Karriärens kläder

När man kommit en bit i karriären så inträffar herrgårdsövernattningarna. Det kan låta glassigt, men betyder oftast att man sitter från arla till särla i ett sammanträdesrum och diskuterar intensivt. Ofta ger det ett bra resultat, för man är på annan ort och ingen kan springa iväg, oftast stänger man av telefonerna och läser inte sin e-post.
På kvällen äter man trerättersmiddag, dricker vin och umgås. Värdet av det kan inte överskattas eftersom man annars ofta stressar fram genom korridorerna och knappt hinner slänga ur sig några meningar till varandra, än mindre lära känna varandra som människor. Att arbeta ihop förutsätter något slags mänsklig gemenskap och det finns ibland inte plats för i vardagen.
MEN vi har olika sätt att fokusera vår oro eller ängslan inför att umgås. För mig sätter det sig i kläderna.
På en herrgårdshelg ska man se trevlig ut under dagen. På kvällen ska man klä upp sig lagom mycket. Det är ett sätt att markera umgänge. Det är svårt.
En gång har jag varit på en herrgårdsövernattning där en person kom i samma kläder på kvällen. Hon blev inte mobbad. Hon märkte nog inte ens att det var udda. Sån vill inte jag vara.
Man kan inte ha samma kläder två gånger i rad. Det ska passa ihop med resten av kläderna så man slipper släpa en hel resväska. Ett par skor får räcka för mig, så då får det bli kjol två dagar i sträck, alltså tre ombyten. Det kräver tänk.
Nu blev det blå klänning, svart genomskinlig tunika till kvällen (två alternativ; linne eller långärmat under) lila tunika. Lite mycket svart, tre gånger. Får duga.
Götilda
PS: Glöm inte acessoarerna (stavas det så?) turkos sidensjal till klänningen, snygga strumpor, rätt örhängen.

Vi människor är olika

Har jobbat ett tag med en fantastisk människa. Hon arbetar jämt, har hundra bollar i luften, är flexibel, arbetsam och alltid både lugn och glad. I går fixade hon över dagen att skicka vaccin till en skola med influensautbrott där oron bland vissa föräldrar når oanade höjder. Vi rådgjorde med kommunen och gick sen ut och berättade i media.

Senare på dagen ringde en annan sorts människa. "ta tillbaka, vi klarar inte att vaccinera i morgon!". Det var blanketter och telefoner och sjuksköterskor som var oroliga över att med kort varsel behöva ställa om.
Efter ett kort resonemang förstod person två att det kanske inte skulle se så bra ut om skolan tackade nej till att få förtur till vaccination.

En tredje person går ut i media och tog åt sig äran av att han minsann har sagt ifrån så att det stelbenta landstinget ordnade fram vaccin. Inte känns det så kul att samarbeta med honom i framtiden.

Världen är full av olika sorters människor. Mina år i livet har lärt mig att se till två saker - är folk för det mesta glada och får något gjort så håller jag mig till dom. Hur jag är själv får jag ta mig en funderare på.

Götilda

Ärligt talat

Jag har bara jobbat två månader, men många omkring mig har slitit all vaken tid sen tidigt i somras för att hejda smittspridning och onödiga dödsfall.

När du sitter där och får ditt stick i armen tar det mindre än en minut, men någon har hyrt lokalen, anställt stickerskor, "uppdragare", Rödakorsare och vakter, gjort diagnosurval och dataprogram, skrivit brev, skickat dom, informerat kommuner, fixat distributionen av vaccinet, suttit i telefon för att få reda på när vaccinet kommer, bokat annonser, formulerat texter, informerat varandra, skaffat telefonsvararpersoner, gjort pressmeddelanden och webbtexter, satt upp skyltar, hållit reda på alla nationella beslut om prioriterade grupper, ställt upp i intervjuer, chattat... jag kan hålla på hur länge som helst.

Sen kommer sura brev och telefonsamtal. "Varför måste jag åka från Mariefred till Strängnäs", "det är kallt i kön", "dålig information"...

Kära människor, det är kris, det handlar om 270 000 människor, inte bara dig.
Det är ett erbjudande från samhället: vi ger dig gratis skydd mot en livsfarlig sjukdom. Inte i Sverige eller någon annastans har detta gjorts förut.

Idag är jag sliten och avslutar meningen som jag inte kan göra i jobbet - passar det inte så strunta i det, men gnäll inte!

Götilda

Demokrati i skolans värld?

(Demokratins födelseplats på Akropolis i Aten, här samlades medborgarna för att besluta)

Eskilstuna ordnar Demokrativecka. Ett digert och innehållsrikt program
presenteras på eskilstuna.se. Där är mängder av arrangörer från föreningar och de flesta av kommunens förvaltningar. Men en saknas nästan helt - förskolan och skolan.
Jag hittar två undantag, klass 3 i Mesta skola och Gamla stadens förskolor.
För övrigt är det tyst från den förvaltning som har ansvar för 17 000 barn och ungdomars demokratiska fostran.

Götilda

Roligt på jobbet

Man ska ha kul på jobbet skriver en bloggkompis. Jag håller verkligen med. Just nu har jag väldigt kul på jobbet, vilket inte betyder att jag går och skrattar hela tiden. Faktum är att jag knappt hinner fika, så några roliga historier blir det sällan.

Vad är det som gör att jag har kul på jobbet? Jo, att jag når fram med förändringar som jag tror på. I går pratade jag med ett 20-tal engagerade chefer som omedelbart var med på noterna om att utveckla sina webbsidor. Inte nog med det, dom fattade beslut, tävlade om att få bli referenspersoner, frågade om de fick börja i förtid, ville gärna vara med på bild... den som jobbat med information i offentlig sektor tror kanske inte på vad jag säger, men det är sant.

Om sanningen ska fram så är utgångsläget riktigt uselt och dom här cheferna vet att de inom en snar framtid blir utsatta för tuff konkurrens. Jag som tror på offentlig sektor måste ändå erkänna att konkurrens har denna fördel, kommunikationens betydelse blir viktigare. "Bilden av verkligheten är viktigare än verkligheten" är min paroll och dom förstod precis vad jag pratade om.

Inte bara dom, hela ledningen för organisationen förstår och vill arbeta med kommunikation. Just nu känns det som att åka på en räkmacka, men jag är en vis gammal räv och vet att det kommer inte alltid att vara så. Ett stort hinder är bristen på tid och personer som kan arbeta med frågorna. Jag vet vad som behöver göras, men jag kan inte vara överallt. Hur prioriterar man?

Götilda

Stallyktan regerar

Var ute på min powerwalk i mörkret 4369 steg på 40 minuter. Vi startar lagtävling på måndag och det gäller att värma upp stegräknaren.
Nåt ska man tänka på och jag sökte inspiration för ytterbelysning. Bakgrunden är att jag för sådär 10 år sedan skickade maken att köpa ytterbelysning till vårt tegelhus från 1960-talet. Det skulle jag inte ha gjort. Han kom stolt hem med två stallyktor!
Sämre val har jag svårt att tänka mig, men snål som jag är kom lyktorna upp och har retat mig sen dess.
Nu tittade jag efter bättre alternativ hos grannarna. Döm om min förvåning när jag konstaterar att stallyktan finns på 30-50 procent av alla husfasader, oavsett byggår eller stil. Funderar varför. Den röda stuga vi alla härstammar ur hade förstås ingen belysning alls. Kanske herrgårdens belysta stall figurerar nånstans i vårt kollektiva bakhuvud. Där fanns rikedom och ljus.
Nåväl, det fanns lite alternativ, genomskinliga glasbubblor och en modernare variant med satellitringar runt ljuskällan. Inget jag ringde på för att fråga efter leverantör.
Bäst är den enda lampan vi har kvar sen 60-talet, en mjölkfärgad glob i glas. Är det nån som har några sådana som ligger och skräpar är jag beredd att betala en slant!

Götilda

Normalt intresserar jag mig inte för vart obekanta personer reser, men nu gör jag ett undantag för den här gången handlar det om mänskliga rättigheter.

Det finns en ung man som var på resa på fel ställe. Det behagade inte den store Världshärskaren. De spärrade in honom i flera år utan anklagelser, utan rättegång, utan försvarare, utan yttrandefrihet.
I andra sammanhang betraktas det som en grundläggande faktor i demokratin att alla ska betraktas som oskyldiga tills de fått en rättvis rättegång och blivit dömda. I det här fallet släpptes han till slut efter internationella påtryckningar.

Nu har han varit på resa igen till fel ställe. Återigen grips han. Denna gång är det svenska media som idkar rättegång utan försvar. I spaltkilometer beskylls denne man med namns nämnande för de värsta brott mot mänskligheten. Orsak - han har brutit mot visumbestämmelser.

Det fanns en gång när jag själv var journalist och lärde mig att det är domstolar som dömer. Den tiden var länge sen. Nu dömer vi alla på vaga grunder, förmedlade av media.

Slutligen kan jag inte låta bli att reflektera över att den som väljs att leda den stora Världshärskaren automatiskt får Nobels fredsmedalj på bröstet. "Dom som inte är med oss är emot oss" Det är bäst att hålla sig väl med härskare som kan låsa in en om man reser på fel ställe.
Vore det inte så bedrövligt skulle man skratta åt det.
Götilda