Otroligt vacker vinterdag, men -20 så skidturen blev inställd. Gick en timslång promenad i stället och är fortfarande kall, de nya långkallingarna i silke dög inte i kylan.

Min bloggkompis har gjort 2009 till Bokläsandets år, men jag vet inte. Efter att ha varit boslukare från sju år ålder så sinar läslusten.

Antingen har jag läst deckare eller annan lättsam förströelselitteratur. Där har jag tröttnat på fullständigt ohejdat grymt och utstuderat våld eller att man kan bli miljonär på böcker där författaren inte använt en enda hjärncell vid skrivandet.

Å andra sidan har vi "goda böcker". Har läst tre i nobelprisklass i helgerna. Problemet med dom är att dom sätter igång hjärncellerna. Läste efter promenaden ut Amos Oz - en berättelse om kärlek och mörker. Fascinerande att följa hans familj av ganska välbeställda intellektuella sionister från östeuropa som kommer till Palestina före staten Israels bildande. De möter en het, dammig, fattig och futtig miljö där de aldrig verka ens försöka anpassa sig utan försjunker i passiv dysterhet. Oz mor tar livet av sig när han är tolv år, vilket naturligtvis sätter livslånga spår hos pojken/mannen.

Det är konstigt hur vi alla är inneslutna i kokonger; invecklat byggda av känslor, relationer, upplevelser, yttre omständigheter och omvärldens förändringar. Den där kokongen är svår att se, därför handlar nästan alla goda böcker om att försöka nysta upp trådarna. Oz får gå tillbaka till föräldrarna och deras föräldrar och en generation till för att hitta förklaringar på sina egna livsgåtor. Det där visste man redan för flera tusen år sedan när de skrev i Bibeln något i stil med att "fädernas missgärningar drabbar barnen i åtta led".

Mot bakgrund av det som händer just nu i Gaza är det en mörk framtid vi bygger åt Mellanösterns barn. Trots den extrema isoleringen i olika folkgrupper är Amos Oz kapabel att tänka sig några kilometer till andra sidan av Jerusalem där han mött några arabiska barn och vuxna, men varken han eller andra som tänker som han verkar kunna bringa förnuftets ljus och få stopp på missgärningarna.

I alla fall var det en mycket bra bok som får mig att gå och tänka, men hur kul är det när man inte har någon till hands som också har läst boken? När Amos var liten ville han bli en bok. Det kanske är lösningen. Nu har i alla fall berget på nattduksbordet minskat lite, men å andra sidan fick jag P O Enquist i julklapp. Den har maken börjat läsa, så den kanske man kan diskutera.

För 17 år sedan idag fick jag mitt hjärtas ljus mitt i den mörkaste vinter. Idag har han fått datorkraft och sitter lycklig framför spel med bra grafik. I morgon börjar jobbet igen.

Götilda