Hur kan en människa som gjort stora insatser i sin tid bara försvinna ur det gemensamma minnet? Jag har läst boken om Ester Blenda Nordström av Fatima Brenner och blir påmind om det som var en stark drivkraft i mitt journalistiska arbete - att vara med i verkligheten.

Jag saknar journalister som är på plats ute där något händer, för att sedan skildra det. Ester Blenda arbetade som samelärare i ett halvår på 1910-talet och skrev om det. När hon reste till USA åkte hon tredje klass på båten och sen tjuvåkte hon tåg och tog jobb hos svenska utvandrare. och skrev om det. För att inte tala om piga bland pigor. Samhällsdebatten för hundra år sedan handlade om varför kvinnorna lämnade landsbygden för stan eller Amerika. Den som läst Ester Blendas beskrivning av piglivet behöver inte undra varför.
Man kan fråga sig varför svenska journalister vet vem Günter Walraff är, men inte Ester Blenda. Hon var 50 år före honom. Förutom pigan var de jobb hon gjorde i eget namn. Journalister behöver inte gömma sig. Att gå bredvid en dag eller två ger mycket mer än aldrig så många intervjuer. Ganska snabbt glömmer människor att du är en journalist som följer dem.
Därmed inte sagt att vi inte ska göra intervjuer eller läsa på, men den som är på plats får så många andra källor, intryck och upplevelser. Inte minst blir det bättre journalistiskt språk med röster, dofter, färger och ljud.
Av någon anledning har "grävande journalistik" blivit enbart att göra stora avslöjanden om fusk, misstag och brottslighet. Samhällsskildring kan lika mycket handla om de omvälvande förändringar som sker i vårt vardagsliv, hemma, på jobbet, i nöjesliv och kultur.
Jag vet inte varför jag ständigt hör och ser korta nyheter som är obegripliga, oförklarliga, förenklade och utan sammanhang men som är lätta att ta ställning för eller emot. Döm aldrig någon innan du gått i hens mockasiner säger något indianskt talesätt. Journalistiken skulle bli bättre om vi tog på oss mockasiner.
Vilka frågor är stora just nu? Hur lever en 80-årig kvinna med pension under fattigdomsgränsen? Häng med i SFI:s svenskundervisning några dagar, eller följ en av de poliser som utreder organiserad brottslighet. Dela vardagen med en somalisk familj eller bo några dagar på en flyktingförläggning, kanske följa en SD-ledamot i fullmäktiges vardagsvärld några dagar, hur ser det ut i IT-världen egentligen...
Ja, jag vet att det är ont om resurser på redaktionerna, men det blir ingen förändring om ingen försöker. En dag i halvåret utanför redaktionen?
Cassandra

Folk vill ha en ny politik i en ny tid

Jag kan inte undvika att bli lite uppis när medier och politiker ständigt blir överraskade av resultaten i vår tids demokratiska val. Etablissemanget vill så gärna vara förberett och kastar pengar över opinionsinstitut. Till vad nytta när väljarna letar svar på de stora frågorna?

Det är all världens skillnad mellan att svara i telefon mitt i middagsbestyren och att gå till valurnan med landets öde i sina händer. Vi lever i en väldigt märklig tid. Något nytt är på väg, men ingen vet riktigt vad. Trots det travar media och politiker på i samma gamla fotspår. De letar "vinnare" och "förlorare" mer än de letar svar på tidens frågor.

Ojämlikhet, ständiga nedskärningar i välfärden, klimatomställning och ett Mellanöstern i fritt fall efter årtionden av stormaktshaveri. Folkomflyttning över hela jordklotet. Allt det här känner folk in på bara skinnet. Tidigare har vi tryggt gått hemma och sett de krig vi drivit utspelas på andra sidan jordklotet. Nu är klotet mindre och även vi drabbas av det vi sått av krig och utnyttjande.

Ingen vet riktigt svaren, men väljarna letar efter nya tankar och nya idéer. Tyvärr går en del bakåt och drömmer om att det ska bli som förr. Det blir det inte.
Kapitalismen har snart nått vägs ände. Snygga naglar eller en vinst för miljonärerna i fotbollslaget är vad vi erbjuds efter slit med jobb och familj.

Men vi är mer än konsumenter. Vi är människor som vill utvecklas i gemenskap med andra. Det finns en ny tid där framme. Några måste tänka stort, ge oss hopp så att vi själva kommer i rörelse. Till dess röstar vi på de som verkar ha något nytt i sikte.
Cassandra

Nu förstår jag bättre!

Det tog sin tid. Aron Lunds bok är nästan 600 sidor, späckade med information och kunskap om Syren, Mellanöstern och världen. Men nu har jag lite bättre koll.

Jag är djupt imponerad av eskilstunasonen Aron! Han kan beskriva gränderna i Raqqa och har talat med oppositionspolitiker och analytiker, han har nog sett tusentals Youtubefilmer med blod, vapen och död och kan historien. Dessutom berättar han lugnt och sakligt enligt den modell jag lärde mig för en evighet sedan som journalist - låt alla få presentera sina bästa argument.

Resultatet är att jag förstår mer om den vansinniga spricka som uppstått i Mellanöstern mellan sunnimuslimerna salafister med stöd i Saudiarabien/USA/väst och shia-alawiter-kristna-mfl med stöd i Iran/Irak/Ryssland. Det är ondskan som under årtionden götts av bland annat stormakternas uppdelning av Mellanöstern, Sovjets och USA:s invasioner i Afghanistan, USA:s olagliga och totalt misslyckade invasion av Irak, insatserna för att fälla Gadaffi i Libyen och så slutligen de närmast schizofrena insatserna i Syrien.

Vapen, vapen och åter vapen präglar historien. Varje stor eller liten makt använder vapen för att köpa sig lojalitet i regionen. Pengar finns i överflöd och vapen likaså. Hur demokrati och frihet förhåller sig till vem som har starkast vapen och pengar är en fråga som tål att tänka länge på.

Aron Lund följer utvecklingens obönhörliga logik där våldet och hatet fått ta över det som började som längtan efter frihet och demokrati. Boken slutar 2014 och det är outhärdligt att veta att allt bara blivit värre sedan dess.

Idag står vi där med ett Syrien där vi kan välja mellan pest och kolera, mellan en blodbesudlad diktator eller ett mördargäng som påstår att de uttolkar Guds vilja. Alla krig tar slut, men alla krig lämnar spår efter sig.

De hundratusentals barn som växer upp i detta inferno bär det med sig genom vuxenlivet och för det vidare till sina barn. En klok man sa "Allt vad ni gör för dessa mina minsta, det gör ni också för mig". Krigen i Mellanöstern är våra krig, vi kan inte tänka bort dem. Vi hade turen att inte stå i mitten av förra världskriget, men nu är vi i världen. Krigen finns i Eskilstunas skolor, på gator och torg. Inga murar, ingen taggtråd kan göra vår lilla del av världen fredlig när resten brinner. Det gäller att förhålla sig till det i stället för att blunda eller se bakåt.
Cassandra

Nu är tid att satsa på miljön och framtiden!

Att en ung och förvirrad miljöpartist vägrar skaka hand med damer är illa, men att Sverige vill sälja kolkraft till skurkar är en framtidskatastrof. Att en minister inte har begärt in gästlistan när han träffar turkar kan jag inte ens bli upprörd över, men att en socialdemokratisk minister sitter i TV och vacklar om vi ska bygga snabbtåg är en nationell skandal.

Vi lever i ett av världens rikaste länder. Ekonomin går så det ryker. Statsskulden minskar liksom arbetslösheten. Det kostar knappt nånting att investera i framtiden. Sverige folk har röstat för att sluta sänka skatterna och satsa på vår gemensamma välfärd. Vi har massor av unga människor som vill arbeta. Då borde det finnas framtidstro och optimism.
Ja, vi kan stänga kärnkraften. Det är bara dinosarier som fortfarande tror på storskalig kärnteknik!
Ja, vi måste lägga ner kolgruvorna i Tyskland och ta den smällen i stället för att sälja till skurkar.
Ja, vi ska bygga snabbtåg och färdas på ett värdigt och hållbart sätt. Vad är alternativet?
Ja, vi kommer alla att köra elbil om tio år.
Ja, vi ska höja fattigpensionerna och ge gamla och sjuka en värdig vård.
Ja, vi har råd att rädda klimatet och ha en god välfärd!
Om 1800-talets fattigsverige vågade investera i moderna kommunikationer och därmed gav förutsättningar för Sverige att utvecklas till ett rikt industriland ska vi väl inte påstå att vi inte har råd.

Och det är bara fånigt att vara rädd för muslimer. Det finns bra folk och dåligt folk i alla kulturer. Om vi är lite nyfikna på varandra lär vi oss skilja dem åt i stället för att sitta hemma i stugorna och vara rädda. För så här kan vi inte ha det, att vi pratar om rädsla för vår nästa i stället för att bygga en gemensam framtid!
Cassandra

Du har gjort mycket gott Magnus Johansson!

Vi delar erfarenheten att befinna oss mitt i ett mediedrev. Det går inte att beskriva för någon som inte varit med om det. Som utomstående ger ett mediedrev inte underlag för att bedöma sanningen. När medierna fått vittring är det bara blodsmak de är ute efter.

Därmed sagt att jag inte kan bedöma vad som händer i miljöpartiet eller om du gjort rätt eller fel. Vad jag däremot kan säga är att du är en av de politiker som betytt mest i Eskilstuna. Under din tid medverkade du till att Eskilstuna blev en av Sveriges bästa miljökommuner. Nyligen fick vi också i en undersökning veta att eskilstunaborna är bland de mest miljömedvetna i Sverige. Det är bra, mycket bra.

Du fick saker gjorda. Jag tänker på dig varje gång jag cyklar över målningen på cykelbanan där det står "Tack för att du cyklar!". Du var snabb i tanke och beslut. Ibland gick det lite väl fort, men du betalade själv Beatlestavlan som du köpte åt kommunen.

Mediedrev skapar rädda politiker som inte vågar. När politiker släpas i smutsen och tvingas avgå under förnedrande former kan det ge glans åt journalister och ibland betyda att allvarliga fel rättas. Men det är samtidigt som att kissa i byxorna: på kort sikt ger det en bra känsla, men på längre sikt är frågan - vem ger rådet till sin son eller dotter att satsa på demokratin och att representera sina medmänniskor?

En sansad debatt där alla sidor får komma till tals är en förutsättning för demokratin. Det mediedrev som pågår nu skadar möjligheten att utveckla demokratin och få in nya grupper i det demokratiska sammanhanget. Det måste också vara möjligt för den som gör fel att avgå utan att få hela sin person dragen i smutsen.

Cassandra

Ibland måste vi förstå att vi befinner oss mitt i en stor förändring. Har just sett färdigt Fröken Frimans krig2 och blev uppiggad. Där finns flera personer som inte förstår att de befinner sig i en förändring som inte går att stoppa. Kvinnorna tänkte inte stanna omyndiga i hemmet 1906.

På samma sätt är den tid vi lever i nu. Nationens tid är förbi.
Luften vi andas, maten vi äter, sångerna vi nynnar på, orden vi använder, räntan på våra besparingar... allt är globalt... Det finns ingen möjlighet att stänga våra gränser och leva som på 1950-talet igen. Obönhörligen knyts vi ihop med Syrien, USA, Ukraina, Danmark och resten av världen. Det som händer där händer här.
Det är lätt att bli rädd, att se tillbaka till en tid vi tror var bättre i stället för att se möjligheterna i frigörelse från gamla tänkesätt.
Kvinnornas kamp är långtifrån över, men jag hörde professor Rosling berätta att det faktiskt går framåt med barnadödligheten i Afghanistan och det beror på att kvinnorna fått utbildning och mer makt. Till och med där rör det på sig.
Om 50 år kommer makten i världen att se helt annorlunda ut. Hur vet vi inte idag, men vi kommer inte att glida ovanpå som vi gjort de senaste 50 åren. Det vi gör idag minns människor i morgon. Stora ledare världen över som Willy Brandt och Nelson Mandela minns insatser vi gjorde när de hade det tufft.
Nu är folkvandringstid. Våldet och nationalismen är usla sätt att tackla världens oro. Självklart kommer människorna i Syrien, Afghanistan, Ukraina och andra länder att på sikt ta sitt öde i egna händer och kasta ut våldsverkarna, men tills det händer behöver de stöd. De kommer att minnas oss då, både den medmänsklighet vi delade och de låsta dörrarna.
Cassandra

Jag är Grekland

Jag har en kompis. Vi är ungefär lika gamla och har känt varandra sen vi studerade på samma ort.  Vi har båda gift oss och fått barn som pluggat och skaffat sig utbildning. Vi bor i varsitt hus och har träffats och haft kul ihop genom åren. Skillnaden mellan oss är att hon gifte sig med en grek och har bott i Grekland de senaste 30 åren. Själv träffade jag en eskilstunabo.

Jag är inte ensam om att ha vänner och släktingar runt om i världen. Jag såg en siffra om att 600 000 svenskar bor i ett annat land. Våra barn har jobbat i England och Norge, jag har gudsöner som är gifta med en japanska, en taiwanesiska och en spanjorska. Vi rör på oss och berikas av att leva i en stor värld.

Men just nu är det inte så kul. Det skrivs spaltmil om vad som händer i Grekland men det handlar om principer och ekonomisk teori, moral och strategi. Mina kompisar har alltid arbetat hårt och levt som vilken svensk familj som helst. Ja, vi har pratat om det korrupta systemet och skattemoralen genom åren, men vad har de kunnat göra åt den?

Nu ser deras liv ut så här:
Pappas affär har inte haft några inkomster de senaste åren.
Den högutbildade sonen forskar gratis.
Mammas forskarlön har sjunkit till en tredjedel och hon vet inte om det kommer några mer anslag.
Hela familjen lever på en svensk vårdbiträdeslön.
Och nu höjs momsen på mat och staten ska dra in mer pengar. Hur det blir med pensioner vet de inte.

Det senaste samtalet efter uppgörelsen med EU var inte roligt. Det fanns trots allt ett hopp om att Europa skulle lyssna på folkets röst och se människorna och inte bara bankerna. Så blev det inte.

"Vi klarar oss" säger min kompis, men oroar sig för alla greker som har det ändå sämre. Det finns ingen som tror att den nya uppgörelsen bidrar till att få fart på Greklands ekonomi. De enda syftena är att bankerna ska räddas och att ge grekerna nån slags läxa.

När människor inte ser något hopp och någon framtid kan obehagliga idéer få fäste. Jag läste om boken "Hur ska det gå för Pinnebergs?" Den handlar om fattiga familjer i Tyskland på 30-talet och ger en bild av vad som födde nazismen.

Vi kan lära oss av historien. Vi kan vara solidariska. Så vitt jag vet var det bara Finland som betalade av sin krigsskuld. Tyskland fick sin avskriven med hälften 1953. Ge grekerna hopp!

Cassandra