En rättegång som är ett politiskt misslyckande

I landstinget Sörmland präglas det politiska livet av oförsonlighet och bitterhet. Det är djupt bekymmersamt, inte minst när det gått så långt att politiska frågor når tingsrätten och därmed befäster motsättningarna.

Demokrati är en ömtålig planta som kräver både sol, vatten och näring för att utvecklas. En förutsättning är att olika ideologier och världsbilder får konfronteras med varandra, men en lika viktig del är att lyssna, lära och respektera varandra. Då kan motsatt syn utvecklas till kompromisser som gagnar flertalet.

Att politiker har respekt för varandras olika utgångspunkter, litar på varandra och ibland har kul tillsammans är förutsättningar för demokratin, men det är mycket länge sedan politiker från majoritet och opposition var kompisar i landstinget Sörmland. Det är ett demokratiskt problem.

I vårt mediestyrda samhälle blir konfrontationen allt mer framträdande. Politik framstår som en tävling där sakfrågorna försvinner och konfrontationen blir huvudsaken. Så har det varit många år i Sörmland.

På torsdag och fredag genomförs en rättegång som aldrig borde blivit av. Förre landstingsstyrelsens ordförande i Sörmland står åtalad för trolöshet mot huvudman. Men, det handlar inte om pengar, det handlar om att beslut har fattats på fel sätt. Majoriteten fördelade de pengar de hade rätt till, men besluten togs inte i fullmäktige eller landstingsstyrelsen. Därmed blev fördelningen inte offentligt synlig.

Det var fel, det är alla överens om och felen är rättade. Det skedde vid ett landstingsfullmäktige hösten 2010 där alla beslut blev offentliga. Därmed borde frågan vara avgjord, men i stället vägrade oppositionen att delta i beslutet och tågade ut ur salen. Konfrontationen fortsatte.

Arvodesfrågan har drivits in absurdum med större intresse av att finna fel och misstänkliggöra än att lösa frågan till sörmlänningarnas bästa.  För detta har oppositionen ett stort ansvar. Det är ironiskt att den ende politiker som fullt ut tagit sitt ansvar och avgått från sin post nu är den som också ställs inför rätta.

I en god demokrati löser partierna problem offentlig och tillsammans. Så har inte skett i detta fall. Frågan är hur djupa sår denna strid har rivit upp i demokratin och om de går att läka.

Cassandra

Vad innebär läraryrket?

Lärarfacken går ut hårt i avtalsrörelsen. Svenska Dagbladet hade en stort uppslagen artikel där de klagade över ökad "administration". Vad de tog som exempel var utvecklingssamtal och motivation av skolkare. Då undrar jag varför min bild av läraryrket skiljer sig så starkt från de fackliga organisationerna.

Vilket uppdrag har jag gett lärarna, vad betalar jag dom för? Jo, för att eleverna ska lära sig det som riksdagen har beslutat att dom ska kunna. Det handlar alltså om elevernas inlärning och det går inte så bra. Resultaten i grundskolan är att tusentals ungdomar slutar utan tillräcklig kompetens för att komma vidare i livet. Det får förskräckliga konsekvenser; först och främst för individerna, men också för arbetslöshet, socialbidrag, brottslighet och otrygghet i samhället.

Hur löser man detta? Genom individualisering; att läraren har olika metoder för olika elever, genom att använda modern teknik och uppföljning, uppföljning, uppföljning. Vad som fungerar, vilka metoder som passar olika elever är den stora pedagogiska frågan.
Skolk är ett mycket tydligt exempel på att pedagogiken misslyckats. Elevern tycker inte det är värt mödan att gå till skolan.
Utvecklingsplaner och utvecklingssamtal är ett sätt att föra dialog med eleven och elevens föräldrar för att nå individuella mål.
Om detta är "administration" vad ser då lärarna som sin uppgift?  Jag begriper faktiskt inte, för de kan väl inte mena att lärarens uppgift är att stå längst fram i klassrummet och hålla fina föreläsningar?

För 50 år sen handlade det om att lära ut. Läraren presterade sin föreläsning. Om den inte landade rätt var det eleven det var fel på. Nu handlar det om inlärning, att faktiskt ta reda på och följa upp vilken undervisning som fungerar och att det inte alltid är samma pedagogik som fungerar på alla elever. Så har det stått i läroplanerna i tiotals år, ändå räknas det tydligen som administration att göra uppföljning.

Sen talar facken mycket om att höja status genom att höja löner. Så fungerar det inte. Höjda löner följer på bättre resultat. Bättre resultat ger både status och höjda löner. Våga ge duktiga lärare så höga löner att det märks att resultat lönar sig!

Slutligen borde facken ta sig en funderare på varför så få söker sig till läraryrket. En starkt bidragande orsak kan vara att facken under de senaste 15-20 åren konsekvent utmålat läraryrket som ett straff snarare än ett stimulerande möte med den unga generationen. Jag tror inte det är en långsiktigt god facklig strategi.

Cassandra