Vi hade en väldigt snäll tomte i år. Det syns väl?!

Men nu är julen över. Vi blev ensamma kvar och tog en lång promenad i Skjulsta. En aning pudersnö och skönt att gå i medelålderstakt, inte i 80-årstempo.

Har läst ut Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" också i julhelgen. Fick den förra julen. Det har tagit sin tid, men det är ingen roman utan ett antal essäer om människans förhållande till naturen, mest vi nordbor och vår skog.<

Mycket tänkvärt för en jägmästardotter som följt farsans irritation över amatörernas kritik av kalhyggen. Hans problem var att han älskade skogen och tog illa upp när uppnosiga fältbiologer och Aftonbladskolumnister skrev som om skogsbruket ville skogen ont. Pappa var inte ond, men han var ett barn av sin utbildning och fostran. Skogen ska tjäna människan. Jag tror fortfarande skogen är vår viktigaste exportinkomst. Det påpekade han ofta - det nämner inte Ekman som talar för skogens rätt i sig, utan att producera åt oss människor.

Ekmans bästa vän är min kompis som hör(de?) till föreningen "mossans vänner" som går med näsan i marken och ser det lilla som sker i det stora. Med min far delar Ekman föraktet för alla som inte vågar gå utanför stigarna i skogen. Pappa talade ofta om alla leder, Sörmlandsleden, Skåneleden med flera som anlagts för miljoner kronor, men där det knappast går en människa. Min mossvän har blivit naturprofessor, jag har för mig att hon fnös lite åt Ekman.

Själv har jag ett positivt förhållande till skogen, men är sällan där. Det brukar bli några turer efter trattkantareller på hösten. I bästa fall en vitsippsbacke på våren också. Eftersom jag är uppvuxen med skogen varenda helg året runt känns det lite tunt. Först var det den förbenade fotbollen som tog helgerna i anspråk, nu är det lättjan och ölet. Kanske ett nyårslöfte att gå ut mer på egen hand.

Mitt uppdrag inför 2009 är att det ska bli mitt år. Inte bryggeriets år, inte jobbets år, inte barnens år eller min mans. Mitt år. Hur det ska gå till vet jag inte än. Jag jobbar på det.

Götilda