torsdag 21 maj 2009

Funderar över individuell yttrandefrihet. I princip har alla rätt att säga sin mening, att bidra till en demokratisk debatt. När många deltar och vi lyssnar på varandra kommer vi på de bästa lösningarna. Så är det i teorin. Själv har jag alltid känt min yttrandefrihet hämmad (vilket kan förvåna en del som tycker jag är rätt högljudd).
Först var jag kommunist - då skulle jag säga som partiet bestämt
Sen blev jag journalist - då skulle jag vara objektiv. Det gick inte att intervjua en socialdemokrat om jag var moderat och vice versa. Alltså fick jag smyga med mina egna värderingar.
Nu är jag tjänsteman - äntligen! tänkte jag, kan jag bli en vanlig människa som kan gå med i en demonstration, ett parti eller skriva insändare.
Men det var inte så enkelt som jag trodde. En tjänsteman jobbar åt politiken. Om jag tycker tvärtom mot vad min arbetsgivare bestämt eller om majoriteten byts ut och jag får order att göra tvärtom så ska jag göra det. Återigen objektivitet. Den svenska tjänstemannamodellen är urgammal, flera hundra år, och har hållit stilen rätt bra. En tjänsteman gör sitt jobb utan mutor eller åsikter. Gedigna underlag för politiska beslut. Jag är för.
Problemet är väl att debatten i samhället smalnar. Jag kan gå och bära på åsikter som ingen annan för fram. Hela områden diskuteras inte alls.
Några exempel: Lärares arbetstider, föräldrainflytande, lärares digitala kompetens, IT-branschens inflytande på digital utveckling... det finns massor av intressanta frågor som ingen tar upp.
Då kliar det i mina fingrar att skriva på bloggen, men var går gränsen? Var finns min medborgerliga yttrandefrihet? Inte vet jag. Jag testar
Götilda

Inga kommentarer: