Varje dag innehåller märkliga händelser. Idag var en av dom ett samtal från en gammal kompis som berättade att hon träffat en jägmästare som jobbade med frilutsliv på nationell nivå. Helt spontant hade han börjat tala om att friluftslivet skulle utvecklas i samma riktning som min pappa jobbat. Han hade aldrig träffat pappa, men visste massor om hans trollstigar och tokiga projekt för att få ut barn och gamla i skogarna och lära dem om natur och skogsvård.
Jag blev alldeles varm om hjärtat. Tänk att min tokiga Vasaloppsåkande (1956) pappa har satt spår som lever.

Kommer osökt att tänka på den dikt min farmor textade i guld när hon gick på Konstfack och som brorsan och jag lärde oss utantill som små:
"Stora männskors levnad lär oss
att vi kunna leva ädelt
och på livets ökenvandring lämna spår utav vår fot i sanden
Spår som kanske så en annan arm förtvivlad hjälplös broder
ser och tar till rätt och ledning"
Goethe

Det skulle han gillat storSven.

Götilda

Har inte skrivit på länge. Under tiden har våren kommit i full karriär. Vi tog en tur till Jäders kulle och såg tusentals backsippor. Cyklade till gamla puben i en doft av nyutslagen slånbär.
Det långa stoppet beror på jobbet. Har varit helt absorberad av uppgiften att på omänskligt kort tid skriva utredning om att lägga ner två grundskolor. Jobbat över nästan varje kväll, mött föräldrar, politiker, ekonomer, statistiker... när jag kommer hem är det inte över, det står i tidningarna och på Facebook har de bildat en grupp "Rädda..."
Grubblar över mitt ansvar som tjänsteman. Jag gör en utredning på tydligt uppdrag av politikerna. Friskolorna tar elever och vi måste agera för att inte våra skolor ska stå med allt glesare mellan bänkarna. Jag tror på det jag skriver, men det är ändå inte lätt. Vad är mitt eget ansvar för de förslag jag formulerar? Har inte hunnit tänka klart i varje detalj och det får så stora och tydliga konsekvenser. Sexåringar som får åka skolskjuts till en annan skola i stället för den lilla byskolan. Bygdens framtid.
Det måste gå fort och det är inte heller vårt fel. Reglerna säger att en friskola kan komma i mars och meddela att de startar. Om vi ska ha någon möjlighet att göra något som får effekt innan 2011 måste beslut tas i mitten på maj. Kan man göra allting rätt på den tiden?

Jag har i alla fall sått tre sorters sallad idag.
Götilda

Den individuella valfrihetens evangelium

Har lagt ner skolor hela dan och är lite trött. Reflektion.
Individuell Valfrihet - det har de senaste årtiondena varit det högsta av mänskliga rättigheter med så mycket positiv laddning att det inte går att viska en invändning.
Nu är skolan på väg till ett systemskifte utan någon egentlig debatt alls. Absolut frihet gäller den individ som vill starta en skola, eller den förälder som vill sätta sitt barn i en speciell skola. Men vad som är bra för oss alla tillsammans diskuteras inte.
Det finns inga fria luncher. Upprörda föräldrar säger att deras valfrihet betyder att flytta ut på landet till en liten landsortsskola.
Tyvärr hann deras grannar välja före och tog en skola i stan. Då minskar möjligheten att bedriva skola på landsbygden.
400 elever i den nya skolan. Minst det dubbla får byta skola, klass eller lärare. Vems valfrihet?

Vi har mycket länge haft ett skolsystem där vi demokratiskt diskuterar oss fram till vilka skolor och vilken utbildning som är bäst för de flesta. Det har gått bra. Vi är topp tio i världen när det gäller kunskap. Visst, det sjunker lite, men det har skett sedan vi började utveckla den välsignade valfriheten. Sambandet är svagt, men konkurrensen har i alla fall inte lett till bättre kunskapsresultat.

Men den kommunala skolan är en del av problemet. Intresset för demokratisk dialog med föräldrar, elever och politiker om vilken skola vi ska ha är minimalt. I praktiken finns bara en möjlighet för föräldrar som är missnöjda eller önskar något annat - byt skola!

Vi befinner oss redan i en skolorganisationen som är ett tillfälligt bygge. Varje år ny skolorganisation, beroende på vad elever och företag väljer. Unga lärare får vänja sig vid projektanställning där du byter arbetsplats, grupp och metoder varje läsår.
Barnen är vana från förskolan att personal och kamrater är ständigt utbytbara. Det blir samma sak i skolan. Barn bussas runt, ständigt på jakt efter den optimala skolan.

Jag känner mig gammal, men jag är glad att mina barn fick gå i en skola där jag känner både deras lärare, klasskamrater och klasskamraternas föräldrar. Där vi stått vid samma fotbollsplan och vaktat på samma skoldisko, där man hejar i Konsum och läser födelse- och dödsannonser på bygden. Jag tror att social kontroll och nätverk kring barnen är bra när de är små.
Och jag tror på att gemensamma val är lika viktiga som individuella
Götilda

På spåret mot målet

Detta har jag lärt mig efter sex år i skolans värld - Skolan styrs med god vilja och muntlig kommunikation.

Oficiellt styrs den av riksdagens beslut om läroplaner, men att det är en illusion har Davidssons statlig utredning grundligt visat.
Vad som faktiskt sker kunskapsmässigt i skolans värld vet vi alltså mycket lite om. Däremot spekuleras det flitigt både politiskt och i media. Mycket handlar om de få internationella mätningar som görs - de får därför en orimligt stor betydelse i debatten.
Skoldebatten präglas av mycket tro och lite vetande. Det må vara hänt. Det större problemet är att utvecklingen i skolan i stor utsträckning präglas av enskilda individer, i praktiken den enskilde lärarens kompetens och engagemang. I bästa fall av ett samspelt arbetslag. Erfarenheter och kunskaper delas inte, utvärderas inte och utvecklas därmed inte.

I praktiken stampar folk omkring åt olika håll på fjället, en del går åt rätt håll, andra går åt fel, men alla sjunker ner i snön med varje steg, för de har inte ens skidor på.

Som kommunkatör vill jag ha ett nedskrivet och systematiskt arbete med kunskapsutveckling. Jag vill arbeta med dokumenterade processer - planering med tidsplaner, ansvar, aktiviteter och utvärderingar som kan leda vidare och högre i utvecklingskedjan. Sådana processer går att kommunicera, de går att diskutera och därmed förbättra.

Med processer följer var och en i sin takt uppkörda spår som leder oss, först mot kaffepaus på renfäll i solig sluttning och sedan mot utsikten och nerförsbacken från toppen av fjället.

I sex år har jag försökt att på olika sätt framföra detta sätt att jobba. Det går utmärkt när det gäller ekonomi, det går hyfsat när det gäller lokaler, men när det gäller utveckling av lärande och fostran går det frustrerande långsamt.

Nu ska vi få två chefer som uttalar sig för processinriktat arbete. Kan jag hoppas på en förändring?

Götilda

Vår! Min farmor, Anna Sofia Götilda, målade vasen med vintergäck 1933. Idag plockade jag de första vitsippporna också.

Såg att majoritet och minoritet i kommunfullmäktige använt kommunens webb för att beskriva hur de ser på det ekonomiska läget. Såg också att det inte låg som en puff i topp på webbsidan.
Utmärkt att politikerna använder webben tycker jag. Varför?

I informatörsgruppen som byggde webben var alla överens om att denna informationskanal ska ge service till medborgarna. Hur söker jag bygglov? När är det allmänhetens åkning på skridskobanan? Såna frågor ska gå att få svar på.

Jag är så vitt jag förstår den enda som menar att det inte räcker. Kommunen är inget företag inom servicebranschen som vilket bolag som helst. Vi är en demokratiskt styrd organisation där medborgarna betalar för att vi ska utföra gemensamma tjänster utan vinst. De valda politikerna förvaltar medborgarnas uppdrag att övervaka hur pengarna används.

Demokratin blir meningslös och oanvändbar om inte medborgarna har insyn och kan följa hur tjänstemän och förtroendevalda använder deras förtroende. Förr kände de flesta en politiker och kunde fråga. Så är det inte idag. Med webben har vi för första gången fått en verklig möjlighet för medborgarna att följa vad som sker med deras skattepengar.
MEN det kräver att vi berättar det. Varför bygger vi rondeller? När togs besluten och vilka var för och emot? Hur fördelas pengarna i budgeten för åldringsvården, går det mesta till hemtjänst eller serviceboende, vad tjänar ett hemvårdsbiträde... svaren finns i förvaltningarna. Det är skrivet och klart att lägga ut. Ibland måste man kanske sammanfatta eller förenkla, men egentligen borde allt skrivas så enkelt att alla medborgare förstår - en politiker är ju en vanlig medborgare och ska förstås förstå vad vi håller på med.
Ingen är intresserad var det svar jag fick. Nå i så fall är inte så stor skada skedd, men det är bara att följa debatten på ekuriren så ser man att folk har ett stort intresse för vad vi gör i kommunen. I skolans värld är vi i media flera gånger om dan. Visst finns intresse, men vi låter folk älta rondeller i evigheter utan att gå i svaromål eller visa att vi lyssnar. Det är odemokratiskt.

Webben har den egenskapen att vi kan använda den för ofiltrerad information direkt till medborgarna. Vi behöver inte gå via media. Därmed inte sagt att media inte behövs. Deras granskning blir inte sämre av att vi ger den version vi vill och debatten gynnas.

Använd kommunens webb för demokratin!

Götilda

Om jag skulle beskriva lycka så är det nog att gå på fjället en solig och vindstilla dag. Ett par sådana dagar hade vi på vår påskresa till Idre. Det är något med fria horisonter där blicken svindlar som gör en till en mer harmonisk människa.
Slalom är också bra. Det är härligt att kasta sig ner för en brant och känna att man behärskar farten. Att det sen betyder ganska långa och desperata svängar ibland spelar mindre roll. Men långfärdsskidor är något annat. Det är något med att man får kämpa. Det kan gå tio dagar med motvind och gråväder på en perfekt dag. Det går mycket svett och skavsår för att stå där ensam i tystnaden och se ut över hela Norges fjällvärld. Tänkte en del på det när jag jobbade med knarkare på 70-talet. Den där snabba kicken mot upplevelsen du arbetat för att få. Tja, moralist? Nja, tror inte det.
I alla fall - Idre är bäst!
Götilda

Ljuset har kommit och idag var första gången jag gick ut i trädgården efter jobbet. Det är som om man plötsligt har ett liv igen. Koltrasten sjöng.
Pappa lärde mig att man ska alltid rensa fram det finaste man har i trädgården. Nu står julrosorna där och lyser i den svarta myllan. Jag har inte lika många snödroppar som grannen, men några har jag och rätt många vintergäck. Krokusen visar lite grann färg och tibasten har stora knoppar.
Götilda