På spåret mot målet

Detta har jag lärt mig efter sex år i skolans värld - Skolan styrs med god vilja och muntlig kommunikation.

Oficiellt styrs den av riksdagens beslut om läroplaner, men att det är en illusion har Davidssons statlig utredning grundligt visat.
Vad som faktiskt sker kunskapsmässigt i skolans värld vet vi alltså mycket lite om. Däremot spekuleras det flitigt både politiskt och i media. Mycket handlar om de få internationella mätningar som görs - de får därför en orimligt stor betydelse i debatten.
Skoldebatten präglas av mycket tro och lite vetande. Det må vara hänt. Det större problemet är att utvecklingen i skolan i stor utsträckning präglas av enskilda individer, i praktiken den enskilde lärarens kompetens och engagemang. I bästa fall av ett samspelt arbetslag. Erfarenheter och kunskaper delas inte, utvärderas inte och utvecklas därmed inte.

I praktiken stampar folk omkring åt olika håll på fjället, en del går åt rätt håll, andra går åt fel, men alla sjunker ner i snön med varje steg, för de har inte ens skidor på.

Som kommunkatör vill jag ha ett nedskrivet och systematiskt arbete med kunskapsutveckling. Jag vill arbeta med dokumenterade processer - planering med tidsplaner, ansvar, aktiviteter och utvärderingar som kan leda vidare och högre i utvecklingskedjan. Sådana processer går att kommunicera, de går att diskutera och därmed förbättra.

Med processer följer var och en i sin takt uppkörda spår som leder oss, först mot kaffepaus på renfäll i solig sluttning och sedan mot utsikten och nerförsbacken från toppen av fjället.

I sex år har jag försökt att på olika sätt framföra detta sätt att jobba. Det går utmärkt när det gäller ekonomi, det går hyfsat när det gäller lokaler, men när det gäller utveckling av lärande och fostran går det frustrerande långsamt.

Nu ska vi få två chefer som uttalar sig för processinriktat arbete. Kan jag hoppas på en förändring?

Götilda