenter och gymnasister i Umeå som engagerade sig mot USA:s krig i Indokina.  Vi var en folkrörelse som lärt oss mötesteknik i ABF och frikyrkan. Vi var unga och provocerande, men engagerade. Socialdemokraterna kallade oss ”slipslös drägg” och byggde sin egen Vietnamrörelse med enbart s-märkta medlemmar. Tusentals ungdomar lämnades därför helt åt kommunisternas lösningar. Jag ser de gamla FNL:arna ibland i media. Knappt någon blev socialdemokrat.
Därefter lyckades partiet med konststycket att få varje modern folkrörelse att vända sig emot partiet, till exempel kärnkraftsmotståndarna, miljörörelsen och EU-motståndarna.

När näringslivet och borgerliga krafter på 1980-talet bemötte vänstern med att satsa resurser på att knyta till sig intellektuella i konservativa tidskrifter och tankesmedjor la S ner sina tidningar, stötte bort den intellektuella vänstern och lyckades aldrig på allvar knyta ihop medelklass och akademiker med arbetarna igen.

Hamilton spänner över många områden och över en lång tidsperiod. Självklart har han inte rätt i allt, men som utgångspunkt för en diskussion om framtiden är S-koden ett försök att anknyta till socialdemokratins rötter. Det är den mest intressanta och spännande bok om samhället jag läst på länge.

Han förordar en mild tuktan av normekonomerna, en mer aktiv styrning från staten, mer samarbete kring gemensamma mål och att gå ut och lyssna till och organisera rörelse kring de många sprickor som uppstått i välfärden. Det låter samtidigt som ganska försiktiga grepp och som en revolution av den gängse politiska agendan. Jag är för.

Cassandra

Det går inte att svälta Grekland ur krisen

Har hälsat på kompisar i Grekland. Intrycket är entydigt - fortsatt svältkur kan bara bli katastrof.

När Europa låg i ruiner efter kriget reste vi oss igen tack vare stora penningsinsatser från Marshallhjälpen. När 30-talsdepressionen härjade satsade sig både Roosevelt i USA och Sveriges socialdemokrater sig ur krisen. Nu är Europa i kris igen och nu hörs bara en enda lösning - spara, spara, spara. Vad är skillnaden?

Mina vänner har bott de senaste 25 åren i Grekland och är i 60-årsåldern. Hon är svenska som forskar på ett grekiskt forskningsinstitut, han har ett företag i IT-branschen. Det går ingen nöd på dem men krisen märks; hennes lön har sjunkit, han har minskat antalet anställda från tio till två, sonen är hemma efter sex års universitetsstudier. Arbetslösheten ligger kring 25 procent, hus går inte att sälja, priserna för oss turister har sjunkit, det var glest på tavernorna mitt i augusti som är toppmånad för semester i Europa. Men värst är kanske ovissheten; hur går det med pensioner, får ungdomarna jobb, vad händer med valutan?

Grekland är ett fantastiskt land - maten, musiken, naturen, historien, havet, solen och framförallt trevliga, vänliga gästfria människor. Åk dit! Kanske skulle Merkel, Reinfeldt och dom andra ta sig en vecka på en solsäng vid havet. Över en fetaostsallad kunde de diskutera vad som kan göras för att satsa på att utveckla Greklands resurser. Grekerna jobbar lika hårt som oss, men organisation och produktivitet måste stärkas, samtidigt som korruptionen bekämpas.

Att i stället fortsätta kräva nedskärningar med fantasibelopp leder bara till att botten går ur Grekland och sen antagligen land efter land i Europa, inklusive Sverige. Människor måste ha hopp. Om hoppet försvinner kan vad som helst hända. Ta fram den där gamla boken som Keynes skrev en gång i tiden och börja bläddra i den!
Cassandra

Grönt flygsäte?

För första gången har jag klimatkompenserat en flygresa. 260 kronor för 2 600 ton känns bättre, men inte bra.
I nästa vecka åker vi till Grekland, lite (eller mycket) värme efter denna sommar känns bra. Dessutom ska vi träffa gamla vänner, höra deras version av Greklandskrisen.
Men med tiden har det kännts allt mer olustigt med flygresor. Klimatfrågan är på riktigt. Varje dag dör människor på grund av klimatkatförändringar. Torkan i USA i sommar påverkar majsskörden, vilket i sin tur kan få väldiga konsekvenser för fattiga runt om i världen. Visst, en sommar har inget säkert samband med att jag flyger, men temperaturen stiger obönhörligt.
Vi vet alla att det är så, ändå känns det avlägset att vi till exempel skulle flyga mindre. Friheten i att kunna ta sig snabbt runt jorden är viktig för många av oss. Att jorden kräver förändringar har ännu inte nått oss på allvar. Det känns till och med lite präktigt att tala om att man klimatkompenserat. Frågan är dessutom - kan jag köpa mig fri? Vingresor skickar en länk, "Greenseats" tackar för bidraget och planterar träd för pengarna. Det är förstås ett steg på vägen, men varför finns det inte snabbtåg. Det vore bättre. Och då har vi ändå inte börjat prata om köttet.

Cassandra

Vad är sambandet mellan idrott och flaggor?

Visst är det kul och spännande att se människor som gör fantastiska prestationer. Dom har en begåvning som de tagit vara på och de når till slut ett länge önskat mål. Kul, men vad har det med nationalsånger och flaggor att göra?
Vi har alla fått gåvor, vi kan tänka, vi kan umgås och vi kan skapa. Svårigheten är att utveckla våra förmågor. För det mesta krävs lång och tråkig övning med många bakslag. Det krävs också en hel hord av människor som stöttar och hjälper till. I enstaka fall lyckas vi nå osannolika mål. Det är roligt att se, särskilt om det är inom ett område jag själv utövar eller intresserar mig för.

För egen del är jag mest intresserad av den som kan komma med intressanta tankar om samhällsfrågor. Vad är det som får samhällen att fungera? Hur kan vi avstyra girighet, avund, maktkamp och krig för att i stället bygga något tillsammans? Bra teater och konst är jag också intresserad av. Stora insatser på detta område följer jag gärna, men jag har ingen tanke på att vi ska sjunga nationalsången om någon svensk skriver den bästa boken om en global och fredlig jord.

Jag tycker det är kul att se Bolt och grabbarna springa fortast i världen och lite spännande att se vem av dom som ska komma etta, tvåa, trea. Men varför ska dom svetta ner en flagga efteråt? Och varför ska kvällstidningarna sörja för att det inte är svenska flaggor kring sprintrar och hoppare?

Nationalismen är enligt mitt sätt att se enbart av ondo. De enda som tjänat på nationalism är nybörjarkapitalister på 1800-talet som behövde tullar för att kunna bygga upp sina företag utan konkurrens utifrån. Diktatorer behöver också nationsgränser som markering av hur långt deras makt sträcker sig.

Men vanliga människor har dött i krig, plågat varandra och inte tjänat på nationsgränser. Se bara på gamla Jugoslavien som snart är fler länder än nån kan räkna upp och inget av de länderna klarar sig på egen hand, men en flagga och en nationalsång och egen trupp i OS har de alla.

Däremot vill jag värna det svenska språket, röda stugor, Evert Taube och surströmming. Inte hjälper nationalism eller nationalsånger där, det är vi själva som måste prata, sjunga, måla och på andra sätt bevara det som vi håller kärt.

Må vi alla hjälpas åt att utveckla våra förmågor och nå våra mål!

Cassandra