Skrev ut en intervju med en 85-årig dam idag. En gång om året gör jag en intervju för hembygdsföreningens årskrift. I många år har det varit kommungubbar. Trevliga farbröder javisst, men nu har jag tjatat på ordförande om att visa någon kvinna ur hembygdens historia.

Vilken skillnad det är! Hon berättar om livet, om kor, om barnen, om hur tungt det är att binda säd, om att vara hembiträde, om att rensa snöbärsbuskar och om släkten.
Vad pratar karlarna om? Ja, om beslut och förändringar de varit med om att genomföra. Om organisation och alltid om sin position. Dom bär sin skylt med sig in i graven.
Hon satt också i politiska församlingar, men trivdes inte. "Det hettade till ibland. Jag vill vara sams". Hon bär barnen och kommande släkten med sig till graven.
Götilda