Vi är många som upprörs över Carema och över vinst på omsorg och utbildning. Det finns det anledning till. Men det går inte att bara ropa "offentligt" och tro att allt blir bättre då.
Här kommer rapport från ett möte med den kommunala vården:
Svärfar, 84, klarade inte huset och demensen när svärmor gick bort. I somras lämnade vi honom på ett äldreboende. Allt verkade bra, han fick sociala kontakter och var glad. Det som oroade oss var att han som varit ute i hela sitt liv, var fysiskt frisk och gått långa promenader varje dag skulle ha svårt att hitta tillbaka till sin nya bostad. Vi blev lovade att han skulle få sällskap för att lära sig vägen.
Det är 45 mil, men vi borde förstås åkt ner mycket tidigare. När vi kom i fredags kväll möttes vi av detta.
På den positiva sidan - han hade gått upp i vikt; tvärtemot Carema.
Men
Han stod i ett mörkt rum - glödlampan var sönder.
Håret växte i vida skyar både runt huvud och haka där han haft svårt att raka sig. Frisör finns i huset.
Tröjan var trasig, byxorna leriga och för små, knappen var borta.
Det första besökaren möter är toaletten. Därifrån stank det. I ett par hinkar stod smutsigt vatten med fruktbitar och karamellpapper. Det fanns ingen tvål vid handfatet, handduken var smutsig.
Han hade vad vi förstod inte varit utanför huset på lång tid. I stället gick han promenader inne i korridorerna; som ett djur i bur.
När vi tog med honom ut hade han så ont i en tå att han knappt kunde gå. Fotvård var utlovad och finns i huset, men det var det ingen som tänkt på.
Vad gör man som anhörig? Det är alldeles vanlig personal, säkert tio personer i fikarummet. Han har en kontaktperson som vi pratade lite med, men att reta upp henne genom att berätta vad vi sett är inte att tänka på.
Personalen i offentlig sektor har våra kära som gisslan. Det är kärnan i offentlig sektors problem. Vi vågar inte säga ifrån för vi är rädda att det ska gå ut över våra nära och kära. Så var det på dagis där det under tre år aldrig hände att personalen berättade något som hänt under dagen, så var det i skolan där personalen helt öppet ignorerade de önskemål elever eller föräldrar hade. Så är det i äldrevården.
OK, jag vet att det finns mängder med fantastiska ställen och engagerad personal, men tyvärr finns det också för många såna här exempel. Svärfar far inte fysiskt särskilt illa, det är inga stora insatser som behövs. Det som krävs är omtanke, engagemang, ansvar. Det kostar inte mer personal att bry sig.
Det är därför folk röstar för privatisering. Man kan i alla fall flytta på barnen och hoppas det påverkar. Men det har det knappast gjort. I stället får vi barn som pendlar kors och tvärs för att offentlig sektor inte lyssnar. Och hur flyttar man en dement 84-åring? Inte.
Vänstern kan skrika om mer resurser och mot vinster men det var inte bättre förr. Det måste ske något radikalt. Alla anställda i vården måste veta att de arbetar åt oss (och sig själva). Medborgarna ska ha makten över sin egen verksamhet, inte de anställda.
Tyvärr tror jag att vänstern också är gisslan. Ingen vågar ställa kraven. För många väljare är kommunanställda. Det är en maktkamp vänster inte vågar ta. Därför kommer offentlig sektor att gå under.
Cassandra
PS: Vad gjorde vi? Vi ringde en sköterska vi haft kontakt med tidigare. Hon förstod precis och lovade gå dit samma dag och försöka göra något åt saken. Vi lovar oss själva att åka och ringa oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar