Det råder delade meningar om det här med att släcka ljus. Spelar det nån roll? Tja, det har blivit en ovanlig diskussion om att göra saker tillsammans, underifrån. Nu talar jag inte om att TV ordnar nån gala för att få egen kredd. Inte heller om välgörenhet, knytblusdamer som plötsligt tycker det är chic med Stadsmissionen.
Nej, jag talar om det som Ulf Lundell sjunger "när folket vill så bygger folket landet". Om folket bara visste hur det skälver i stadshuset, bankpalatsen eller företagens huvudkontor när ett gäng ställer sig på torget så skulle de bli förvånade. För det är faktiskt så att demokrati fungerar. Dom som är valda vill bli omvalda. Orsaken kan vi diskutera en annan gång. Dom som säljer måste ha köpare. Dom som lånar ut måste ha sparare och låntagare.
Kruxet för vanligt folk är att det behövs någon som samlar opinionen. Och hur kan vi veta vem i hela världen man kan lita på? Just nu är det förstås tveksamt med fackföreningar, banker, politiker och det mesta. Då finns risken för att Sverigedemokrater och andra skumma typer får gehör.
I detta fall så menar jag:
1. Klimatet är en avgörande framtidsfråga
2. Världsnaturfonden är OK
= då släcker jag ljuset. Därmed visar jag tillsammans med många tusen andra att vi tycker 1+2. Det är bra.
Hur man ska lösa ekonomikrisen är värre. Både Jan Guillou och Åsa Lindeborg på Aftonbladets kultursida har tänkvärda åsikter. Glöm heller aldrig Johan Ehrenberg, han är alltid bäst!
Götilda

Just nu jobbar vi intensivt för att öka grupperna och ta bort personal i förskolor och skolor. Varför? Vem bär ansvaret? Klockrent bankdirektörer i USA som mot allt bättre vetande lånar huspengar och förutsätter att villapriserna ska stiga i evighet. Höga bonusar kantar vägen i banker, finansbolag och försäkringsbolag över hela världen. Fartblinda för pengar och ingen har sagt emot på 30 år. Men nu börjar tornen skaka - bittra röster når ända in i styrelserummen. Vem är det då som råkar illa ut? - En kvinnlig fackföreningsledare.

Nej, jag säger inte att hon har gjort rätt. Den som delar säng med fan får nog ro båten i land. Att sitta med näringslivet och vara överens har sina risker. Men inte tusan är facket huvudfienden när en direktör får hundra miljoner kronor av mina pensionspengar. Ska nån hängas så är det han - som dessutom har mage att flytta ut sina egna pensionspengar innan han sänkte mina!

Bilden visar den typ av bonus som en bankdirektör fick förr i världen. Återgå till den tiden!

Götilda

Fri konkurrens?

Jag är med och driver ett bryggeri. Tänk dig att det startade ett nytt bryggeri i stan. Då var vi tvungna att betala hyran för det nya bryggeriet, ta en andel av vår öl och ge till det nya bryggeriet för att få "fri konkurrens".

Underligt? Inte alls! Så fungerar det när ett privat bolag vill konkurrera med offentlig sektor.

En ny skola har startat i stan. Vi betalar deras hyra ur den budget som vi har till våra kommunala skolor - alltså måste vi lägga ner en skola för att få det att gå ihop.

Men inte nog med det. De tar 300 av våra elever och med dem följer 20 miljoner kronor ur den budget vi har för de kommunala skolorna. Det vore ju enkelt om de anställda 25 av våra lärare och tog alla elever från den skola vi måste lägga ner. Men icke. Förra gången tog de inte en enda lärare och eleverna kommer från alla möjliga skolor där det blir lite mindre elever i några klasser.

Vi får säga upp personal, slå ihop och flytta runt elever, allt för att 300 elever ska få "valfrihet". Hur många hundra elever som får det sämre nämns inte.

Återstår den heliga valfriheten. Föräldrar som väljer den nya skolan köper grisen i säcken. De vet inte vilka lärare som kommer att arbeta där (men troligen färre med lärarutbildning eftersom det är tydligt att friskolor har färre utbildade lärare) De vet inte mycket om pedagogik, lärartäthet, resultat, arbetsmiljö, bibliotek, datorer... Men kön är alltid lång till en nystartad friskola. Varför? Kan nån förklara det för mig!

Jag tror på att skolan behöver ruskas om och tänka nytt. Jag tror att de som väljer friskolor gör det i ett slags protest mot en förstelnad skola. Jag upplever att i stället för att sätta press från yttervärlden på att skolan ska anpassa sig till omvärlden så har friskolorna blivit en flyktväg för resursstarka föräldrar som inte ser något annat alternativ. Tyvärr ser jag få exempel på nyskapande pedagogik och småskaliga experiment. Det är stora bolag som brer ut sig i hela landet.

Vad är mitt alternativ? Att skolan ska lyssna på föräldrar, elever och omvärlden. Eleverna ska ha den skola de önskar sig, inte ett reservat från 1842 år folkskolereform.

Götilda

Idag har jag
tvättat och hängt lakan.
Veckohandlat maten och stuvat in den
Strukit tvätt
Lagat middag
Lagat köttbullar att ha i veckan när mellangossen kommer på besök
Sett sonens volleybollmatch
Tagit hand om pappers- och plastinsamlingen
och ett antal andra smärre saker som att plocka undan tidningar och vara alllmänt tillgänglig för sonen och hans kompisar.
Skrivit veckobrev till ölklubbens webb
Arkiverat stämmoprotokoll och kvitton från Bolagsverket.

Allt medan maken bryggt Fröslunda tjeckisk pilsner från 07.00 till 19.30

Vilket av detta tror ni människor pratar om och jublar över?

Här är det på sin plats med ett citat av Marit Paulsson som sitter på vår kylskåpsdörr:

Vad är skillnaden mellan kvinnor och män?
-Tja. Med min hushållsassistent har jag bakat ungefär 300 kubikmeter limpa, men du ser inte en enda jävla limpa här, eller hur? Under samma tid har Sture och grabbarna byggt en lada med betongfundament som det tar en ISTID att få bort. Men de skulle inte ha byggt den utan limporna och utan rena byxom och omplåstring och sånt.

Tän på den ni ungdomar!

Götilda

Det finns saker som gör livet lättare och ljusare, tex http://pareriksson.wordpress.com/

En högsta chef som bloggar! och som skriver bra dessutom. Som skriver om skolans digitalisering! Kanske ska nya tider randas när inte en lärare kan säga "jag har inte tid att lära mig power point".
Kanske kan vi börja kräva att skolan arbetar enligt läroplanen " Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången skolgång... kan använda informationsteknik som ett verktyg för
kunskapssökande och lärande"
Kanske finns det hopp om en kommunikativ framtid.

Götilda

Positiva dagen

Första vårdagen! Underbart väder, satt i solen på altanen och somnade i värmen.

Julrosen blommar i snön, liksom vintergäck! Såg stora sjok av snödroppar i en annan trädgård.

Umgicks i stället för att se Melodifestivalfinalen, men vinnaren var en riktig höjdare. Svenska folket väljer en seriös sångerska som inte visar benen upp till naveln.


När folket mullrar får till och med bankdirektörerna ge sig! När hände det senast att ilskan nerifrån nådde in i direktörsreservatet?

http://

Götilda

"Hur länge kommer papperstidningen att överleva" frågar en kompis på gammelmedia. Bra fråga. Jag vet inte svaret, men jag är övertygad om att vi befinner oss i ett kommunikationsmässigt paradigmskifte. Det finns ingen väg tillbaka nu när jag kan uttrycka mig fritt, utan journalistiska mellanhänder på webb, blogg, facebook, bilddagboken...

Eftersom kommunikation är själva blodomloppet i all produktion och i umgänget mellan människor är det svårt att se vad som kommer att hända, men det går fort. Att vända från att jorden var platt till att den blev rund tog flera hundra år. Att se människan som en individ med ett eget värde både som tänkande varelse och som produktionsmedel tog väl mindre än hundra år. Den digitala utvecklingen går svindlande fort. Det är inte mer än 6-7 år sen jag fick min första mobil. Den första datorn är väl cirka 20 år sedan.

Den stora förändringen sker när någon går in i webb 2.0 och blir producent i stället för konsument. Efter 25 år på nyhetsmedia trodde jag väl aldrig att jag skulle sluta se nyheterna på TV. Nu undviker jag att reta mig på undermålig information, dåligt pålästa journalister, enögd och inskränkt nyhetsförmedling och brist på globalt perspektiv.

Jag läser hellre Johan Ehrenberg på ETC, kommenterar utvalda bloggar och byter tramsig information om vad folk har för sig på Facebook.

Men jag måste erkänna att jag fortfarande tycker det är skönt att sjunka ner i soffan med en dagstidning. Det är väl gammen.

Götilda

(Bilden har jag lånat från en trädgårdsblogg i Södertälje)

Det är märkligt med dagens digitala verklighet. För 40 år sen satt jag på källarstenen i Tylösand och blickade förväntansfullt mot framtiden. Sen åkte jag ett år till USA. Nu sitter jag i min villa och konverserar på Facebook med min egen historia.

Det började med en kontakt med den klass jag gick i. Överviktiga, grånade och ärrade män och kvinnor i uppenbara maktpositioner ser på mig i dataskärmen. Deras liv avspeglas i länkar, bilder och vänligt intresserade meddelanden.

Sen kom napp från mina 15 år i Stockholm. Människor som varit en viktig del i mitt liv då, men som jag knappast tänkt på de senaste 20 åren dyker upp med en förfrågan; Vill du bli vän med mig igen?

Vill jag? I första vändan blev jag så förvirrad att jag slutade svara. Vad beror det på? Jag åkte tidshiss och började fundera på hur jag var då och hur jag är nu. Var inte beredd pådet.
Har vi något att säga varandra på ålderns höst? Jag vet faktiskt inte, men känner mig rätt glad åt återfunnen vänhistoria. Det är i alla fall en ny företeelse i mitt liv och kanske i tiden också.

Götilda

Arbetets mening

Har funderat en del på meningen med att arbeta.
Att göra semlor är ett klart exempel på arbetets glädje. Sonen och maken jublar. Tycker själv det är gott.
Sommaren 1980 på mitt första journalistvikariat när jag intervjuade strömmingsfiskare och auktionsförrättare - det var också en stor glädje, jag över att få uttrycka mig i skrift och dom över att någon intresserade sig för vad dom gjorde.

Jag har nog alltid varit en arbetsmoralist, tyckt att det är arbetet som är meningen med livet. Stort eller smått, att bidra till att livet går runt. I det ingår att förhöra läxor, snyta, mata, sitta vid fotbollsplaner och på andra sätt ge ungarna en bra start.
Gränsen mellan arbete och kärlek är snäv. Kärlek är minsann ingen semester, det kräver både fysiska och psykiska insatser.

Men sen har vi det arbetet som ingen vill ha. För tusentals varslade och uppsagda är det en realitet. Jag minns ännu känslan när jag var färdig med min socionomexamen och ingen vill ha mig! Oerhört kränkande. Det löste sig och sen dess har jag arbetat och arbetat för hela slanten.

Jag har alltid sett till att jag haft meningsfulla arbetsuppgifter. Det är förstås en lyxsituation. Tidvis har jag haft fantastiskt flyt, känt att det jag gör betyder en del. Jag har lärt mig mycket med åren. Tycker aldrig jag varit bättre, men det är inte alla som håller med om. De senaste åren har en stor del av mitt arbete blivit slängt i ett hörn. Det är minst lika kränkande som att vara arbetslös. Tampas nu med att komma igenom det läget. Hur det går får vi se.
Götilda