Jag är en varm anhängare av att vissa saker är så viktiga att dom ska ingen göra pengar på, dom betalar vi tillsammans och bestämmer om tillsamman; det kan gälla social omsorg, kultur och gemenskap till exempel.

Dom som började bygga den gemensamma sektorn gjorde det tillsammans. Trots att folk var fattiga och jobbad tio timmar sex-sju dar i veckan lyckades dom bilda konsumtionsföreningar, begravningskassor, bibliotek, kyrkor och fackföreningar. Det vände upp och ner på tillvaron.

Men sen nån gång efter kriget kom idén om "Det starka samhället". Budskapet var "betala din peng så sköter vi det åt dig". Det betydde att vanligt folk inte längre skulle delta, de avskärmades från insyn och inflytande. Samtidigt var det en växande grupp som började tjäna pengar på det gemensamma; nämligen vi anställda.

Vad det betyder att anställda har ett eget intresse i den offentliga sektorn har jag sällan sett en diskussion om. Som jag uppfattar det fördes bara tänket över direkt från industrin till den offentliga sektorn; arbete som arbete. Eftersom de fackliga organisationerna var starka drivkrafter avfördes frågor om fackets roll i offentlig sektor. Som jag ser det kan detta förklara en del egendomligheter, som att anställda har laglig rätt till information och medbestämmande, men inte de elever, föräldrar, patienter och anhöriga som vi är till för.

Det finns ett antal tabufrågor som har samband med skilda intressen.
Varför har skolan arbetstider från 1800-talet? Då gick man sex år i skolan och både barn och vuxna behövdes i skördearbetet. Idag går alla barn 13 år i skola och Bullerbysomrarna finns inte. Med föräldrar som har fem veckors semester och skolelever som har 16 veckor vänjer sig myndiga ungdomar vid att gå sysslolösa fyra månader om året och småbarnen trängs på överfyllda fritidshem medan kunskapsresultaten är dåliga och larmrapport efter larmrapport talar om stress bland våra ungdomar.

Varför spelar det ingen roll hur många poliser vi anställer - de syns ändå inte på gatorna? Varför görs alkoholkontroll klockan 15.00 på onsdagar i stället för 03.00 på lördagar?

Varför kan vi inte få träffa doktorn, ta prover och röntga oss snabbt och enkelt på samma ställe när vi ändå tagit ledigt för att gå till vårdcentralen?

Varör spelar det ingen roll att vi lägger mest pengar i världen på skola och sjukvård; det är ändå alltid brist på resurser?

Jag vet inte svaret. Jag menar inte att anställda i offentlig sektor ska jobba gratis. Jag vill bara lyfta frågorna om demokrati och vems intressen som ska styra den gemensamma omsorgen, innan det är för sent.
I privata skolor jobbar lärarna 40-timmarsvecka, privata poliser lär jobba när de får betalt för det och vid årsskiftet kommer fritt vårdval med privata vårdcentraler som nog anpassar sig efter patienternas behov.

Götilda