Det ser mörkt ut, men det var ljust, solen kom inte längre än till trädtopparna, men snön gnistrade och solen kikade snett mellan tallstammarna. Jag åkte fem kilometer på söndag och åtta på måndag.

Det var -15 i Dalarna, men svetten lackade i uppförsbackarna. Sen fick vi utsökt mat och trevligt umgänge hos brorsans familj. Mycket diskussioner. Mest hettade det till om Europa. Känner att jag måste ägna några rader åt det.

Men startpunkten får bli nationalism. Jag är beredd att gå rätt långt för att försvara svenska språket, falu rödfärg, allemansrätt, polska, offentlighetsprincipen och Evert Taube. Därmot har jag ingen särskild känsla för de gränser som faktiskt blev klara för exakt hundra år sen.


En feg befälhavare på Sveaborg gjorde av med halva det Sverige vi levt med i sådär tusen år. Innan dess var det en galen ynglig som tog kål på både folk och det land vi hade längs Östersjöns kuster.


Nu råkar vi tillfälligtvis ha de gränser vi har, men jag ser ingen speciell skillnad mellan svenskar, danskar, norrmän och finnar. Jag tror inte heller att våra valda riksdagsledamöter är så hemskt mycket klokare än dom i Polen, Portugal eller Grekland.

Nationalism för mig är en 1800-talsföreteelse. Det unga kapitalet behövde gränser, tullar och en hemmamarknad för att bygga styrka. De kryddade med lite vikingaromantik och fick som de ville. När hemmamarknaden var säkrad var det dags för frihandel för att exploatera andra länders marknader. Att vi fegade oss ur andra världskriget gav gigantiska konkurrensfördelar, men nu har resten av världen kommit i kapp, både ekonomiskt, tekniskt och utbildningsmässigt.

Att nationalismen verkar vara på topp i Irak, gamla Jugoslavien och före detta Sovjetunionen är en sorglig historia som bara visar att diktatur inte är någon bra lösning. Men de små nationer som bara haft hatet mot "den stora" gemensamt kommer att vakna upp och se att det inte är så mycket att bygga framtid på i Kosovo eller Kurdistan. Precis som alla andra stora och små nationer i världen idag så fattas inte de viktiga besluten nationellt.

Det är bara att ta in den senaste finanskrisen - har nationen något inflytande över den? Eller miljön eller råvarupriser eller räntor eller krig och fred. Nej i dagens värld är det gränslösa krafter som styr våra liv. De lyder inga nationella lagar. Att möta dem är svårt, men det är dags att börja dra upp riktlinjerna hur det ska gå till och hur demokratin ska utvecklas.

Den som vill påverka idag kan välja två goda vägar. Antingen jobba med skola, äldrevård, gator, byggnation, kultur, miljö på kommunal eller regional nivå. Det finns mycket lite som stoppar - här finns inget demokratiskt underskott, det är bara att sätta igång! Men dom som klagar på det odemokratiska EU har sällan egen erfarenhet av att det inte går att påverka. Själv har jag följt de kommunala frågorna i 30 år och vet att det faktiskt är busenkelt att påverka. Fem engagerade medborgare är en folkstorm, tro mig.

Den andra vägen är via Europa. Det finns mycket som skiljer, men mer som förenar även oss som sitter lite i utkanten och gärna vill hålla oss förmer. I Sverige klarade vi oss från krigen, mest av slump och feghet. Det gör att vi saknar den erfarenhet som präglar så mycket i Europa, men nationerna i Europa har alla på olika vägar gnatat sig fram i en demokratisk process. Vi har fackliga erfarenheter som knappast finns någon annanstans. Välfärdsstaten växte fram i olika former i Eruopa. Vi har också en kulturell samhörighet som omfattar konst, litteratur, musik och annat.

Europa kommer alltid att stå för mångfald. Det garanterar språkförbistringen och att vi har det gemensamt att vi värnar den egna kulturen och språket.

Men Europa är en kraft att räkna med när vi gör något gemensamt. Ta klimatfrågan. Där är Europa ledande. Det gäller att vi pressar på så att vi fortsätter att gå åt rätt håll. För det faktum att Europa är demokratiskt borgar för att vi kan påverka och visa att demokrati är en väg framåt.

Jamen ska vi gå bakom Blair och Danmark som hurrar över invasionen i Irak? Nix. Det gjorde inte heller Europas folk. I Eskilstuna likaväl som i Storbritannien gick miljoner människor i protesttåg. Tyskland och Frankrike protesterade. (Svenska regeringen stod som vanligt och stampade utan att våga säga emot Bush) I denna och alla andra frågor har vi miljoner lierade över hela Europa. Det är dags att börja ta diskussionen om vilka frågor vi ska driva och vem vi ska liera oss med.

För det är redan så att lagar och beslut fattas i Bryssel. Då är det desto konstigare att vi inte har en politisk debatt i Sverige där partierna säger vad de vill driva för frågor i Bryssel och vem de är kompis med. Jag skulle vilja få tydliga svar på vad regeringen säger i de internationella överläggningarna i kommissionen eller hur hårt vi driver klimatfrågan. Jag vill i EU-valet nästa år inte ha en inrikespolitiska diskussion innanför Sveriges gränser utan en inrikespolitisk debatt inom EU:s gränser.

Men resten av världen; Palestina och villkoren för dom som knackar fram cashewnötter? För mig är det självklart mer effektivt att EU går in och påverkar än att vi svenskar gör det - om vi svenskar är radikala i EU så driver vi på och får större effekt. Kämpa mot ekonomiskt stöd till Europas jordbruk, bli Palestinas bästa vän i väst, arbeta för rättvisa villkor för alla via EU.

För mig är svaret på den globala utmaningen inte att säga nej till EU - utmaningen är att påverka EU som vi i alla tider påverkat nationens ledning. Ibland har de progressiva krafterna förlorat, ibland har de vunnit. Så är det med EU också. Det är bara lite större och svårar men ger också bättre effekt.

Det blev långt.

Götilda

Vi hade en väldigt snäll tomte i år. Det syns väl?!

Men nu är julen över. Vi blev ensamma kvar och tog en lång promenad i Skjulsta. En aning pudersnö och skönt att gå i medelålderstakt, inte i 80-årstempo.

Har läst ut Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" också i julhelgen. Fick den förra julen. Det har tagit sin tid, men det är ingen roman utan ett antal essäer om människans förhållande till naturen, mest vi nordbor och vår skog.<

Mycket tänkvärt för en jägmästardotter som följt farsans irritation över amatörernas kritik av kalhyggen. Hans problem var att han älskade skogen och tog illa upp när uppnosiga fältbiologer och Aftonbladskolumnister skrev som om skogsbruket ville skogen ont. Pappa var inte ond, men han var ett barn av sin utbildning och fostran. Skogen ska tjäna människan. Jag tror fortfarande skogen är vår viktigaste exportinkomst. Det påpekade han ofta - det nämner inte Ekman som talar för skogens rätt i sig, utan att producera åt oss människor.

Ekmans bästa vän är min kompis som hör(de?) till föreningen "mossans vänner" som går med näsan i marken och ser det lilla som sker i det stora. Med min far delar Ekman föraktet för alla som inte vågar gå utanför stigarna i skogen. Pappa talade ofta om alla leder, Sörmlandsleden, Skåneleden med flera som anlagts för miljoner kronor, men där det knappast går en människa. Min mossvän har blivit naturprofessor, jag har för mig att hon fnös lite åt Ekman.

Själv har jag ett positivt förhållande till skogen, men är sällan där. Det brukar bli några turer efter trattkantareller på hösten. I bästa fall en vitsippsbacke på våren också. Eftersom jag är uppvuxen med skogen varenda helg året runt känns det lite tunt. Först var det den förbenade fotbollen som tog helgerna i anspråk, nu är det lättjan och ölet. Kanske ett nyårslöfte att gå ut mer på egen hand.

Mitt uppdrag inför 2009 är att det ska bli mitt år. Inte bryggeriets år, inte jobbets år, inte barnens år eller min mans. Mitt år. Hur det ska gå till vet jag inte än. Jag jobbar på det.

Götilda

http://www.youtube.com/watch?v=AZESd8bkvuQ
Fick en hälsning från Grekland där en kompis sitter och spelar glaspärlespel med bananflugegener. Håller med om att man förstår Hesses flykt till de högre sfärerna när man slår på TV-nyheterna och ser nya dystra absurditeteter varje dag.

Här hemma klarade vi julaftonen med värdighet. Det är ett sällsamt spel av förväntningar och farhågor kring julen. Den vars viktigaste gåva är att överhuvudtaget ta sig igenom dagen, de som bara vill se och och som vi bjuder ungdom med livet framför sig och jag som ängslas för dem alla. Enda bakslaget var en magsjuk gäst som blev nästan tröstlös av att missa julmaten.

Själv var jag mest nöjd med att maken helt av eget initiativ skänkte mig ett par pärlor till öronen på vår 17:e förlovningsdag och så julbönen i nya församlingshemmet, fyllt av små barn som fick bygga krubba med sonens vänliga konfirmationspräst.

Tänkte på att det är en sällsam tro som bygger på ett litet försvarslöst barn som föds till jorden och måste vårdas och tas om hand av sina föräldrar. Hur kan det leda människor till att föra krig i hans namn? Religionen är människans påfund, men tron har vi alla, vare sig det är på vetenskap eller på ett litet barn som skänkts oss till tröst och hjälp. Ovanpå det klarar jag julens påfrestningar betydligt bättre med en stunds buddainspirerad andning varje dag.

God fortsättning!
Götilda

Har läst ut första delen av Glaspärlespelet. Fick den av en arbetskamrat för något år sen och han fick Glaskupan av mig. Har inte haft någon ambition att läsa, men nu gjorde jag det. Märklig bok. Chockartat slut. Undrar vad han egentligen menar med sin drömvärld för akademiska tänkare, fri från makt, pengar, ära och kvinnor - en framtidsvision som lite slutar i en mardröm. Den kom ut 1943 vilket antagligen förklarar en del.
Förutom att jag blir provocerad av att Hesse upppenbarligen ser kvinnan som oförmögen till tänkande på en högre nivå uppfattar jag det som en framtidsdröm, ett önskesamhälle som han inte själv riktigt tror på, en lek som man måste växa ur och se verkligheten. Det märkliga är också att den tänkande världen är historielös och helt skild från den andra världen där allt går på.

En relektion är att vår värld är ännu mer tanklös än förkrigstiden. Var förs viktiga samtal om filosofi, konst, vetenskap, religion?
Hur för vi vidare konsten att tänka till barn och ungdomar - finns det någon ambition hos våra utbildare att förmedla människosläktets erfarenheter för att nästa generation ska bygga en klokare, fredligare och bättre värld?
Det ser mörkt ut när skolan börjar bli en station där man enbart lär sig hur man tar reda på det man behöver när man behöver det (det var en känga till stadshusdirren...)
Är vi inte på väg mot en tid när det nästan anses malligt att tänka. Vis, erfaren, klok är begrepp som knappast används längre. Och hur lär man sig egentligen att tänka? Genom att läsa och resonera - Platon förde dialoger; för vi dialog i skolan eller som vuxna? Nej knappast. Media utvecklar en stil där allt ska vara kort, svart eller vitt, inga nyanser. I jobbet rusar vi på och presterar, presterar utan att stanna upp, tänka, resonera, se vart det leder.

Tja, han får en att tänka, så nog var han värd Nobelpriset kanske. En annan orsak är väl att julklapparna är köpta och inslagna, köttbullarna är trillade, badrummet är skurat, granen är klädd - en stilla timme inträdde innan det bär iväg med släkt och firande. Den låga solen är precis på väg ner. Jag tror jag tar en öl innan jag börjar med potatisgratäng och rökt rådjur.

God Jul! önskar
Götilda

I musikens tecken

Lördag var en dag med skiftande musikaliska upplevelser. Första gången med sonen i konserthallen i ljusblå uniform, en av 13 klarinetter. Lät väldigt bra och till min ära spelade de ett Mamma-mia-medley. Hans uniform var garanterat den skrynkligaste på scenen och den åkte snabbt av efter framträdandet.

Senare på kvällen bar det av till puben. Där uppträdde stans välsignade bluesmamma; Cecilia med band. Det var en upplevelse värd att minnas. Puben var knökfull av förväntan och ingen blev besviken. Det handlar inte om någon A4-musik när det gänget spelar. De kan göra polska av Janis Joplin, sjunga strupsång till "Små lätta moln" och publiken är med på noterna. Jublet ville inte sluta. Själv satt jag lite lycklig och såg mig omkring. Det är i såna ögonblick det är värt allt slit med puben, när människor kommer samman om en upplevelse och vi har gjort det möjligt.

Satte också upp skyltar på lagertankarna med våra etiketter. Vi har skött marknadsföringen dåligt av vår egen öl, men nu har vi etiketter på gång och snart ligger de ute på webben också. (Blev helt fel färger på etiketten här, men det får duga.)

Söndag var städdag. Bäst var att ugnsluckan nu går att se in igenom igen.

Götilda

Nu dansar råttorna på bordet

http://
Chefen är på väg bort och chefens chef har slutat. Då uppträder intressanta fenomen. Vem bestämmer och om vad undrar vi alla och snacket går. och går. och går.

Det är klart att verkligheten pågår hela tiden. Saker händer och sker. Folk gör för det mesta det dom ska, men osäkerheten sprider sig. Är det nån idé att göra det där - en ny chef kanske har helt andra prioriteringar.
Andra tänker uppenbarligen tvärtom och startar stora, viktiga projekt och kör så det ryker.

Själv går jag omkring lite förvirrat och har bestämt mig för att satsa på blanketter. Just det. Blankettröran är ett faktiskt problem, något där jag kan göra nytta som håller oavsett vart vinden blåser. Det känns tryggt och bra just nu att lägga sin energi på blanketter.

Fast det är egentligen absurt. Jag är kanonbra på att skriva. Jag fattar och kan förklara de mest invecklade saker på ett enkelt sätt eller beskriva fantastiska fenomen. Det var därför jag fick jobbet jag har nu och det är nog därför jag tycker det är så kul att skriva den här bloggen.
Men nu är situationen inte sådan att en enskild medarbetares arbetslust är prioriterad. Det handlar om att överleva. Förhoppningsvis blir det så småningom en förändring till det bättre. Det gäller bara att ha en buddistisk inställning till livet. Det är inte så viktigt.

Götilda

Se dig alltid över axeln!

Hittade ett mysigt bildarkiv på Flickr. Det heter Commons och innehåller gamla museibilder utan känd upphovsrätt. Där kan man plocka en bild och skriva en blogg om. Valde denna rakryggade kvinna med flor och åror. Undrar hur hon kan ro med skärpet så hårt åtdraget i midjan och om det är en man i plommonstop som hon ror åt. Hon är i alla fall inte helt trygg med honom, trots den höghalsade klänningen vänder hon sig ilsket om. Han kanske killade henne i ryggen.

Hon kan i alla fall vara trygg över att inte behöva djupdyka i episerver, moss, sharepoint, dokumenthantering och annat som dagen innehållit för undertecknad. Det känns inte uppbyggligt. Men jag lämnade i alla fall den rapport jag jobbat med i tre månader. Jag tycker den är bra, men risken är att jag hellre borde ägna mig åt att ro än att förändra informationsvanor.

Jag önskar jag var lite mer rofylld. Nu går jag och dricker kaffe.

Götilda