
På de 20 år jag bott i denna mälardalsort har det inte varit en sån vinter. Det har inte töat sen 12 december och snön har vräkt ner i omgångar.
Innan dess bodde jag i Stockholm i 15 år, där var aldrig så överväldigande snötyngda grenar, sol som glittrar i spåret, knarr under skorna. Jag åker i spåret och hamnar som genom en tidsmaskin i spåren där jag for fram med tjärade träskidor och elastabyxor på stenåldern nån gång. Nästan varje helg åkte vi, hela familjen. På loven ändå längre bort, till Saralidmanland med obanade spår där den tjockaste sjönk ner en meter för varje skidtag. Vi satt påbyltade på en liten tjärn och pimplade abborre. Papporna byggde en provisorisk rök åt fångsten och överallt var snö.
Såna här vintrar var självklara. Nu är de kanske en utlöpare av att vädret löper amok, men jag är glad så länge det varar. Mörkret blir ljusare och nu ljusnar det också sista halvtimmen på min väg till jobbet.
För övrigt är jag lite blandat stolt över gossen. Av 68 000 i hans årskull var det drygt 8 000 som blev kallade till mönstring. Både han och jag undrar varför, när värnplikten är avskaffad från den 1 juli. Kanske vill dom värva honom som yrkessoldat, eller så är det bara ett uttryck för militär logik.
Götilda