Kan vi aldrig lära oss att det finns en gråskala?

Såg en dokumentär om Mao och kulturrevolutionen. För oss som var med då är det tydligt hur allt som var vitt blir svart och tvärtom. Men så enkel är inte verkligheten.

Mao Tse tung orsakade 30 miljoner kinesers död i Det stora språnget. Ytterligare närmare 200 000 dog under kulturrevolutionen. Allt förstärkt med en trevlig kvinna som berättade om sina personligt hemska upplevelser under kulturrevolutionen.

Eftersom jag var en av hundratals miljoner som entusiastiskt följde kulturrevolutionen så skäms jag. Jag skäms för att jag tanklöst trodde på alla propagande och aldrig stannade upp och funderade. Mycket kan man också fundera över hur miljoner kunde dö av svält innan kulturrevolutionen utan att resten av världen, eller ens Kina fick veta.

Jag har lärt mig den hårda vägen. Vänder alltid på argumenten, retar folk till vansinne genom att ifrågasätta. Det har ett pris som tidvis varit rätt högt. Makten vill inte ha en slav på vagnen som viskar "kom ihåg att du är dödlig!"

Men alla har inte lärt sig. Dokumentären var precis lika ensidig som en gång den propaganda som kom från Kina. Under en timme förekom inte ett gott ord om Mao Tse tung eller kulturrevolutionen. Underlaget för de siffror och den information som presenterades var oklart.

För det fanns förstås en annan sida. Hundratals miljoner är inte idioter. Som jag minns det hade Sovjetunionen svikit drömmen om kommunismen genom att skapa en ny orubblig klass av byråkrater som regerade med terror.

När Mao sa "det är rätt att göra uppror" uppfattades det som en förnyelse, att det fortfarande fanns hopp om en klasslös och rättvis framtid. Kommunismen var till för att ge jämlikhet och rättvisa åt de fattiga. Den hade misslyckats i Sovjet.

Kina stödde de befrielserörelser som vräkte undan den gamla kolonialismen och nu ville Mao störta den kommunistiska byråkratin.Verkställande direktörer, generaldirektörer och administratörer skickades ut på landsbygden för att lära sig hur folket de styrde över hade det. Jag gillade tanken med prao då och jag gör det fortfarande.

Ja, det gick överstyr i Kina också. Sedan dess är diskussionen om rättvisa och jämlikhet väldigt tyst. Idag görs inga dokumentärer om hur skillnaden mellan fattig och rik i Sverige eller i Kina ska minskas. Ska vi aldrig lära oss att för att gå framåt måste vi ta vara på det positiva och minska det negativa?
Cassandra