Arvodesaffären - den största tidningsankan i Sörmland

Efter åtta månader och fyrahundra sidor kan åklagare Jonas Strömberg avfärda påståenden om att Jörgen Danielsson fått för högt arvode av Landstinget Sörmland:
”Jag påstår inte att Danielsson fått för högt arvode” säger han i Eskilstuna-Kuriren. ”Det har inget med åtalet att göra” svarar Strömberg när Östnytt frågar om Danielssons arvode.
Därmed kan vi sammanfatta mediedrevet som ledde till Danielssons avgång i förra valrörelsen som den största tidningsankan i Sörmlands moderna historia.

Vi tittar i backspegeln till augusti 2010. Det är fyra veckor kvar till valet. Då slår koncernen Eskilstuna-Kuriren till med sitt ”avslöjande” om arvoden i landstinget.
Redan från första dagen tar redaktionerna på sig en juridisk roll som både polis, åklagare och domstol.
”De gav sig själva olagliga arvoden” skriker rubrikerna på förstasidan i Eskilstuna-Kuriren, Sörmlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren.
Texten på första sidan innehåller fem meningar. I varje mening står ordet olaglig.
Efter fem dagar med samma budskap i hela länet blir Danielsson en belastning för sitt parti i valrörelsen. Han avgår i lojalitet med partiet och förlorar inte bara sin försörjning utan också sitt namn och goda rykte i en exempellös förtalskampanj.

Men tidningarna hade fel. Det var inte olagligt.

Om journalisterna skrivit en korrekt rubrik kunde den ha sett ut så här:

Oppositionsråd avstår en del av sitt arvode för att oppositionsledaren ska få ett något högre arvode. Landstingsstyrelsens ordförande Gustaf Wachtmeister är ytterst ansvarig.

Då hade Jörgen Danielsson troligen fortsatt att leda landstinget Sörmland idag.

Så var det med den granskande journalistiken. Men vem bryr sig? Det har gått lång tid och ingen minns längre något annat än att Jörgen Danielsson är en skurk som lurat till sig pengar.

Mediedrevet har orsakat en oerhörd skada, inte bara för Danielsson som person utan för Landstinget Sörmland och demokratin. God journalistik är en förutsättning för demokratin. Dålig journalistik skapar demokratiförakt.

Det är knappast troligt att koncernen Eskilstuna-Kuriren tar sitt ansvar och ger Danielsson upprättelse. Snarare gör de som tidigare, slår tillbaka med all kraft mot dem som försöker ge en motbild och ser lynchstämningen på kommentarsfält och insändarsidor som ett tecken på god journalistik.

Åtalet
Sen har tidningarna osedvanlig tur. Åklagaren har nämligen åtalat Jörgen Danielsson för något helt annat än det tidningarna fällde honom för. Därmed är det enklare att blanda bort korten.

Åklagaren verkar ha resonerat så här:
1. Majoriteten under Danielssons ledning avstår frivilligt från två landstingsrådsarvoden genom ett beslut i landstingsfullmäktige
2. Omedelbart därefter börjar de i det tysta tillskansa sig pengar som motsvarar två landstingsrådsarvoden. Arvodena delas mellan 6-8 miljöpartister, folkpartister och socialdemokrater som har viktiga uppdrag i landstinget.
3. När det kommer kritik tillsätter majoriteten en oberoende utredning som ska se om något har gjorts fel
4. Med den utredning som Danielsson själv medverkat till som grund åtalas han ensam för att medvetet ha lurat pengar av landstinget.

Om det inte fått så djupt tragiska effekter skulle jag skriva att det ska bli ett nöje att se åklagaren reda ut varför majoriteten i landstinget gjort på detta sätt.

Om vi tar det från början - När Jörgen Danielssons majoritet tog över hade Gustaf Wachtmeisters majoritet sex landstingsråd. Partierna var överens om att majoriteten även i fortsättningen skulle ha sex landstingsråd. Oppositionen fick fyra.

Men Danielssons majoritet tillsatte bara fyra heltidsråd. När beslut togs i fullmäktige namngavs fyra landstingsråd för oppositionen och fyra för majoriteten.

Åklagaren anser att därmed hade fullmäktige beslutat sänka antalet landstingsråd från sex till fyra. Det är han nog ensam om. Ingen politiker eller tjänsteman uppfattade att majoriteten frivilligt hade avstått från två landstingsråd. Man gjorde som tidigare, utgick från den politiska uppgörelsen.

Vad som hände sedan var att majoriteten delade upp de återstående två tjänsterna på 6-8 ”deltidsråd” från majoritetspartierna. Vad de inte gjorde var att anmäla vilka personerna var och hur stor del av arvodet var och en fick.

Det var inte rätt sätt att hantera arvoden. Det blev oreda och mycket diskussioner, oppositionen reagerade starkt, tidningarna skrev och till slut beslutade fullmäktige med Jörgen Danielsson i spetsen att kalla in en oberoende revisionsfirma för att se om några fel begåtts.

Revisionsrapporten kom ett par veckor efter att medierna avsatt Danielsson. Där går revisorn noggrant igenom vem som fått vad. Han konstaterar att det saknas korrekta beslut, men eftersom summan av ”deltidsarvoden” är något lägre än två heltidsarvoden så bedömde revisorn att landstinget inte lidit någon ekonomisk skada och att de formella felen kan rättas, vilket också har gjorts.

”Jag bedömer annorlunda” säger åklagaren. Jovisst, det som skiljer är att åklagaren bedömer felet som åtalbart. Då bör rättegången svara på varför Danielsson och majoriteten i så fall lurades.

Danielsson vann inget ekonomiskt själv, han hade en överenskommelse med oppositionen om sex landstingsråd och majoritet i fullmäktige och han tog själv initiativ till att reda ut det som gått fel.
Var fanns uppsåtet att begå brott? Varför ska bara en person stå till svars? Vem tjänade vad på brottet?

Det blir en intressant rättegång. Tyvärr kostar det en människas heder att reda ut dessa frågor och det kan dröja år innan processen är klar. Det priset är för högt.

Cassandra

Behövs domstolar när vi har media?

Så ska då Jörgen Danielsson till slut få en rättvis prövning av sin sak. Låt oss hoppas att det blir av en domstol som inte finns i koncernens Eskilstuna Kurirens spridningsområde, för där är han redan dömd.

Redan från dag ett tog redaktionerna på sig rollen som både polis, åklagare och domstol.
"De gav sig själva olagliga arvoden" skrek rubriken på förstasidan i Eskilstuna-Kuriren, Sörmlands Nyheter och Katrineholms-Kuriren.
Texten på första sidan innehöll fem meningar. I varje mening står ordet olaglig.

Vi kan redan konstatera att den journalistiska "juridiken" hade fel. Landstingsrådet Lotta Finstorp som också pekades ut är inte åtalad. Åtalade är inte heller de som beslutade om det arvode Danielsson fick som oppositionsråd.

Anklagelserna kom fyra veckor före valet. De upprepades på uppslag efter uppslag fem dar i rad. Därefter var Danielsson en sådan belastning för sitt parti att han avgick.

Mediedomstolen är snabb och effektiv. Straffet var utmätt och delar av folket jublade i kommentarsfält och på insändarsidor. Frågan är om någon enda av dem kan berätta vad han gjort för fel.

Merparten av folket gjorde en annan bedömning. Danielssons majoritet fick fortsatt förtroende och han själv fick han nästan 800 personröster i landstingsvalet.

Nu blir det rättegång. Kanske dröjer det ett år eller två. Få lär bry sig eller kunna hänga med i de invecklade turerna kring kommunallagen och hur beslut fattas i kommunala organisationer. Själv är jag övertygad att om rättegången blir korrekt kommer Danielsson att frias, men vad hjälper det? Under tiden har en människa fått sitt namn och goda rykte förstört. Frågan är, behöver vi domstolar i det här landet?

Cassandra

Facebookdemokrati

Ibland ser vi inte skogen för alla trän. Politiker i kommuner och landsting lägger ner mycket möda och stora pengar för att medborgaran ska få inflytande. Synpunktshantering, medborgarförslag, epetitioner... Jag jobbar själv med ett sånt projekt just nu och i kommunen utvärderas i årsredovisningen medborgarnas möjlighet att påverka. Samtidigt snackar kommunstyrelsen i Eskilstuna med i stort sett hela stan:

Jimmy Jansson (S) har 1 309 vänner på Facebook.
Moderatledaren överlåter åt Jari Pustinen att kommunicera med 527 vänner
Niklas Frykman (FP) har 896 vänner
Magnus Johansson (MP) har lyckats dölja sitt vänantal, men jag är säker på att det är många
Lotta Jonsson (KD) har 1 222 vänner
Maria Mauritzon (C) har 348
Kim Fredriksson (SD) 380
Vänsterpartiets Maria Chergui döljer sin FB-sida men Maud Ekman har 204 vänner.

Väldigt många av dom här vännerna bor i Eskilstuna och har alltså möjlighet att följa hur deras lokala politiker tänker och tycker i olika frågor. De kan även föra dialog med politikerna. Det är inte ovanligt med 50-60 inlägg när kommunstyrelsens ordförande har skrivit något. Ibland diskuterar dom med varandra inför alla sina vänner.

Jag vill påstå att det här är minst lika demokratiskt som när det bodde en folkvald politiker i varje kvarter och alla kunde dryfta sina synpunkter med någon lokal politiker de kände.

Hörde en äldre politiker fräsa över att fullmäktigeledamöterna twittrade under mötena - stopp och belägg, kan det bli bättre än att medborgarna kan följa debatten via twitter och kanske blir lite mer intresserade av den lokala politiken?

Det är väldigt mycket farhågor och kritik av sociala medier. I veckan fick vi veta att vi blir deprimerade av Facebook... man får lust att citera gamla greker som skrev om slöa och usla ungdomar. Måste vi alltid vara rädda för allting?

Gå in och blir vän med alla politiker! Lyssna hur dom resonerar. Kom med dina egna förslag. Själv lobbar jag för ett hamam i nya badhuset!

Cassandra

Det som inte får sägas

Det skär i hjärtat när man läser om vanvården av dementa. Är det något vi människor har gemensamt så är det väl att vi vill att de allra mest värnlösa ska tas väl om hand. Dom fel och brister som upptäckts i Torshälla har inget med privat eller offentligt att göra. Det är något annat, något vi sällan talar öppet om:

1. Vissa människor är olämpliga för att arbeta i en sluten miljö där de har makt över värnlösa människor.

De tydligaste exemplen är förstås pedofiler, aktiva missbrukare,våldsverkare och människor med psykiska funktionshinder. Självklart finns dom där, när barnomsorgen började fråga efter polisregister dök det upp hundratals.
Men det finns många till synes vanliga också. Har själv stött på personer som alla i omgivningen vet att dom är en katastrof i jobbet, men de har gått igenom långa utbildningar, praktik och vikariat utan att någon varit rakryggad nog att ge dem ett råd att ta ett annat jobb. När de väl fått ett fast jobb är det hart när omöjligt att göra något åt saken.

En person som är olämplig för ett jobb kan göra en fantastisk insats i ett annat. För brukarnas och sin egen skull måste de på ett mänskligt sätt få hjälp att hitta rätt plats i livet.

2. Det finns destruktiva arbetsmiljöer där gruppdynamiken är skadlig, både för brukare och för de anställda.

Alla som jobbat vet att det finns arbetsplatser där man har kul och jobbar bra. Det är öppna miljöer där alla idéer tas emot, där man är beredd att testa, gör om, pröva nytt.
Många av oss har också upplevt att det finns arbetsmiljöer där man tar en kopp kaffe tillsammans på morgonen och sedan är den dagen förstörd. Det är gnäll, skvaller, missunsamhet och oförmåga att lyssna. Då blir brukare, anhöriga och organisationen utanför enheten en börda och i värsta fall en fiende.
Ofta kan en eller ett par personer göra skillnad i en arbetsgrupp. De kan skapa glädje och kraft eller rädsla och mobbning. I slutna miljöer med makt över barn och gamla kan de senare bli katastrof.

3. Det är chefen det hänger på
Det krävs mycket för att ändra på en usel arbetsgrupp. I vissa fall måste gruppen brytas upp. Det är chefens ansvar.
Kanske är Lex Mariaanmälningarna i Torshälla ett resultat av en chef som vill ändra en kultur som enligt tidningarna har funnits ett tag. Då blir det ofta crescendo i kritik, upprörda känslor och telefonsamtal till facket och tidningar. Då måste chefen ha stöd av sin chef för att stå emot, annars försvinner hen och allt blir vid det gamla.

Oavsett allt annat är det viktigt att undvika slutna miljöer kring försvarslösa barn eller gamla. Byt jobb med varandra, ta in anhöriga och föreningar i verksamheten och se till att chefen har full insyn!

Cassandra

En annan saga

En välskriven insändare i E-K idag berättar sagan om Eskilstuna. Men sagan kan berättas på många sätt:

Det var en gång för hundra år sedan en stad där arbetarna slet och svalt. Så organiserade de sig och utsåg representanter som skulle förbättra deras villkor. Det gjorde representanterna. Lönerna steg och villkoren blev bättre. Arbetarna fick sjukvård, skolor, pensioner, högskolor och en massa andra förmåner. Deras fruar fick arbete och lön för att ta hand om arbetarna och deras barn. Barnen fick utbildning och högre löner. De tunga industrierna försvann, i stället växte det fram kontor och arbetsplatser där välutbildade arbetarbarn och andra fick arbete.

Plötsligt en dag var staden förändrad. Arbetarna var en liten del i en stad där välfärden sysselsatte nästan hälften av alla som yrkesarbetade. Många andra jobbade med saker som coaching eller IT eller att lära arbetare i Asien och Afrika det som de fattiga arbetarna i Eskilstuna gjorde förut.

Vad gjorde representanterna? De hade fullt upp med att försöka styra över miljarder kronor i skattepengar och tusentals anställd som skulle göra ett bra jobb i skolan, med att ta hand om de gamla, bygga gator och planera för bostäder och stoppa stan från att översvämmas i klimatförändringar. Hela tiden visste de att de kunde bli utkastade från jobbet från ena dagen till den andra, vid ett val eller om tidningarna skrev elakt om dom.

Representanterna hade sett till att arbetarna var skyddade mot att bli sparkade från jobbet, de hade också sett till att det gick att få pension för många som råkat illa ut av sjukdom eller arbetslöshet, så pensionsåldern i verkligheten var lägre än den som står på pappret.

Nu vill en del av arbetarna inte att representanterna ska ha samma skydd som de själva. Att representanter som ordnat villkoren för arbetarna ska vara de enda som inte har något skydd. För dem finns inte A-kassa och pension ska de inte heller ha. Socialbidrag är nog också svårt för dem att få. Frågan är om Thomas Cedergren själv vill ställa upp och jobba för andra på de villkoren? Vem ska annars göra det?

Casandra