KLUBBEN!

Nu har jag läst, eller rättare sagt lyssnat på, Klubben av Matilda Gustavsson, en omtumlande upplevelse. 
Först av allt - ett imponerande journalistjobb! Mycket av det jag läst som kallas undersökande journalistik tar inte tag i mig. Det gjorde den här boken. Den är väldigt välskriven. Hon skiftar mellan olika perspektiv och väjer inte för att beskriva vilka stora insatser för kultur i bred bemärkelse som skedde under närmare 30 år på Forum i Stockholm. Det är till stor del Jean Claude Arnaults förtjänst och det ska han ha heder för.
Samtidigt byggdes ett nätverk på hög nivå mellan kultureliten och olika kulturinstitutioner med Svenska Akademien och Arnaults hustru som spindlar i nätet. Med rätt eller orätt uppfattades det som att lyckas som författare, musiker eller konstnär krävde godkännande i källaren i Vasastan. I vilket fall påstod "Kulturmannen" vid många tillfällen att han kunde påverka stipendier och universitetsinstitutioner mm. Han utnyttjade på många sätt unga kvinnor med kulturambitioner. I stort sett ingen fick anständigt betalt trots stora bidrag från det allmänna och Akademien. Värre var att han både tafsade och gjorde regelrätta sexuella övergrepp mot en rad unga kvinnor. Nästan ingen av dem vågade utmana hans position genom att anmäla. De som gjorde det blev ignorerade och Arnault kunnde fortsätta än mer övertygad om att han kunde göra vad han ville. Samtidigt tystnade den ena kvinnan efter den andra och gav upp sina kulturella ambitioner.
Runt sig hade han en grupp beundrare med Horace Engdahl och Stig Larsson i centrum. Med tiden får jag bilden av en sekt där ingen vågar ifrågasätta eller utmana. Inte illa för en elektriker utan akademisk utbildning! Men slutenhet och makt är en giftig kombination. De starka och etablerade blev inte utsatta men spelade med och låtsades inte se de allt mer uppenbara övergreppen. Slutligen sprack trollet med en väldig knall och det blev lite lättare att andas.
Det är lätt att fördöma, men många av oss har varit i liknande situationer där vi nog känt ett krypande obehag i en tätt sluten grupp med starka personer i centrum. Konflikter är obehagligt och farligt. Heder åt Sara Danius och andra som vågat ta tjuren vid hornen! Utan att spräcka konsensus går vi rakt mot undergången.
Cassandra

40 000 TÅGENTUSIASTER KAN PÅVERKA EU-VALET I MAJ!

Den här texten publicerade jag 3 januari 2019 på Facebookgruppen Tågsemester. Dagen efter hade den fått 650 tummar upp, 21 delningar och 47 kommentarer.

Det är fantastiskt att 40 000 svenska tågentusiaster samlats på en plats! Och det finns säkert lika många till utanför Facebook. Men jag läser alla tips och lyriska skildringar av tågresor med växande frustration. Verkligheten och kartan stämmer inte för mig. De flesta verkar uppleva en ny exotisk dimension när de sitter med barnen eller andra medresenärer och ser världen passera revy.

Jag har alltid åkt tåg. Från Västerbotten skavfötters med brorsan i sovvagn till släkten i Småland. Genom Europa till södra Tyskland för språkövning som 16-åring. Från Umeå och Lund till Falun under studietiden. Dagligen mellan Eskilstuna och Stockholm för några år sedan….

Tåg är ett transportmedel. Det kan vara bekvämt och anpassat till en förflyttning där själen följer geografin till resmålet. Det är också ett sätt anpassa sitt personliga klimatavtryck till vad världen tål. Jag vill åka tåg, men min personliga vilja påverkar inte möjligheten.

Det började när vi skulle vandra i Cornwall. Vi tar tåg och färja, sa jag. Nix. Det går inga färjor längre, däremot extremt billigt flyg. Det blev bil till flygplatsen. Tåget från London till resmålet kostade mer och tog betydligt längre tid än flyget.

Förra sommaren skulle vi vandra till Santiago de Compostella i norra Spanien och köpte interrailkort. Tåget tog drygt tre dygn med tre övernattningar på hotell. Minst tre gånger så dyrt och tre gånger så lång tid som flyget. Vi fick ta hjälp av en resebyrå för att hantera alla byten och platsbiljetter, hamnade i skumma hotellkvarter i Hamburg, fick släpa bagaget fram och tillbaka, betala för mat i tre dagar och visste aldrig om det fanns något att äta på tåget. Kan tilläggas att enda gången vi upplevde allvarlig försening var i Sverige. Ja, den avslutande tågresan genom norra Spanien var fantastiskt vacker och hela resan gick bra, men om nu inte resan är huvudsaken?

Droppen kom när vi kollade hur det skulle vara att resa till Kreta. Ja, vi har goda vänner där och brukar åka 2-3 veckor sent på hösten. Underbart klimat, lugnt, vackert. Maken tog fram appen och kollade tåget via München till Venedig och därifrån färja till Aten och vidare med båt till Kreta.
Närmare fyra dygns ren restid, utan bytestider och eventuella övernattningar. Fram och tillbaka dubbelt så mycket. Priset har vi inte ens kollat.

Vårt resande varierar, men som merparten av svenskarna använder vi våra semesterveckor för att åka till värme och sol. Att ändra på det är som att vända en flodvåg. Tåget är ett alternativ bara för den som vill göra själva resan till målet, att bära ryggsäck, bo på sjaviga hotell och äta dåligt. Jag är snart 70 och förbi det resandet.

Frustrerande, ja. Besviken, ja. Sedan andra världskriget har marknadsekonomin varit helt inriktad på bil och flyg. Staten och vi skattebetalare har hjälpt till med oräkneliga miljardsatsningar på flygplatser, motorvägar, och annan infrastruktur. Kommuner och landsting likaså.

Självklart har vi gemensamma europeiska regler för flyg och bilar och den privata industrin frodas och har resurser att påverka utvecklingen. Politiken har blivit en serviceorganisation till företagens önskemål. Järnvägen har varit statlig och dess behov räknas inte.

I Sverige vågade vi på det extremt fattiga 1800-talet satsa på nationella järnvägar i hela landet. Nu anses det inte ”lönsamt” att bygga moderna järnvägar och underhållet är extremt eftersatt.

I Eskilstuna tog det 20 års lobbyarbete innan Svealandsbanan invigdes 1997. Det blev en oväntad succé, men sen tog det 20 år till innan enkelspåret kompletterats och vi fått samordning av tåg- och busstider och gemensam taxa i hela Mälardalen. Idag måste skattebetalarna köpa nya tåg för att behålla standarden.

Hur ser det ut i Europa? När vi skulle passera gränsen mellan Frankrike och Spanien fick vi gå av och byta till ett pendeltåg över gränsen för att sen hamna på en station i utkanten av San Sebastian. En tågresa till Bryssel från Eskilstuna tar 24 timmars ren restid.

Visst är det toppen att medlemmarna i Tågsemester tipsar varandra om tågvägar genom Europa och att det finns en specialiserad tågresebyrå i Kalmar, men förändringen går så långsamt. Har vi den tiden?

Hur kan det i den europeiska gemenskapen vara möjligt att inte järnvägen är samordnad efter 62 år? Varför är det så hopplöst att boka en biljett genom Europa? Varför kostar en tågbiljett så extremt mycket mer än en flygbiljett i Sverige och Europa?

Min slutsats är att vi som är intresserade av tågresande måste gå vidare och börja ställa gemensamma och tydliga krav. Kanske ska vi till och med resa oss från datorn och ställa oss med skyltar på Centralen i Stockholm. Valet till Europaparlamentet är i maj. En återkommande samling varje fredag klockan 17.00, kan någon organisera det? Här är några förslag på krav:

EU måste ta ansvar för samordnad tågtrafik i hela Europa

EU måste göra det möjligt att enkelt boka resor genom hela Europa

Fler nattåg som förkortar och förenklar resandet

Europajärnvägar mellan huvudstäderna. Snabba, bekväma tåg med restaurang, sovvagnar och duschar kan konkurrera med flyget. Ett första mål kan vara Stockholm – Bryssel. Inga parlamentarikerresor med flyg. Då går det nog fort!

Anna Jerdén

Bästa julklappen - klarare blick!

Inte så vackra kanske, men mina ögon är nya! Först Patricia och sedan Ali har varit där med lasern och ersatt mina gamla linser med nya, fräscha i plast. Plötsligt fick världen tillbaka sina färger och konturer! Jag kan läsa skyltar och se både mina och dina rynkor igen. Snacka om föryngring, mångdubbelt bättre än den som alla dyra krämer utlovar. Och det här miraklet var nästan gratis. Tack alla skattebetalare! Detta är skatteåterbäringen i klass med Robin Hood på julafton.

De senaste åren har utsikten sakta krympt. Världen har blivit gulgråare och suddigare hela tiden. Jag har bytt glasögon, men det har inte blivit bättre. Till sist fick jag förklaringen - grå starr. Det drabbar alla förr eller senare, ibland så sent att det inte märks. Kvällarna blev ständiga fyrverkerier med mångdubbla och sprakande färgexplosioner, men att köra bil var nästan omöjligt.

Ännu känns ögonen lite ömma och vattniga, men förändringen kom jättesnabbt. Först ljuset! Det var extra plus att få in mer ljus denna mörka tid. Sen kom gradvis skärpan. Stort tack till de som utvecklade den här tekniken och de som skickligt genomför den!
Cassandra

Jag kräver att de verkliga kostnaderna för bebisar redovisas!

Läser att moderaterna kräver att de verkliga kostnaderna för invandringen redovisas. Det får mig osökt att föra fram frågan som PK-eliten försöker dölja: Vad kostar alla gulliga bebisar som redovisas på Facebooksidor av stolta föräldrar, far- och morföräldrar och andra anhöriga?

Mödravård, förlossningsvård, föräldraförsäkring, barnavårdscentraler, förskola, grundskola, gymnasium, lekplatser, fritidshem, fritidsgårdar, fri tandvård, besök hos distriktsläkare... miljonerna rullar snabbt iväg när man räknar på vad det kostar att ta den det nyfödda barnet till pay-back-time!

Sen får vi krasst räkna med att en stor andel aldrig blir lönsamma som vuxna: medfödda handikapp, psykisk sjukdom, missbruk, olyckor av skilda slag, sociala problem och annat kan mycket väl medföra att det lilla barnet kommer att fortsätta kosta oss andra stora summor i sjukvård, kriminalvård, arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller förtida pensioner. Så varför glädja sig åt det lilla livet som just börjat?

Det finns en tavla på Moderna Museet med en bild från ett klassrum. "Blir du lönsam lille vän?" heter tavlan. Den skulle någon kunna uppdatera med ensamkommande flyktingbarn eller syriska bebisar som kommer från helvetet på jorden.

Den dag vi börjar räkna kostnader och intäkter för våra medmänniskor vet jag inte om jag vill vara en del av marknadsekonomin längre.
Cassandra

Sans och balans om allvarligt brott

Jag är less på Akilov redan innan rättegången har kommit igång. Hur kan en otäck brottsling få ta så mycket plats i vår samtid? Journalisterna verkar helt ha tappat perspektivet på vad jag som tittare, läsare och lyssnare vill ha för information.

Jag tittade inte på nyheterna idag. Har redan sett minst fem intervjuer med personer som var på plats och otaliga resumeer. Jag var själv på gatan fem minuter efter morden och har inget behov av att älta det som hände.
Jag kan förstå att en del av dem som var där har behov av ett avslut. De flesta av oss andra behöver en begåvad analys av innehållet i den flera tusen sidor långa utredningen. Läs den och sammanfatta. Det gör inget om det tar några dagar, det är mycket att sätta sig in i. Framförallt, följ inte rättegången dag för dag i flera månader!
Men journalisterna har förberett sig i veckor och bokat hela dagen för denna rättegång. Media avsätter hundratals personer för att bevaka varje detalj. Pinsamt blir det när utredningen inte kom förrän sent på eftermiddagen och de stackarna bara hann läsa några meningar innan de skulle rapportera.

Det här är ett ovanligt otäckt brott med många döda och skadade. Det är klart att det ska rapporteras men med samma perspektiv som andra avskyvärda mord.
Cassandra

Hur kan en människa som gjort stora insatser i sin tid bara försvinna ur det gemensamma minnet? Jag har läst boken om Ester Blenda Nordström av Fatima Brenner och blir påmind om det som var en stark drivkraft i mitt journalistiska arbete - att vara med i verkligheten.

Jag saknar journalister som är på plats ute där något händer, för att sedan skildra det. Ester Blenda arbetade som samelärare i ett halvår på 1910-talet och skrev om det. När hon reste till USA åkte hon tredje klass på båten och sen tjuvåkte hon tåg och tog jobb hos svenska utvandrare. och skrev om det. För att inte tala om piga bland pigor. Samhällsdebatten för hundra år sedan handlade om varför kvinnorna lämnade landsbygden för stan eller Amerika. Den som läst Ester Blendas beskrivning av piglivet behöver inte undra varför.
Man kan fråga sig varför svenska journalister vet vem Günter Walraff är, men inte Ester Blenda. Hon var 50 år före honom. Förutom pigan var de jobb hon gjorde i eget namn. Journalister behöver inte gömma sig. Att gå bredvid en dag eller två ger mycket mer än aldrig så många intervjuer. Ganska snabbt glömmer människor att du är en journalist som följer dem.
Därmed inte sagt att vi inte ska göra intervjuer eller läsa på, men den som är på plats får så många andra källor, intryck och upplevelser. Inte minst blir det bättre journalistiskt språk med röster, dofter, färger och ljud.
Av någon anledning har "grävande journalistik" blivit enbart att göra stora avslöjanden om fusk, misstag och brottslighet. Samhällsskildring kan lika mycket handla om de omvälvande förändringar som sker i vårt vardagsliv, hemma, på jobbet, i nöjesliv och kultur.
Jag vet inte varför jag ständigt hör och ser korta nyheter som är obegripliga, oförklarliga, förenklade och utan sammanhang men som är lätta att ta ställning för eller emot. Döm aldrig någon innan du gått i hens mockasiner säger något indianskt talesätt. Journalistiken skulle bli bättre om vi tog på oss mockasiner.
Vilka frågor är stora just nu? Hur lever en 80-årig kvinna med pension under fattigdomsgränsen? Häng med i SFI:s svenskundervisning några dagar, eller följ en av de poliser som utreder organiserad brottslighet. Dela vardagen med en somalisk familj eller bo några dagar på en flyktingförläggning, kanske följa en SD-ledamot i fullmäktiges vardagsvärld några dagar, hur ser det ut i IT-världen egentligen...
Ja, jag vet att det är ont om resurser på redaktionerna, men det blir ingen förändring om ingen försöker. En dag i halvåret utanför redaktionen?
Cassandra

Folk vill ha en ny politik i en ny tid

Jag kan inte undvika att bli lite uppis när medier och politiker ständigt blir överraskade av resultaten i vår tids demokratiska val. Etablissemanget vill så gärna vara förberett och kastar pengar över opinionsinstitut. Till vad nytta när väljarna letar svar på de stora frågorna?

Det är all världens skillnad mellan att svara i telefon mitt i middagsbestyren och att gå till valurnan med landets öde i sina händer. Vi lever i en väldigt märklig tid. Något nytt är på väg, men ingen vet riktigt vad. Trots det travar media och politiker på i samma gamla fotspår. De letar "vinnare" och "förlorare" mer än de letar svar på tidens frågor.

Ojämlikhet, ständiga nedskärningar i välfärden, klimatomställning och ett Mellanöstern i fritt fall efter årtionden av stormaktshaveri. Folkomflyttning över hela jordklotet. Allt det här känner folk in på bara skinnet. Tidigare har vi tryggt gått hemma och sett de krig vi drivit utspelas på andra sidan jordklotet. Nu är klotet mindre och även vi drabbas av det vi sått av krig och utnyttjande.

Ingen vet riktigt svaren, men väljarna letar efter nya tankar och nya idéer. Tyvärr går en del bakåt och drömmer om att det ska bli som förr. Det blir det inte.
Kapitalismen har snart nått vägs ände. Snygga naglar eller en vinst för miljonärerna i fotbollslaget är vad vi erbjuds efter slit med jobb och familj.

Men vi är mer än konsumenter. Vi är människor som vill utvecklas i gemenskap med andra. Det finns en ny tid där framme. Några måste tänka stort, ge oss hopp så att vi själva kommer i rörelse. Till dess röstar vi på de som verkar ha något nytt i sikte.
Cassandra