Vi gick en promenad genom det nya villaområdet. På var och varannan gräsmatta stod de hiskeliga studsmattorna uppställda. Ibland sida vid sida med bara en häck emellan. Ytterst sällan ser man ett barn hoppa på dom. Priset per studs måste vara skyhögt.

Kapitalismens dröm i ett nötskal. Varje individ konsumerar sin egen pryl. I år studsmatta, nästa år swimmingpool. Ingen verkar komma på tanken att en stor fin, säker studsmatta skulle räcka utmärkt åt alla 20-30 villorna i området. Kanske det till och med skulle vara roligare för ungarna att träffas och skutta tillsammans.

Det dystra är att samhället samverkar så tydligt med kapitalet. I området finns inte skymten av gemensam yta. Ingen sandlåda, inga gungor, inga rutschkanor eller bänkar för föräldrar att småprata på medan barnen får sina första sociala kontakter och ingen plats att ställa upp en gemensam studsmatta.

I villaområden ska man ha sin egen gräsklippare, kompostkvarn, borrmaskin eller vad det kan vara för prylar som gäller på Claes Olssons. Det är inte hållbart och inte heller trevligt. Vi lånar av våra jättetrevliga grannar och får samtidigt en massa goda råd. Dom kan allt. Vi delar morgontidning på somrarna och får lite skvaller när vi tar en kopp kaffe ihop ibland.

I brorsans radhusområde har dom till och med en gemensam bassäng. Den är inte stor, men jättekul för alla barn i området att samlas kring på sommaren. I vårt område bygger grannarna egna. Priset per bad under badbaljans livstid slår nog studspriset.

Visst, det finns nackdelar med gemensam egendom. Osämja och gnäll kan uppstå, men vi är nu en gång sociala vi människor. Utan varandra klarar vi oss inte. Då är det bra att öva på att komma överens. Individualism, javisst, men det är gemenskap som gör livet värt att leva.

Götilda