söndag 8 mars 2009



Det är märkligt med dagens digitala verklighet. För 40 år sen satt jag på källarstenen i Tylösand och blickade förväntansfullt mot framtiden. Sen åkte jag ett år till USA. Nu sitter jag i min villa och konverserar på Facebook med min egen historia.

Det började med en kontakt med den klass jag gick i. Överviktiga, grånade och ärrade män och kvinnor i uppenbara maktpositioner ser på mig i dataskärmen. Deras liv avspeglas i länkar, bilder och vänligt intresserade meddelanden.

Sen kom napp från mina 15 år i Stockholm. Människor som varit en viktig del i mitt liv då, men som jag knappast tänkt på de senaste 20 åren dyker upp med en förfrågan; Vill du bli vän med mig igen?

Vill jag? I första vändan blev jag så förvirrad att jag slutade svara. Vad beror det på? Jag åkte tidshiss och började fundera på hur jag var då och hur jag är nu. Var inte beredd pådet.
Har vi något att säga varandra på ålderns höst? Jag vet faktiskt inte, men känner mig rätt glad åt återfunnen vänhistoria. Det är i alla fall en ny företeelse i mitt liv och kanske i tiden också.

Götilda

Inga kommentarer: