lördag 19 september 2009


När jag var ung, på 1950-talet, förekom det synska damer i tidningar som Allers Familjejournal. Dessa damer kunde förutse om olyckliga människor skulle bli lyckliga, men de kunde också finna försvunna saker, som vigselringar eller ärvda smycken. "Jag ser ett stort träd och ett hus i närheten, leta där!" kunde dom svara i tidningen.
Jag upplevde något som påminde mig om de synska damerna idag.

Jag fick en armring i guld av min mamma och pappa på min 40-årsdag. För sisådär två år sedan tappade jag den. Man ska inte sörja jordiska ägodelar, men det här smycket var vackert, dyrbart och så påminde det mig om min mamma som inte finns längre. Jag sörjde ordentligt. Till slut gick jag till en guldsmed med mitt samlade guldskrot och bad dom göra en liknande armring.

Så idag, i det underbara höstvädret, pysslade jag i trädgården och grävde i kompostjorden för att fylla på hos stockrosorna. Plötsligt glimmade det till i jordhögen och där låg armringen!!!

Glad blev jag förstås, men lite till. Det känns som en hälsning från morsan. Hon var en bitsk dam, väl värd sitt flicknamn, Stalin. För två år sedan, när jag tappade armringen, var jag inte så lycklig. Jag tror hon gillar att jag tagit tag i mitt liv och förändrat det. Jag vet inte om det kommer att gå bra, men det är bättre att försöka med något nytt än att gå och bli bitter i det som inte stämmer. Det är inte lätt att styra in sitt liv i nya banor i 60-årsåldern, men faktum är att det svåraste är att bestämma sig. Vill du något tillräckligt mycket så går det nästan alltid att genomföra!

Götilda

1 kommentar:

Esset sa...

Vilken känsla det måste ha varit att hitta ringen igen! Se det som ett tecken på att det du gör och känner just nu, är bra för dig! Lycka till!