Nu förstår jag bättre!

Det tog sin tid. Aron Lunds bok är nästan 600 sidor, späckade med information och kunskap om Syren, Mellanöstern och världen. Men nu har jag lite bättre koll.

Jag är djupt imponerad av eskilstunasonen Aron! Han kan beskriva gränderna i Raqqa och har talat med oppositionspolitiker och analytiker, han har nog sett tusentals Youtubefilmer med blod, vapen och död och kan historien. Dessutom berättar han lugnt och sakligt enligt den modell jag lärde mig för en evighet sedan som journalist - låt alla få presentera sina bästa argument.

Resultatet är att jag förstår mer om den vansinniga spricka som uppstått i Mellanöstern mellan sunnimuslimerna salafister med stöd i Saudiarabien/USA/väst och shia-alawiter-kristna-mfl med stöd i Iran/Irak/Ryssland. Det är ondskan som under årtionden götts av bland annat stormakternas uppdelning av Mellanöstern, Sovjets och USA:s invasioner i Afghanistan, USA:s olagliga och totalt misslyckade invasion av Irak, insatserna för att fälla Gadaffi i Libyen och så slutligen de närmast schizofrena insatserna i Syrien.

Vapen, vapen och åter vapen präglar historien. Varje stor eller liten makt använder vapen för att köpa sig lojalitet i regionen. Pengar finns i överflöd och vapen likaså. Hur demokrati och frihet förhåller sig till vem som har starkast vapen och pengar är en fråga som tål att tänka länge på.

Aron Lund följer utvecklingens obönhörliga logik där våldet och hatet fått ta över det som började som längtan efter frihet och demokrati. Boken slutar 2014 och det är outhärdligt att veta att allt bara blivit värre sedan dess.

Idag står vi där med ett Syrien där vi kan välja mellan pest och kolera, mellan en blodbesudlad diktator eller ett mördargäng som påstår att de uttolkar Guds vilja. Alla krig tar slut, men alla krig lämnar spår efter sig.

De hundratusentals barn som växer upp i detta inferno bär det med sig genom vuxenlivet och för det vidare till sina barn. En klok man sa "Allt vad ni gör för dessa mina minsta, det gör ni också för mig". Krigen i Mellanöstern är våra krig, vi kan inte tänka bort dem. Vi hade turen att inte stå i mitten av förra världskriget, men nu är vi i världen. Krigen finns i Eskilstunas skolor, på gator och torg. Inga murar, ingen taggtråd kan göra vår lilla del av världen fredlig när resten brinner. Det gäller att förhålla sig till det i stället för att blunda eller se bakåt.
Cassandra