Att göra semlor är ett klart exempel på arbetets glädje. Sonen och maken jublar. Tycker själv det är gott.
Sommaren 1980 på mitt första journalistvikariat när jag intervjuade strömmingsfiskare och auktionsförrättare - det var också en stor glädje, jag över att få uttrycka mig i skrift och dom över att någon intresserade sig för vad dom gjorde.
Jag har nog alltid varit en arbetsmoralist, tyckt att det är arbetet som är meningen med livet. Stort eller smått, att bidra till att livet går runt. I det ingår att förhöra läxor, snyta, mata, sitta vid fotbollsplaner och på andra sätt ge ungarna en bra start.
Gränsen mellan arbete och kärlek är snäv. Kärlek är minsann ingen semester, det kräver både fysiska och psykiska insatser.
Men sen har vi det arbetet som ingen vill ha. För tusentals varslade och uppsagda är det en realitet. Jag minns ännu känslan när jag var färdig med min socionomexamen och ingen vill ha mig! Oerhört kränkande. Det löste sig och sen dess har jag arbetat och arbetat för hela slanten.
Jag har alltid sett till att jag haft meningsfulla arbetsuppgifter. Det är förstås en lyxsituation. Tidvis har jag haft fantastiskt flyt, känt att det jag gör betyder en del. Jag har lärt mig mycket med åren. Tycker aldrig jag varit bättre, men det är inte alla som håller med om. De senaste åren har en stor del av mitt arbete blivit slängt i ett hörn. Det är minst lika kränkande som att vara arbetslös. Tampas nu med att komma igenom det läget. Hur det går får vi se.
Götilda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar