Nu har jag läst en bok igen, eller rättare sagt läst om Din tjänare hör av Sara Lidman. Den kom ut 1977, antagligen läste jag den då och resten av böckerna i hennes serie om hur Jernbanan kom till Västerbottens inland.
Nu var jag där uppe i somras, såg Månliden, Didriks stora timmerhus i Jörn = Lillvattnet i bokserien. Min bästa kompis är gift med en i Didrikssläkten. Det känns annorlunda nu, att läsa böckerna med Västerbotten på långt avstånd, men ändå nära. Dessutom har jag läst hela Bibeln sedan dess, det är bra som bakgrund för den som läser om Västerbotten.

Det Sara gör är att hon skriver en krönika över sin egen släkt och den människofientliga geografi där de skapade sina liv under hundra år. Det är ett magnifikt äreminne och en runsten åt berättarkonsten. Hon har lyssnat noga, Sara, nästan allt bygger på verklighetens grund, men skrivet med författarens frihet och formuleringar.

Spaning: Går det någonsin mer att skriva såna böcker? Vi lever i en tid när människor rör sig över stora ytor, från utmarken mot centrum, från Månliden till Lillvattnet, till Skellet, till Stockholm, till Bryssel... Man föds på ett ställe, växer upp på ett annat, jobbar på tio olika. Själv har jag ibland förundrat konstaterat att jag troligen ska ligga i en grav i Mälardalen - hur hamnade jag här?

Släkten som är själva byggstenen i Jernbaneböckerna sprids, splittras åt olika håll. Redan för dagisplaceringen börjar vi skjutsa runt ungarna för att hitta det individuellt bästa men skjuter samtidigt i sank möjligheten att ha en fast plats i livet där allt och alla är bekant. Sen jagar vi vidare efter rätt skola, högskola, jobb.
I Saras land fanns verkligen ingen valfrihet. Alla föddes till en plats där det i första hand gällde att överleva och sedan att göra det som förväntades.

Jag säger inte att det var bättre förr, jag säger bara att vi aldrig stannar upp och funderar vad det gör med oss som grupp att lämna trådarna bakåt och ständigt se framåt mot ett eget individuellt bästa. Är det säkert att det alltid är bäst?
Jag har lite yvigt kallat USA ett land som byggdes med etnisk rensning och slaveri och där människor inte har någon förankring i bygd och släkt. Det landet bygger på att människor ständigt flyttar på jakt efter "Den amerikanska drömmen" om att bli rik och lycklig någon annanstans.

Än är vi inte där. Jag tror jag sett uppgift om att svenskar semestrar och reser mer för att träffa släkten än till exotiska chartermål. Det sitter nog djupt i oss att vi har en plats där vi hör hemma, men det förändras snabbt. Det får i alla fall mig att fundera.

Götilda