Vi är många som upprörs över Carema och över vinst på omsorg och utbildning. Det finns det anledning till. Men det går inte att bara ropa "offentligt" och tro att allt blir bättre då.
Här kommer rapport från ett möte med den kommunala vården:
Svärfar, 84, klarade inte huset och demensen när svärmor gick bort. I somras lämnade vi honom på ett äldreboende. Allt verkade bra, han fick sociala kontakter och var glad. Det som oroade oss var att han som varit ute i hela sitt liv, var fysiskt frisk och gått långa promenader varje dag skulle ha svårt att hitta tillbaka till sin nya bostad. Vi blev lovade att han skulle få sällskap för att lära sig vägen.
Det är 45 mil, men vi borde förstås åkt ner mycket tidigare. När vi kom i fredags kväll möttes vi av detta.
På den positiva sidan - han hade gått upp i vikt; tvärtemot Carema.
Men
Han stod i ett mörkt rum - glödlampan var sönder.
Håret växte i vida skyar både runt huvud och haka där han haft svårt att raka sig. Frisör finns i huset.
Tröjan var trasig, byxorna leriga och för små, knappen var borta.
Det första besökaren möter är toaletten. Därifrån stank det. I ett par hinkar stod smutsigt vatten med fruktbitar och karamellpapper. Det fanns ingen tvål vid handfatet, handduken var smutsig.
Han hade vad vi förstod inte varit utanför huset på lång tid. I stället gick han promenader inne i korridorerna; som ett djur i bur.
När vi tog med honom ut hade han så ont i en tå att han knappt kunde gå. Fotvård var utlovad och finns i huset, men det var det ingen som tänkt på.
Vad gör man som anhörig? Det är alldeles vanlig personal, säkert tio personer i fikarummet. Han har en kontaktperson som vi pratade lite med, men att reta upp henne genom att berätta vad vi sett är inte att tänka på.
Personalen i offentlig sektor har våra kära som gisslan. Det är kärnan i offentlig sektors problem. Vi vågar inte säga ifrån för vi är rädda att det ska gå ut över våra nära och kära. Så var det på dagis där det under tre år aldrig hände att personalen berättade något som hänt under dagen, så var det i skolan där personalen helt öppet ignorerade de önskemål elever eller föräldrar hade. Så är det i äldrevården.
OK, jag vet att det finns mängder med fantastiska ställen och engagerad personal, men tyvärr finns det också för många såna här exempel. Svärfar far inte fysiskt särskilt illa, det är inga stora insatser som behövs. Det som krävs är omtanke, engagemang, ansvar. Det kostar inte mer personal att bry sig.
Det är därför folk röstar för privatisering. Man kan i alla fall flytta på barnen och hoppas det påverkar. Men det har det knappast gjort. I stället får vi barn som pendlar kors och tvärs för att offentlig sektor inte lyssnar. Och hur flyttar man en dement 84-åring? Inte.
Vänstern kan skrika om mer resurser och mot vinster men det var inte bättre förr. Det måste ske något radikalt. Alla anställda i vården måste veta att de arbetar åt oss (och sig själva). Medborgarna ska ha makten över sin egen verksamhet, inte de anställda.
Tyvärr tror jag att vänstern också är gisslan. Ingen vågar ställa kraven. För många väljare är kommunanställda. Det är en maktkamp vänster inte vågar ta. Därför kommer offentlig sektor att gå under.
Cassandra
PS: Vad gjorde vi? Vi ringde en sköterska vi haft kontakt med tidigare. Hon förstod precis och lovade gå dit samma dag och försöka göra något åt saken. Vi lovar oss själva att åka och ringa oftare.
måndag 21 november 2011
måndag 14 november 2011
Ekonomins kris=demokratins kris
Det ser tjurigt ut för både Grekland och Italien, kanske för hela västvärlden. Politiken har släppt penningmånglarna fria och nu har de tagit över makten. Krisen spelas upp som ett slags såpopera i media. Det är hart när omöjligt för en vanlig människa att begripa vad som händer. Politikerna sysslar bara med att för tillfället mätta monstret, utan att ge några framtidsvisioner.
Så vem i hela världen kan man lita på? Inte politiker i alla fall. Både i Grekland och Italien har byråkraten, experten, tjänstemannen ryckt in som den räddande ängeln. En stor stark man ska rädda landet! Har jag hört den förut?
Demokratin är illa ute. När vi slutar tro på att vi tillsammans kan välja kloka och förnuftiga människor som ska styra utifrån våra gemensamma intressen, då har vi lämnat över till något annat. Vad?
Demokratins dilemma är när våra valda företrädare måste fatta obekväma beslut som betyder försämringar av ett eller annat slag. Pensionärernas indragna gratis bussbiljetter i Eskilstuna kanske blir socialdemokratins fall efter nästan hundra år. Klimathotet och globaliseringen betyder med alla säkerhet förändringar som kan upplevas som negativa.
Bäst att sjunka ner framför Wordfeud och Melodifestivalen.
Cassandra
Så vem i hela världen kan man lita på? Inte politiker i alla fall. Både i Grekland och Italien har byråkraten, experten, tjänstemannen ryckt in som den räddande ängeln. En stor stark man ska rädda landet! Har jag hört den förut?
Demokratin är illa ute. När vi slutar tro på att vi tillsammans kan välja kloka och förnuftiga människor som ska styra utifrån våra gemensamma intressen, då har vi lämnat över till något annat. Vad?
Demokratins dilemma är när våra valda företrädare måste fatta obekväma beslut som betyder försämringar av ett eller annat slag. Pensionärernas indragna gratis bussbiljetter i Eskilstuna kanske blir socialdemokratins fall efter nästan hundra år. Klimathotet och globaliseringen betyder med alla säkerhet förändringar som kan upplevas som negativa.
Bäst att sjunka ner framför Wordfeud och Melodifestivalen.
Cassandra
fredag 11 november 2011
Glädjen med journalistiken
Jag kan få ett il av längtan tillbaka till journalistiken. Vad är det jag längtar till?
Friheten att få veta
Det finns så mycket i världen jag vill veta; hur mycket biogas säljs i Eskilstuna? Varför skriver så många i vården orimligt ilskna insändare om att chefer inte behövs? Varför får finanskapitalet bestämma över våra liv? Var i stan lagar man ett trasigt lås i en skåpdörr?
Som reporter hade jag all möjlighet att ta reda på svaren. Jag fick störa viktiga och betydelsefull och kunniga personer och fråga tills jag förstod. Det är kul att träffa folk som kan något. Dom tycker ofta det är roligt när någon är intresserad av det dom gör. Ilskna människor var påfallande ofta såna som inte kunde svara på mina frågor.
För länge sen kom jag fram till att ett av livets stora glädjeämnen är att lära sig nya saker. Det fick jag syssla med på arbetstid.
Lyckan att få formulera sig
Om det är roligt att lära sig något nytt så är det en extra dimension att få förmedla det man upplevt till andra.
Det finns långt mer än hundra sätt att skriva det här blogginlägget. Jag vill inte påstå att jag valde särskilt länge denna gång, men att skriva en artikel är egentligen att samla ihop och strukturera det jag vill förmedla, att hitta rätt form och rätt ord. Det är lycka att leka med medlen; ska jag skriva i jagform (nästan aldrig i journalistiken)i rät tidsföljd, ta ett exempel eller ett citat som inledning, kan jag använda reportaget som form och väva in alla sinnen i texten, beskriva miljö, känslor och händelseförlopp...
Det fanns i alla fall då en möjlighet för mig att återkommande åka ut i verkligheten och stanna där i flera dagar. Jag gjorde det under min tid som skolreporter, var med i klassrum, på skolgården och i matsalen flera dar i sträck. Då kunde jag använda hela den journalistiska paletten, men framförallt kunde jag förstå och beskriva verkligheten oändligt mycket bättre än efter en intervju eller ett besök på en timme.
Men utmaningen var egentligen att skriva brottsnotiser eller kyrkans julbasar. Jag fick backa en gång när jag skrev en notis om dödsstatistiken bland metallarbetare i deras facktidning - det blev väl för tydligt vad det handlade om. Jag tog Guds vinkel på syföreningsbasaren, det kändes bra.
Den där glädjen kan jag längta efter, för egen del, men också i de tidningar jag läser. Ett bra undantag är TV-programmet Korrespondenterna, där finns en äkta journalistisk berättarglädje!
Cassandra
Friheten att få veta
Det finns så mycket i världen jag vill veta; hur mycket biogas säljs i Eskilstuna? Varför skriver så många i vården orimligt ilskna insändare om att chefer inte behövs? Varför får finanskapitalet bestämma över våra liv? Var i stan lagar man ett trasigt lås i en skåpdörr?
Som reporter hade jag all möjlighet att ta reda på svaren. Jag fick störa viktiga och betydelsefull och kunniga personer och fråga tills jag förstod. Det är kul att träffa folk som kan något. Dom tycker ofta det är roligt när någon är intresserad av det dom gör. Ilskna människor var påfallande ofta såna som inte kunde svara på mina frågor.
För länge sen kom jag fram till att ett av livets stora glädjeämnen är att lära sig nya saker. Det fick jag syssla med på arbetstid.
Lyckan att få formulera sig
Om det är roligt att lära sig något nytt så är det en extra dimension att få förmedla det man upplevt till andra.
Det finns långt mer än hundra sätt att skriva det här blogginlägget. Jag vill inte påstå att jag valde särskilt länge denna gång, men att skriva en artikel är egentligen att samla ihop och strukturera det jag vill förmedla, att hitta rätt form och rätt ord. Det är lycka att leka med medlen; ska jag skriva i jagform (nästan aldrig i journalistiken)i rät tidsföljd, ta ett exempel eller ett citat som inledning, kan jag använda reportaget som form och väva in alla sinnen i texten, beskriva miljö, känslor och händelseförlopp...
Det fanns i alla fall då en möjlighet för mig att återkommande åka ut i verkligheten och stanna där i flera dagar. Jag gjorde det under min tid som skolreporter, var med i klassrum, på skolgården och i matsalen flera dar i sträck. Då kunde jag använda hela den journalistiska paletten, men framförallt kunde jag förstå och beskriva verkligheten oändligt mycket bättre än efter en intervju eller ett besök på en timme.
Men utmaningen var egentligen att skriva brottsnotiser eller kyrkans julbasar. Jag fick backa en gång när jag skrev en notis om dödsstatistiken bland metallarbetare i deras facktidning - det blev väl för tydligt vad det handlade om. Jag tog Guds vinkel på syföreningsbasaren, det kändes bra.
Den där glädjen kan jag längta efter, för egen del, men också i de tidningar jag läser. Ett bra undantag är TV-programmet Korrespondenterna, där finns en äkta journalistisk berättarglädje!
Cassandra
måndag 7 november 2011
Grekland och Turkiet
Sköldpadda vid romersk lämning från 100-talet i Perge
Det pågår ett grekiskt drama. Svårt att inte följa utvecklingen. Är Papandreo hjälte eller bov? En nation i depression. Ska det gå att vända?
Samtidigt kom jag nyligen tillbaka från en mycket intressant rundresa i grannlandet och trätobrodern Turkiet. Där var det bara optimism. En påtagligt stolt ung guide berättade om Europas högsta tillväxt. Överallt såg vi nya hus, nya vägar, nya bilar och mycket skog. Bergen påminde om Dalarnas blånande och skogsklädda vidder. Också en skillnad mot Grekland där taniga buskar brukar dominera i torra bergstrakter.
Jag tror inte på nationalkaraktärer eller att greker och italienare jobbar mindre än vi andra. Däremot är det uppenbart att de förklaringar vi får om Europas ekonomi inte ger några bra svar på vår tids frågor. Vi har också väldigt begränsade perspektiv och kunskap om oss själva och omvärlden.
Turkiet har historisk alltid haft en tydlig koppling till resten av Europa, samtidigt är Anatolien en brygga till Asien och Mellanöstern som vi så väl behöver. Vi kanske har en del att lära av utvecklingen i det land som tillsammans med Finland lyckats behålla sin självständighet genom två världskrig!
Cassandra
söndag 23 oktober 2011
Ge Andersson en ryttarstaty på torget!
Nu ska jag skriva en artikel som var otänkbar när jag var journalist. Det finns nämligen vissa oskrivna regler som är totalt absolut omöjliga för en journalist att bryta mot:
1. Skriv aldrig något positivt om en politiker
2. Om du måste skriva positivt så gör det om en finansminister med hästsvans, ALDRIG om en socialdemokrat.
Jag skriver om Jan-Erik Andersson, socialdemokrat av den gamla metallarbetarsorten och kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna i skiftet 1980-1990-tal.
Den mannen borde varje eskilstunabo skänka en tacksamhetens tanke lite då och då.Utan honom hade vi nämligen inte haft järnvägen, motorvägen, högskolan och mycket annat som gör Eskilstuna till en stad på väg framåt med tillväxt och framtidstro. Självklart har han inte gjort det själv, men utan honom är det nog tveksamt hur Eskilstuna sett ut idag.
Själv flyttade jag till stan för drygt 20 år sedan. Det var då en stad med mycket begränsade kontakter med omvärlden, ett stånkande mjölktåg, en krokig väg till Stockholm, Sveriges största utflyttning och en stadskärna som såg ut som om bombkriget nyss slutat med rivningstomter maskerade till parkeringsplatser överallt i centrum. Den stolta industristaden var på dekis, självförtroendet var i botten, arbetslösheten hög.
Men Jan-Erik Andersson jobbade på med framtiden. Han uppfann lobbying långt innan ordet var allmänt, gick i korridorer, pratade övertygade.
Jag blev utskrattad på jobbet när jag var entusiastisk över att vi skulle få ett snabbtåg till Stockholm. "Det går allri!!" sa kollegorna.
Andersson fick väldigt mycket skäll i tidningarna. Han följde väl inte alltid exakt alla regler och hade en räv bakom varje öra. Senast i helgen fick jag höra att han haft ett finger med i vågspelet när vi fick "Världens bästa hotell". Men någon utveckling får vi aldrig om vi inte vågar tänja gränserna. Det gjorde Jan-Erik. Ett tag såg det ut som om han skulle få betala Svealandsbanans trafik ur egen eller kommunens ficka, men det löste sig.
Svealandsbanan, motorväg till Stockholm och högskolan är de tre enskilt viktigaste orsakerna till att Eskilstunas utveckling vänt. Sen har efterträdarna fortsatt med att bygga om stan så att den är trevlig att besöka, att utveckla samarbetet med näringslivet och mycket annat. Återstår den till synes omöjliga uppgiften att göra grundskolan i Eskilstuna framgångsrik. Det får bli Jimmy Janssons uppgift.
Jag tror inte Andersson skulle trivas på en häst i brons, men kanske kunde han sitta på en bänk som Munktell. I vilket fall tycker jag att vi ibland kan skänka en tanke till dom valda politiker som gjort något extra för oss andra.
Cassandra
1. Skriv aldrig något positivt om en politiker
2. Om du måste skriva positivt så gör det om en finansminister med hästsvans, ALDRIG om en socialdemokrat.
Jag skriver om Jan-Erik Andersson, socialdemokrat av den gamla metallarbetarsorten och kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna i skiftet 1980-1990-tal.
Den mannen borde varje eskilstunabo skänka en tacksamhetens tanke lite då och då.Utan honom hade vi nämligen inte haft järnvägen, motorvägen, högskolan och mycket annat som gör Eskilstuna till en stad på väg framåt med tillväxt och framtidstro. Självklart har han inte gjort det själv, men utan honom är det nog tveksamt hur Eskilstuna sett ut idag.
Själv flyttade jag till stan för drygt 20 år sedan. Det var då en stad med mycket begränsade kontakter med omvärlden, ett stånkande mjölktåg, en krokig väg till Stockholm, Sveriges största utflyttning och en stadskärna som såg ut som om bombkriget nyss slutat med rivningstomter maskerade till parkeringsplatser överallt i centrum. Den stolta industristaden var på dekis, självförtroendet var i botten, arbetslösheten hög.
Men Jan-Erik Andersson jobbade på med framtiden. Han uppfann lobbying långt innan ordet var allmänt, gick i korridorer, pratade övertygade.
Jag blev utskrattad på jobbet när jag var entusiastisk över att vi skulle få ett snabbtåg till Stockholm. "Det går allri!!" sa kollegorna.
Andersson fick väldigt mycket skäll i tidningarna. Han följde väl inte alltid exakt alla regler och hade en räv bakom varje öra. Senast i helgen fick jag höra att han haft ett finger med i vågspelet när vi fick "Världens bästa hotell". Men någon utveckling får vi aldrig om vi inte vågar tänja gränserna. Det gjorde Jan-Erik. Ett tag såg det ut som om han skulle få betala Svealandsbanans trafik ur egen eller kommunens ficka, men det löste sig.
Svealandsbanan, motorväg till Stockholm och högskolan är de tre enskilt viktigaste orsakerna till att Eskilstunas utveckling vänt. Sen har efterträdarna fortsatt med att bygga om stan så att den är trevlig att besöka, att utveckla samarbetet med näringslivet och mycket annat. Återstår den till synes omöjliga uppgiften att göra grundskolan i Eskilstuna framgångsrik. Det får bli Jimmy Janssons uppgift.
Jag tror inte Andersson skulle trivas på en häst i brons, men kanske kunde han sitta på en bänk som Munktell. I vilket fall tycker jag att vi ibland kan skänka en tanke till dom valda politiker som gjort något extra för oss andra.
Cassandra
tisdag 18 oktober 2011
Strategi utan media
Den senaste Juholtjakten visar än en gång att det inte går att förändra den bestående politiska och ekonomiska makten via media. Vare sig Juholt valt en terrier eller en pudel så handlar det mest om att göda mediekonsulter (sorry Paul), inte om att få en meningsfull politisk debatt i Sverige.
Ramen för den svenska mediediskussionen finns bara inom alliansen tillåtna gränser, allt annat anses som icke-objektivt. Det är trist, ointelligent och gör att Sverige hamnar allt längre från stora viktiga frågor som vem som bestämmer i världekonomin, ojämlikheten och den globala utvecklingen.
Visst, det finns undantag, men de är svåra att hitta.
Vad ska man göra i stället? Tja, jag tror på den gamla hederliga metoden; att prata med varandra. Lite mer ansträngande än pressmeddelanden och presskonferenser och en nästan bortglömd variant av demokratin. Den funkar också digitalt, om Facebook och twitter och annat handlar mer om samhällsfrågor och mindre om vad vi ska ha till middag. Man kan prata på jobbet, med kompisar, med släkten. Det går också att använda demokratiska organisationer för att prata; föreningar, men också offentliga organisationer. Föräldrar, elever och lärare kan prata med varandra om hur skolan ska utformas.
Hjärtat i demokratin är samtalet på torget där vi byter tankar, lyssnar och hela tiden modifierar vår uppfattning. Den diskussionen blir aldrig svart och vit som i medierna. I den diskussionen måste vi använda hjärnan, inte bara dömma med ryggmärgen.
Cassandra
Ramen för den svenska mediediskussionen finns bara inom alliansen tillåtna gränser, allt annat anses som icke-objektivt. Det är trist, ointelligent och gör att Sverige hamnar allt längre från stora viktiga frågor som vem som bestämmer i världekonomin, ojämlikheten och den globala utvecklingen.
Visst, det finns undantag, men de är svåra att hitta.
Vad ska man göra i stället? Tja, jag tror på den gamla hederliga metoden; att prata med varandra. Lite mer ansträngande än pressmeddelanden och presskonferenser och en nästan bortglömd variant av demokratin. Den funkar också digitalt, om Facebook och twitter och annat handlar mer om samhällsfrågor och mindre om vad vi ska ha till middag. Man kan prata på jobbet, med kompisar, med släkten. Det går också att använda demokratiska organisationer för att prata; föreningar, men också offentliga organisationer. Föräldrar, elever och lärare kan prata med varandra om hur skolan ska utformas.
Hjärtat i demokratin är samtalet på torget där vi byter tankar, lyssnar och hela tiden modifierar vår uppfattning. Den diskussionen blir aldrig svart och vit som i medierna. I den diskussionen måste vi använda hjärnan, inte bara dömma med ryggmärgen.
Cassandra
torsdag 13 oktober 2011
Demokratisera, inte kommersialisera!
Nej, jag tänker inte skriva om Juholt. Jag har sett det förr. När media fått blodsmak och tror de ska störta någon "tolvtaggare", då försvinner all sans och balans.
Jag tänker skriva om Susanne Birgerssons ledare i E-K i helgen. Birgersson förstår inte vad det är för fel på vinst i skola, förskola, sjukvård. Hon ser det som jämförbart med att företag kan sälja skolmat, bygga skolor, sälja läroböcker. Samma sak med undervisning, omsorg och vård.
Inte underligt kanske. Birgersson är ung och uppväxt i alliansland. Alla kring henne tar det nog som naturligt att allt ska vara vinstgivande. Enligt denna teori blir allt bättre och billigare om någon kan göra vinst. Jag vet inte var deras gräns går, för vatten, grödor och DNA finns redan vinstkrig. Vård och omsorg är inget problem.
För mig är det tvärtom självklart att ingen ska tjäna pengar på att snyta en tvååring, trösta när han slagit sig eller berömma när han ritat en fin huvudfoting. Det finns en del i detta som inte kan betalas med pengar. Det handlar om vårt ansvar för varandra, om att ge det uppväxande släktet en bra start, om kärlek och livets innersta mening helt enkelt. Att lyssna på en dement gamling som berättar samma historia om och om igen, att förstå att någon som ligger okontaktbar en gång var en levande älskande människa.
Jag har problem även med den gemensamma sektorn; att vissa är utbildade och får betalt för detta är inte helt enkelt. Vi har organiserat vårt samhälle så att vi inte tillsammans kan sköta och vårda de unga, gamla, sjuka eller behövande. Egentligen handlar det om att våra krav på materiella värden har fått ta över vårt medmänskliga ansvar, och nu talar jag inte enbart om familj i begränsad bemärkelse.
Extra stort blir problemet när de som ska vårda har sämre betalt än andra och när klyftan ökar. Det är inte så att striden står om vem som ska få jobben på sjukhusen, förskolorna och skolorna. Vi tar dem vi får. Inte alla är bäst lämpade.
Det är fel riktning att kommersialisera vården. Vi ska i stället demokratisera den. Min erfarenhet är entydig. Människor vill göra frivilliga insatser för sina medmänniskor - villkoret är att insatsen ska göra nytta och att man ska ha kul tillsammans när man gör det.
Vårt samhälle vore inget samhälle om inte människor hela tiden gav av sin tid och sitt engagemang. Vi hade ingen idrott, inget föreningsliv, ingen demokrati, ingen omsorg heller för offentlig sektor är ändå bara en liten del av omsorgen.
Men den gemensamma sektorn är en stängd värld. Vi släpps in på nåder. Dom som bestämmer är i verkligheten de som jobbar där och inte vi som betalar och använder servicen. Det är inte kul att bidra, vi är inte efterfrågade.
Själv har jag länge tyckt att det allvarligaste samhällsproblemet är att vi i Eskilstuna varje år släpper ut flera hundra 16-åringar i livet med en stämpel i pannnan "Duger inte - inte godkänd"
Jag är ovanligt bra på språk och har länge funderat på att det kanske finns tonåringar som behöver nån som kan prata om språk, läsning, böcker, livet några timmar i veckan. Det finns säkert fler som jag. Bjud in oss, vi behöver ingen vinst, men vi vill nog vara i skolan på jämlika villkor!
Cassandra
Jag tänker skriva om Susanne Birgerssons ledare i E-K i helgen. Birgersson förstår inte vad det är för fel på vinst i skola, förskola, sjukvård. Hon ser det som jämförbart med att företag kan sälja skolmat, bygga skolor, sälja läroböcker. Samma sak med undervisning, omsorg och vård.
Inte underligt kanske. Birgersson är ung och uppväxt i alliansland. Alla kring henne tar det nog som naturligt att allt ska vara vinstgivande. Enligt denna teori blir allt bättre och billigare om någon kan göra vinst. Jag vet inte var deras gräns går, för vatten, grödor och DNA finns redan vinstkrig. Vård och omsorg är inget problem.
För mig är det tvärtom självklart att ingen ska tjäna pengar på att snyta en tvååring, trösta när han slagit sig eller berömma när han ritat en fin huvudfoting. Det finns en del i detta som inte kan betalas med pengar. Det handlar om vårt ansvar för varandra, om att ge det uppväxande släktet en bra start, om kärlek och livets innersta mening helt enkelt. Att lyssna på en dement gamling som berättar samma historia om och om igen, att förstå att någon som ligger okontaktbar en gång var en levande älskande människa.
Jag har problem även med den gemensamma sektorn; att vissa är utbildade och får betalt för detta är inte helt enkelt. Vi har organiserat vårt samhälle så att vi inte tillsammans kan sköta och vårda de unga, gamla, sjuka eller behövande. Egentligen handlar det om att våra krav på materiella värden har fått ta över vårt medmänskliga ansvar, och nu talar jag inte enbart om familj i begränsad bemärkelse.
Extra stort blir problemet när de som ska vårda har sämre betalt än andra och när klyftan ökar. Det är inte så att striden står om vem som ska få jobben på sjukhusen, förskolorna och skolorna. Vi tar dem vi får. Inte alla är bäst lämpade.
Det är fel riktning att kommersialisera vården. Vi ska i stället demokratisera den. Min erfarenhet är entydig. Människor vill göra frivilliga insatser för sina medmänniskor - villkoret är att insatsen ska göra nytta och att man ska ha kul tillsammans när man gör det.
Vårt samhälle vore inget samhälle om inte människor hela tiden gav av sin tid och sitt engagemang. Vi hade ingen idrott, inget föreningsliv, ingen demokrati, ingen omsorg heller för offentlig sektor är ändå bara en liten del av omsorgen.
Men den gemensamma sektorn är en stängd värld. Vi släpps in på nåder. Dom som bestämmer är i verkligheten de som jobbar där och inte vi som betalar och använder servicen. Det är inte kul att bidra, vi är inte efterfrågade.
Själv har jag länge tyckt att det allvarligaste samhällsproblemet är att vi i Eskilstuna varje år släpper ut flera hundra 16-åringar i livet med en stämpel i pannnan "Duger inte - inte godkänd"
Jag är ovanligt bra på språk och har länge funderat på att det kanske finns tonåringar som behöver nån som kan prata om språk, läsning, böcker, livet några timmar i veckan. Det finns säkert fler som jag. Bjud in oss, vi behöver ingen vinst, men vi vill nog vara i skolan på jämlika villkor!
Cassandra
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)