Det ser mörkt ut, men det var ljust, solen kom inte längre än till trädtopparna, men snön gnistrade och solen kikade snett mellan tallstammarna. Jag åkte fem kilometer på söndag och åtta på måndag.

Det var -15 i Dalarna, men svetten lackade i uppförsbackarna. Sen fick vi utsökt mat och trevligt umgänge hos brorsans familj. Mycket diskussioner. Mest hettade det till om Europa. Känner att jag måste ägna några rader åt det.

Men startpunkten får bli nationalism. Jag är beredd att gå rätt långt för att försvara svenska språket, falu rödfärg, allemansrätt, polska, offentlighetsprincipen och Evert Taube. Därmot har jag ingen särskild känsla för de gränser som faktiskt blev klara för exakt hundra år sen.


En feg befälhavare på Sveaborg gjorde av med halva det Sverige vi levt med i sådär tusen år. Innan dess var det en galen ynglig som tog kål på både folk och det land vi hade längs Östersjöns kuster.


Nu råkar vi tillfälligtvis ha de gränser vi har, men jag ser ingen speciell skillnad mellan svenskar, danskar, norrmän och finnar. Jag tror inte heller att våra valda riksdagsledamöter är så hemskt mycket klokare än dom i Polen, Portugal eller Grekland.

Nationalism för mig är en 1800-talsföreteelse. Det unga kapitalet behövde gränser, tullar och en hemmamarknad för att bygga styrka. De kryddade med lite vikingaromantik och fick som de ville. När hemmamarknaden var säkrad var det dags för frihandel för att exploatera andra länders marknader. Att vi fegade oss ur andra världskriget gav gigantiska konkurrensfördelar, men nu har resten av världen kommit i kapp, både ekonomiskt, tekniskt och utbildningsmässigt.

Att nationalismen verkar vara på topp i Irak, gamla Jugoslavien och före detta Sovjetunionen är en sorglig historia som bara visar att diktatur inte är någon bra lösning. Men de små nationer som bara haft hatet mot "den stora" gemensamt kommer att vakna upp och se att det inte är så mycket att bygga framtid på i Kosovo eller Kurdistan. Precis som alla andra stora och små nationer i världen idag så fattas inte de viktiga besluten nationellt.

Det är bara att ta in den senaste finanskrisen - har nationen något inflytande över den? Eller miljön eller råvarupriser eller räntor eller krig och fred. Nej i dagens värld är det gränslösa krafter som styr våra liv. De lyder inga nationella lagar. Att möta dem är svårt, men det är dags att börja dra upp riktlinjerna hur det ska gå till och hur demokratin ska utvecklas.

Den som vill påverka idag kan välja två goda vägar. Antingen jobba med skola, äldrevård, gator, byggnation, kultur, miljö på kommunal eller regional nivå. Det finns mycket lite som stoppar - här finns inget demokratiskt underskott, det är bara att sätta igång! Men dom som klagar på det odemokratiska EU har sällan egen erfarenhet av att det inte går att påverka. Själv har jag följt de kommunala frågorna i 30 år och vet att det faktiskt är busenkelt att påverka. Fem engagerade medborgare är en folkstorm, tro mig.

Den andra vägen är via Europa. Det finns mycket som skiljer, men mer som förenar även oss som sitter lite i utkanten och gärna vill hålla oss förmer. I Sverige klarade vi oss från krigen, mest av slump och feghet. Det gör att vi saknar den erfarenhet som präglar så mycket i Europa, men nationerna i Europa har alla på olika vägar gnatat sig fram i en demokratisk process. Vi har fackliga erfarenheter som knappast finns någon annanstans. Välfärdsstaten växte fram i olika former i Eruopa. Vi har också en kulturell samhörighet som omfattar konst, litteratur, musik och annat.

Europa kommer alltid att stå för mångfald. Det garanterar språkförbistringen och att vi har det gemensamt att vi värnar den egna kulturen och språket.

Men Europa är en kraft att räkna med när vi gör något gemensamt. Ta klimatfrågan. Där är Europa ledande. Det gäller att vi pressar på så att vi fortsätter att gå åt rätt håll. För det faktum att Europa är demokratiskt borgar för att vi kan påverka och visa att demokrati är en väg framåt.

Jamen ska vi gå bakom Blair och Danmark som hurrar över invasionen i Irak? Nix. Det gjorde inte heller Europas folk. I Eskilstuna likaväl som i Storbritannien gick miljoner människor i protesttåg. Tyskland och Frankrike protesterade. (Svenska regeringen stod som vanligt och stampade utan att våga säga emot Bush) I denna och alla andra frågor har vi miljoner lierade över hela Europa. Det är dags att börja ta diskussionen om vilka frågor vi ska driva och vem vi ska liera oss med.

För det är redan så att lagar och beslut fattas i Bryssel. Då är det desto konstigare att vi inte har en politisk debatt i Sverige där partierna säger vad de vill driva för frågor i Bryssel och vem de är kompis med. Jag skulle vilja få tydliga svar på vad regeringen säger i de internationella överläggningarna i kommissionen eller hur hårt vi driver klimatfrågan. Jag vill i EU-valet nästa år inte ha en inrikespolitiska diskussion innanför Sveriges gränser utan en inrikespolitisk debatt inom EU:s gränser.

Men resten av världen; Palestina och villkoren för dom som knackar fram cashewnötter? För mig är det självklart mer effektivt att EU går in och påverkar än att vi svenskar gör det - om vi svenskar är radikala i EU så driver vi på och får större effekt. Kämpa mot ekonomiskt stöd till Europas jordbruk, bli Palestinas bästa vän i väst, arbeta för rättvisa villkor för alla via EU.

För mig är svaret på den globala utmaningen inte att säga nej till EU - utmaningen är att påverka EU som vi i alla tider påverkat nationens ledning. Ibland har de progressiva krafterna förlorat, ibland har de vunnit. Så är det med EU också. Det är bara lite större och svårar men ger också bättre effekt.

Det blev långt.

Götilda