Det var fint i skogen idag med nysnön, men det kärvade rejält. Det var som om snön höll emot och ville stoppa varje glid. Åkte ändå en mil.

Funderade på den där professorn som forskat om framgång och funnit att nätverk var den enskilt viktigaste faktorn. Det kan bara vara i vår superegovärld där man måste forska sig fram till en urgammal sanning:
Ensam är svag - tillsammans är vi starka

Tänker på det när någon står i rampljuset. Det kan vara en filmstjärna, en förvaltningschef, en nyföretagare, en vetenskapsman eller företagsledare. Hur många har hjälpt och stött honom? (för det är nästan alltid en man) Vem har gjort arbetet, lagt pengarna, gett råd och stöd, kommit på ideerna. Bakom varje framgångsrik person står en armè av andra.

Det är samma sak när någon misslyckas. En minister, en företagsledare... vilka var det som hellre solade sig i glansen och tjänade pengar eller karriär än att tänka efter och säga ifrån; håller det att göra så här? vad blir konsekvensen?

När det handlar om en finanskris eller en klimatkris handlar det om tusen sinom tusen personer som inte sa ifrån, som inte tog sitt ansvar.

Förr, på min gamla tid talade vi om kollektiv. Jag tror att skillnaden är att vi ändå måste inse att vi alla är olika individer och att vi alla har ett enskilt ansvar. Det talades inte så mycket om då, men faktiskt inte nu heller. Den bistra sanningen är att det kostar på att ta eget ansvar. Världen är nerlusad med gamla bankkamrerer som sa ifrån och hamnade på soptippen. Hur många kvinnor i ledande ställning har tigit eller hamnat vid sidan av för att de sa ifrån? Kollektivet är bra att dölja sig i, men den som tiger samtycker.

Detta var nog rekord i försök att ge innehåll åt gamla floskler.

Götilda